Svenskar har en förkärlek för
självplågeri.

Skulle vilja påstå att en stor
del av svenskheten består i att
utsätta sig själv och sin kropp
för hårda prov och komma, inte
bara levande, utan också leende ur det.

– Åh fan, nu känner man att man lever!
säger Åke glatt efter att ha rullat runt
naken en halvtimme i snön.

För svenskar är det nämligen viktigt att
”känna att man lever”.

Något de tydligen inte gör under normala
omständigheter.

Därför har de utvecklat en mängd
snillrika och plågsamma sätt att påminna sig
om sin egen vitalitet.

På midsommarafton beslöt jag mig för
att utmana mig själv i svenskhet.
Jag gjorde det på deras hemmaplan,
med deras regler, i deras favoritgrenar.

Jag valde ut tre grenar –
en triathlon i självplågeri.

Så här gick det till när jag försökte
plåga mig till ett svenskt livscertifikat:

1) MORGONDOPPET

-Man ångrar aldrig ett morgondopp,
är ett gammalt svenskt ordspråk.

Att flirta med döden i 16-gradigt vatten
och på fastande magen är en gammal svensk tradition.

Men trots att man oftast har en returbiljett
på Karons färja över dödsfloden Styx,
är det ingen invandrare som frivilligt
utsätter sig för ett morgondopp.

Det är en outtalad latinsk princip att inte
utsätta sin kropp för något som får kuken
att krympa. Vi vet att när kroppen mår bra,
växer den i storlek, inte minskar.

I Argentina kallar vi pitten för el amigo, vännen.
Svenskar har inte samma relation till sitt kön.
De identifierar sig inte med det på samma sätt.
-Nähäpp, jag får inte upp kuken längre,
kanske lika bra. Då kan jag ägna mer tid
åt frimärkssamlingen.

Att inleda svenskhetens självplågande självförverkligande
med en kastration – om än tillfällig – var därför
en svår men nödvändig utmaning.

2) UTEDASSET

Svenskars kärlek till primitivbajsandet är en märklig
företeelse som möts med oförstånd av invandrare.

Spolningsknappen och engångsblöjorna är de största
hygieniska uppfinningar – varför vara såna selektiva
framtegsförnekare? Så resonerar många invandrare.

Enligt framstående psykoanalytiker som studerat
fenomenet, så handlar det om en regrediering
till den anala fasen i barnets evolutiva utveckling.

Men som en somalisk flykting påpekade:
-Jag har skitit i ett hål i marken hela mitt liv.
Hur ska jag regrediera? Skita på mig?

En annan sak som är svår att förstå,
är att många dass är två- eller till och med
fyrsitsiga.
Hur kan det folk som innehar det inofficiella världsrekordet
i antal människor som kan trängas i en hiss
utan att titta på varandra, plötsligt bli så sociala
att de inte ens kan vänta med att fortsätta snacka
tills man bajsat färdigt?
Det är frågor som vetenskapen står svarslös inför.

Likaså den makabra vanan att utsmycka dassen.
Svenskar hugger ut hjärtan i dassdörren, de tänder
värmeljus och har broderade välkomstskyltar
upphängda på väggen.
De säger att det är ”mysigt”, ett ord som saknar
motsvarighet i de flesta språken.

Mysigt?
Jo, lika mysigt och smakfullt som att hänga upp en
”God Jew och Gott Nytt år- skylt i barackerna
i Auschwitz.
Eller dörrmattor med texten ”Borta bra, men hemma bäst”,
utanför tälten i flyktinglägren i Sudan.

Men trots dofterna, kväljningar
och mina moraliska förevändningar
klarade jag även av andra grenen
i självplågeriets triathlon.

Som vi alla vet,
vill man vara svin får man lida pin.

3) GRILLNING

I Sverige rullar man ut en klotgrill,
dränker briketter i tändvätska, slänger
på en marinerad flintastek och kallar
det för grillning.

Tja, varför inte?
I Argentina slänger vi in några kvinnor
på kontoret, ger dem rösträtt och kallar
det för jämlikhet.

Same same.
Som en uruguayansk fd rugbyspelare uttryckte
det när han kom på besök till Sverige:
– Så här dåligt kött har jag inte ätit
sen vårt plan störtade i Anderna.

Så sista grenen var svårast.
Kvällens svenska asado.
Det är inte bara kvalitet på köttet som är undermåligt.
Här sätts ytterligare en svensk säregenhet
på spel:  Snålheten.

När du äter en asado i Argentina räknar man
minst ett halvt kilo kött per skalle.
Tanken är att det måste bli kött över,
först då vet man att gästerna verkligen ätit
sig mätta.

I Sverige ska det fortfarande kurra i magen
när man ätit färdigt.

Så trots att jag försökte fylla ut menyn
med nyplockat hö, så var jag fortfarande vrålhungrig
efter att ha ätit mina två tunt skurna suddgummin.

Men jag hade klarat av utmaningen.
Jag hade börjat morgonen som argentinare,
men kröp ner i sängen som svensk.

Hungrig, skitig i rumpan och utan att någon gjort
mun-mot mun-metoden för att väcka liv i min vän.

Visst kände jag att jag levde. Ett riktigt skitliv.

Jag har bott 15 år i Argentina,

och jag har tröttnat på att läsa usla reportage om Argentina

och Latinamerika.

Skrivna av okunniga eller ointresserade reportrar,

mer benägna av att bekräfta alla sina fördomar än av att förstå de

fenomen som de säger sig beskriva.

Lågvattenmärket var nog DNs Nathan Shachar.

Lat och arrogant.

Eftersom Nathan visste på förhand hur och

varför saker inträffade, behövde han inte

ens åka till platsen i fråga.

Oftast nöjde han sig med att sitta kvar i Buenos Aires

och prata med människor som bekräftade det

han visste sen tidigare.

Det är synd att under de omvälvande åren i början

på 2000-talet då kontinenten övergav den nyliberala

ordningen (eller oordning kanske man ska säga),

var många svenskar tvungna att läsa

Nathans föraktfulla och patetiska skildring.

Därför var det en enorm lättnad när han

lämnade sitt uppdrag i Latinamerika och blev ersatt av Erik de la Reguera.

Erik är riktigt bra. Han är intresserad, driven,  försöker förstå och förmedla,

går på djupet och intervjuar inte bara experter med Harvard-diplom,

utan vanligt folk – bönder, ursprungsbefolkning, sociala organisationer, osv.

Och framförallt, han har inte den där förbannade svenska arrogansen,

som leder till antingen föraktfulla eller exotiserande betraktelser.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Jag litar inte på människor som
inte sover siesta.
Som tar viktiga beslut utan att
ha sovit middag.

Hur trovärdig är en sån människa?
Som lever i dvala, med spelad skärpa.
En adhd-zombie.

Hur kan man lämna sina barn till
någon med kronisk sömnbrist?
Hur kan man ge körkort till någon
som trycker ner gasen på morgongen
och inte släpper på den förrän på kvällen?

Siestan är den latinska världens
andliga testamente till mänskligheten.
Men den slog aldrig rot i Sverige,
trots skickliga lobbyister som
Skalman.

Och resultatet är förödande:
Höga ohälsotal, sjukskrivningar
och inte minst – dåligt sexliv.

I Argentina har vi till exempel
en sexuell mirakelkur:

El polvo siestero.
Siestapulvret.

Polvo betyder pulver, men också sats (i sexuell betydelse).

”Nos echamos un polvo” (Vi hällde i ett pulver)
betyder alltså att man haft sex.

Det här kanske hjälper er att förstå
det gamla argentinska skämtet:

”Kvinnor är som tvättmaskiner.
De är fyrkantiga, har ett hål i mitten
och om du häller i dem ett pulver,
så tvättar de dina kläder.”

Men om vi återgår till siestapulvret.
Hur kan någon motsätta sig att man
avbryter arbetsdagen för lite sex
och sömn?

Efter arbetsdagen orkar man ju
ofta inte, eller hur?

Hur är våra prioriteringar egentligen?
Det här säger ju lite om hur snedvridet
vårt samhälle är:
Jobba hårt och ha sex sen, om du orkar.
Borde det inte vara tvärtom?

Jag har svårt att lita på människor och samhällen
som gör sådana här skumma prioriteringar. 

Och i Sveriges fall kan jag bara beklaga att
fördomarna gjort att ännu ett av mångkulturens
många vackra frukter ruttnat på marken.

Me gusta desarmarme arriba tuyo 
me gusta demasiado ensuciarte 
besar tu flor, inmediata, besarte atrás y adelante, 
 
Me gusta tanto que me encante, 
que quiero hasta la locura, 
desarmarme en el vaivén de tu cintura, 
y remar sobre tu espalda y naufragarte, 
 
Soy tuyo, con mi mayor convicción, 
soy tuyo con toda la fuerza de mi corazón, 
que es tuyo, y como cada pensamiento mío, 
es tuyo , soy tuyo.

Ah, Andrés Calamaro! Om några veckor ska jag och min dotter gå på hans konsert.

 

 

Alltså, vad fan är det med er?
Vad är problemet med att vikingarna
satte på varandra?

Och vad trodde ni?
Att det var Mark Levengood som
införde homosexualiteten i Sverige?

Kolla bara på den här hällristningen –
bevisar att nordbor sugit balle
sen urminnes tider.

Den nordiska historien har ju
varit väldigt gayfriendly.
Det tycker jag vi ska lyfta fram
och vara stolta över.
Pride, liksom.

C är en fena på tango. Riktigt grym.

När jag ser henne röra sig på dansgolvet,
i någon annans armar, tittar jag med avund.
Så vackert. Så intimt.

De kramas som om det vore sista gången de rörde varandra.
Eller den första.
Som om den fysiska beröringen vore utrotningshotad
och de har bara en dans på sig att bunkra sensualiteten
de ska bära med sig resten av deras liv.

Han för utan skuggor eller tvekan.
Hon lyder med en lyhörd följsamhet.
Han visar henne vägen och hon ritar
en osynlig karta med fötterna för att
memorera den.

Vägen till en bättre värld,
där kropparna har åsiktsfrihet
och inga känslor censureras.

En värld jag inte blir insläppt i.
Jag hör inte dit. Till dansens Olympen.
Där dansar gudarna.
Jag är för dålig får att vara en gud.
Och för nykter för att tro mig en.

Jag är fånge i min egen kropp.
Mina ben känns som två järnstänger,
min rygg kröker sig som en regnbåge
och mina fötter revolterar mot nervsystemet
och slänger omkring på golvet som två trötta och
ouppfostrade tvillingbarn.

Ibland vågar jag ändå bjuda upp C.
Jag trotsar min kropps hånleende
och förlitar mig på hjärtats orubbliga optimism.
Det går inte bra.
Jag trampar inte henne på tårna,
jag stämplar henne strax under knät.
Jag drar inte fötterna graciöst längs golvet,
jag gör en våldsam glidtackling.

-Jag älskar att dansa med dig,
säger C med sina stora, vackra rådjursögon.

Och jag vill så gärna att hon ska mena det.

Jag vill också rita skattkartor som hon
lär sig utantill mot trägolvet,
jag vill också drömma henne bort till
en värld där inga hjärtan är politiska fångar.

Så utan att C vet om det övar jag i hemlighet.

-Öva med en kudde, sa min mamma som
också är en fena på tango.

En kudde?
Ska jag lära mig världens mest sensuella dans
tillsammans med en kudde?
Mitt hjärta tittar på mig med skepsis.
Tror inte det, va?

Så jag lär mig med Ludmila:

Och så här ser hon ut när hon fixat
upp sig för lektionen:

Med Ludmila lär jag mig att promenera med stil,
att hålla ihop knäna, att inte glömma bort att
fötterna alltid ska vara parallella.
Jag lär mig att i tangon finns dramatiken
över midjan och uttrycksfullheten under.
Och jag trampar aldrig Ludmila på tårna.

Men om tangon är en återhållsam eld,
så är vinet ett livsfarligt bränsle.
Efter dansen bjuder jag Ludmila på ett glas rött,
vi sitter och pratar.

Jag berättar om mina drömmar,
hon skvallrar om alla hon får höra om.
Hon har dessutom varit min dotters kudde,
så visst lyssnar jag intresserad på vad
min dotter tänker på bakom sina slutna ögon.

Jag vet inte riktigt hur. Jag vet inte varför.
Men när hjärtat börjar prata är det jävla
svårt att få det att hålla käften.
Så då hände det. Det som händer ibland
när man lever i sinnenas demokrati,
när kropparna har åsiktsfrihet,
känslorna manifesterar sig utan censur och
det utfärdats en allmän amnesti för alla upproriska hjärtan.

Jag hade en flickvän för många år sen.
Jag var nitton. Hon sjutton.

Hon hade väldigt trevliga föräldrar.
De tyckte om mig.

Hennes pappa var en viktig advokat.
Moderat. Snäll. Alltid vänlig, korrekt och respektfull.
Men moderat.

En kväll bakade min tjej och jag pepparkakor.
Föräldrarna sov redan, så det måste ha varit sent.

Jag tröttnade på att göra gubbar,
hjärtan och stjärnor.
Så jag gjorde hammaren och skäran.
Jag gräddade den kommunistiska symbolen,
men istället för att äta upp den,
la jag den på en tallrik och lämnade den
på pappans frukostplats.

Sen gick vi och la oss.
På morgonen när vi vaknade hade
föräldrarna redan åkt till jobbet.
Men pappan hade lämnat en lapp:

”Hammaren och skäran, symbol för förtryck och diktatur.
Vad ska det här betyda?”.

Jag har tänkt länge på den kvällen.
Vad tänkte jag på?
Varför gjorde jag något så tråkigt, lågt och korkat?

Hur fan kunde jag få för mig
att baka pepparkakor?

Ni kanske har hört historien om de tre
vikingaskeppen som närmade sig den
normandiska kusten.

I de två första skeppen satt de kraftfulla
vikingarna uppsträckta med årorna i perfekt linje.

I den tredje  båten hängde bleka, trötta vikingar över årorna.

”Odens söner”, skrek vikingahövdingen i den första båten,
”framför oss ligger en oförsvarad normandisk by.
Vi i ledarbåten sköter plundringen, ni i andra båten bränner
och ni i tredje…”

”Nej”, stönade en viking i den tredje båten,
”säg inte att det är vi som ska våldta igen!”

Vikingarna har ju gått till historien som hårdhänta,
våldsamma och barbariska.
Vikingen representerar den osminkade
svenskheten, han är karlakarlens arketyp.

Men hur många vet om att homosexualiteten
var väldigt utbredd bland de svenska stamfäder?

Jo, ny forskning har visat att de skäggiga
erövrarna var lika sugna på att våldta kvinnor
som män och att de knullade på varandra
under sina långa perioder till sjöss.

Det är väl inget dumt i sig – att vikingarna
var fikusar och att de mytomspunna plundringräderna
egentligen var historiens första gayparader.

Det lustiga är ju att historieskrivarna utelämnat
en sådan smaskig detalj.
På något sätt var det ok att de var våldsamma,
våldtog, plundrade, var förståndshandikappade
och hade läs och skrivsvårigheter.

Men det var alldeles för tufft att låta en
nations kulturhistoria stå på bögiga ben.