Jag har stött på knäppa tjejer under
mina år. Några riktigt störda.
Men jag tror att den senaste tar priset.

En tjej jag aldrig pratat med personligt
hör av sig eftersom hon – genom gemensam bekant-
hört att jag söker tangopartner.
Bra, tänker jag.
Jag skickar henne ett meddelande med mitt
mobilnummer.

Klockan 02:15 samma natt får jag ett sms:

”Martin, jag vet att det här kommer att låta konstigt,
men det här är inget förförelseknep.
Jag behöver att du kommer förbi och hämtar mig
omgående!!!
S.O.S. Fråga din pappa om du har tvivel.
Jag vill att du ska läsa något jag skrivit.
Så fort som möjligt. Snälla, förlåt och tack.”

Qué!? Jag fattar ingenting.
Men varningslampan blinkar. Såklart.
Jag struntar i att svara. Och skickar morgonen
efter ett sms:

”Läste precis ditt meddelande.
Förstår ingenting. Vad har hänt?”

Inget svar. Jag blir orolig.
Det kanske har hänt henne något?
Efter några timmar, skickar jag ett nytt:

”Jag är lite orolig. Är allt ok?”

Då kommer svaret. Som verkligen klargör allt:

”Jag lekte lite med Alice i Underlandet-sagan.
Och jag vet inte om natten drar över mig eller
om jag flyger iväg.
Jag skulle behöva gömma några böcker,
är det möjligt?”

Jag svarade inget. Men en sak är säkert:
Jag vill inte dansa med henne.

Jag avskyr allt som får mig
att tappa fokus på mitt arbete
med att bekämpa fattigdomen och orättvisorna.

Bland annat min personliga ekonomi.
Usch. Hatar siffror.

Idag skulle jag utan att blinka
byta ut mitt hembiträde, min trädgårdsmästare,
min terapeut, min personal trainer och min
massör mot en duktig revisor.

Så kan jag ägna mig helhjärtat åt det jag
är riktigt bra på: Hyckla.

Jag och min dotter spelar det våldsamma
krigsspelet Counterstrike mot varandra.
Jag tillhör säkerhetsstyrkorna, hon vill vara terrorist.
 
– Pappa… vänd dig om!, skriker hon från sitt rum.

Jag vänder mig snabbt om och där står hon,
tillfälligt utklädd till taliban.

Hon siktar på mig med en israelisk Uzi.
Jag lyfter min Beretta, jag skulle hinna skjuta. ’
Men jag tvekar en bråkdels sekund för länge.

Det är inte lätt att döda sin dotter, inte ens på låtsas,
för jag vet att någonstans bakom den skäggiga och
hårda ytan finns ett barn med växtvärk.

En liten tjej som vill bli kramad.
 
Jag hinner inte tänka längre, för det smäller till i knäskålen.
Det gör inte ont, inte i kroppen i alla fall.
Jag vinglar till och tappar siktet.
 
– Muahahaha, hör jag hennes djävulska skratt.
Hon kommer inte tveka, jag förstår det nu.
 
Vad är det hon ser i kikarsiktet?
En självisk pappa som åker till Sverige och
lämnar henne flera månader om året?

Varje skott har ett budskap och hon har så mycket
att säga att ammunitionen tar slut.

Hon tvekar, växlar mellan olika vapen.
En stor Rambokniv. En pistol. En handgranat.
Hur vill hon döda mig?
Jag skulle vilja fråga henne vad jag gjort fel,
vad jag kan göra annorlunda men hon vill inte prata.
Inte ikväll.
Ikväll tror hon på stålets tysta diplomati.
 
Jag minns när hon föddes. Hon var liten, rynkig och blålila.
Navelsträngen hade snört sig fast runt halsen tre varv
och hon var nära att kvävas.
Och jag med henne för jag insåg att det kan finnas liv efter döden
men aldrig liv efter henne.
 
Det hade inträffat en revolution inom mig.
En kopernikansk revolution.
Jag hade slutat vara den strålande stjärnan allt kretsar kring.

Jag, Solguden, abdikerade och hon överlevde
och sedan dess är jag en kravlös tjänare,
en satellit i en elliptisk bana
kring henne som nu
slutligen bestämmer sig för kniven.
 
Såklart.
Ett bra val.

Hon vill hålla döden i koppel, dra ut på det,
se mitt ansiktsuttryck inför dödens gläfsande käft.
Hon skrattar hysteriskt, som den elaka dockan Chucky,
medan mitt liv rinner ut i nedre bildkant.

Då och då stänker det blod
och jag hoppas att det bara är mitt.
 
Det sista jag hinner tänka på innan hon släpper kopplet helt
är att imorgon kväll

då jävlar
 
ska vi läsa en bok istället.

Jag har länge drivit min kamp för svordomar.
Jag har till och med startat en skola för att
frigöra svenskarna från Akademins bojor.

Det har inte varit lätt. Fienden är stark.
Fascisterna kallar censuren för språkvård
och de förespråkar en civiliserad diplomati –
den med blod på händerna och en tvål i munnen.

Könsorden har blivit språkets muslimer –
misstänkliggjorda i munnen, förödmjukade utanför.

För språket används inte bara för att kommunicera,
den används också för att kuva oss.
Med en tunn fernissa av sofistikation förtrycks
massorna, hålls utanför läroverken och maktens korridorer.

”Men visst kan du se de komparativa fördelarna
med en individcentrerad form av ekonomisk företagsamhet?”

Så talar fascismen. Så förtrycker eliten.
Så får dom oss att känna oss små och betydelselösa.

Oss. Språkets knegare.
Oss. Som står lutade som skrivstil över
plattitydernas löpande band.
Oss. Som skriver brukspoesi på det skitiga fabriksgolvet,
medan de täljer formuleringar i sina vackra ateljeer.

De har rätt. Ordet är makt.
Därför måste vi ta tillbaka Ordet.

Om vi är språkets muslimer –
låt då strupen vara en högljudd minaret!

Om svordomarna är själens graffiti –
låt oss klottra ner Akademins fasad!

Även fienden är splittrade.
Många organiska intellektuella, som Gramsci
kallade maktens rövslickare, har börjat se
svordomens frigörande kraft.

I dagarna delades Ig nobelpriset ut – även kallad anti-nobelpriset –
för forskning och uppfinningar som inte bör upprepas.

Fredspriset gick till tre engelska forskare som bevisat
att smärta kan lindras genom svordomar.

Trots de hånande omständigheterna,
har de här tre profeterna gjort en banbrytande upptäckt.

Nu har vi något som dom också vill ha.

Vi har ett apotek i munnen.

Varje gång jag öppnar käften är det som
att öppna mormors badrumsskåp.

Så låt oss spotta receptfritt smärtstillande i ansiktet på dem!

Son av ett lastbilsflak fullt med horor?
Alvedon.

Rövknullande kapitalistsvin?
Tramadol.

Det är dags att uppdatera en gammal marxistisk sanning:
Svordomar är morfin för folket.

Dagens krönika kan ni läsa här

Jag är i Buenos Aires. Igen.
Det har blivit mitt andra hem.
Eller tredje, jag vet inte.

Jag är inte längre invandrare.
Inte heller utvandrare.
Jag är en återvandrare.

Det bor någon annanstans inom mig.
Dit jag alltid är på väg.

Den här gången var ursäkten att åka till Buenos Aires
att min mamma – tillsammans med sina vänner i
litteraturgruppen – släppte en bok.

Jag kom för sent till presentationen.
Och jag hade inte ens läst boken,
fast jag haft den i bokhyllan i flera veckor.

Lite skamsen och mycket nyfiken
på vad mamma hade skrivit.

Och jag blev stolt och berörd över det jag hörde.
En återvandrares bekännelser.

En kort text skriven en regnig eftermiddag
i Buenos Aires, strax innan hon ska återvända
till Sverige.
Hon memorerar träd, gator och skuggor.
För ”i något måste man stanna om man vill återvända”,
skriver hon.

Lluvia portena

Cuando salí del ciber ya estaba lloviendo
un beso rojo me habia llegado en el último mail
me lo estampé en la boca y me vistió de hermosa.
Caminé bajo el cielo plomizo
eludiendo paraguas negros
eran mis últimos días en Buenos Aires.

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Había ido dejando cachitos míos
en la cocina de la casa de los amigos
en los pisos baqueteados de las milongas
en la sombra de los árboles del parque
en el blanco de las acacias
hilachas de mi sombra filtradas
entre las baldosas flojas
de las calles de Almagro

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Se empecinaba pretenciosa la lluvia
en lavar mis huellas arrojándolas en la próxima alcantarilla

Krönikan i dagens Aftonbladet kan ni läsa här

Jag älskar ju Sverige.
Jag är själv en stor importör av
svenska varor, traditioner och seder.

En ambassadör för the swedish way of life.
Jag har gjort mer för att sprida den
svenska kulturen än vad de flesta av er har!

Tre exempel:

1) Min ytterdörr öppnas utåt.
Inga ytterdörrar i Argentina öppnas utåt.
Min gör det. Precis som i Sverige.
I Sverige vill man att dörren ska öppnas
utåt ifall man vill utrymma huset snabbt.
Faran finns I huset (t ex brand).
I Argentina vill man också kunna öppna dörren snabbt,
men eftersom faran finns UTANFÖR huset (t ex rånare),
vill man att dörren ska öppnas inåt.

De flesta blir väldigt arga första gången jag öppnar
och de får dörren i ansiktet, men när jag förklarar
fördelarna med det svenska dörrsystemet är
det många som tycker att det är ett klokt val.

2)
När jag renoverade mitt hus för några år sen,
byggde jag till en hall.
En klassisk svensk hall,
där man tar av sig skorna och hänger av sig jackan.
Förmodligen den första hallen i argentinsk historia.

När du släpper in någon i ditt hem, gör ju du det genom hallen.
Hallen är husets förord, foajén till din intimitet.
Hallen är den första kyssen, det första intrycket.
Hos mig är första kyssen blågul.

3) Inte nog med det,
jag har lärt mina argentinska barn att ta av sig skorna när de är inomhus
(vad är vitsen med en hall om ingen använder den?)
Det är bara jag och koreanerna som gör sånt i Argentina.
Och, för att förstärka den svenska kolonialismen i mitt hem,
har jag tvingat mina barns kompisar att göra samma sak!

Nästa steg är att lära de ociviliserade idioterna vad man ska göra
av skorna.

Jag har alltid tänkt att
jag skulle bli en ung pappa
och att jag skulle få många barn.

Redan i gymnasiet pratade jag om
att jag ville ha barn tidigt i livet.

Kanske var det för att jag själv
kände att jag hade haft gamla föräldrar –
35 och 40 år gamla.

Nu är det ingen som höjer ögonbrynen
över den åldern, men för 25 år sen var
de faktiskt gamla.

Hursomhelst, det löftet uppfyllde jag.
Federica föddes när jag var 22
och då hade jag redan ett
bonusbarn på fyra.

Jag älskar att vara ung pappa.
Att brottas med en 17- och en
13-åring trots att jag ”bara”
är 35.

Ibland skiner orutinen igenom, visst.
Men överlag har det gått förvånansvärt bra.
Jag har aldrig känt att jag missat
något på grund av att jag hade två barn.
Och jag märker att mina barns kompisar
njuter av att vara här hemma –
jag är den ”coola” pappan som förstår dem.

Men jag har bara två barn.
Det är lite.
För lite, har jag börjat tänka
på sistone.

Jag ville ha fyra. Minst.

Men jag har en motsägelsefull känsla:
å ena sidan känner jag mig ung.
Helvete, jag är bara 35!
Men samtidigt har jag varit pappa så
länge att jag känner mig gammal.
Helvete, börja om igen??

Det är inte lätt.
Jag hade faktiskt redan förlikat mig
med tanken att jag bara skulle ha
två barn.

Men inte längre. Jag är faktiskt sugen på fler.
 
Ja, ville bara dela med mig väldigt
intima tankar.
Har någon några kloka tankar att dela
med sig av, så är de välkomna.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här