Behöver uppmuntran. Utan frågor.
Bara uppmuntran.
Skriv något snällt, snälla.

Min senaste förälskelse:
Nour El Refai

Här, om att slicka fitta.
Underbart! UNDERBART!

Jag avskyr alla grupper på Facebook.
Jag blir ständigt inbjuden till alla möjliga typer
av solidariska grupper.
 
Snälla, skicka inga fler inbjudan.
Jag klarar inte av nätaktivismen, klick-solidariteten.
 
Människor som aldrig engagerat sig i något annat än sig själva
går nu runt på nätet med en fiktiv palestinasjal och är
frontfigurer i Facebook-grupper. 
 
”Hjälp eritreanska barn med Aspergers syndrom”,
 
”Stöd en serbisk hiv-smittad prostituerad med löss och läs- och skrivsvårigheter”
 
”Krama ett brasilianskt träd i Amazonas”
 
Allt utan att röra sig ur fläcken.
 
Vilken vidrig västerländsk cynism!
 
En av de största grupperna är
Feed a child with a click.
 
Mata ett barn med ett klick.
 
Den har en jävla massa medlemmar,
det är många som vill klicka afrikanska barn mätta.
 
”Öppna munnen nu lille svarte vän,
för här kommer ett klick för mamma.
Va? Har du ingen mamma?
Och inte pappa heller?? Döda!?
Snälla nån, när jag är klar med dig
ska jag starta en ny grupp som ska
heta ”Bli nätfadder för en negerpojke utan föräldrar”.
Torka dig om munnen, så får du ta ett klick för din farbror
och så ett klick för lillebror…
vänta nu, tugga ordentligt innan du tar ett nytt klick.”
 
Västerländska dårar.
 
Tänk om gruppen istället hetat
Give a woman an orgasm with a click.
 
Hade ni trott att er gruppmedverkan förbättrar
kvinnors sexualitet?
 
Hade ni trott att ert dubbelklickande,
genom en märklig metamorfos,
omvandlas till ett behagligt stön någonstans i världen?
 
Nä, ni skulle också förstå att ibland
spelar det ingen roll
hur många gånger man än trycker på musen.

Jag har väldigt fullt upp de här dagarna,
därför också dåligt med bloggande.
Ni får ursäkta.

Men jag vill ändå hinna med ett klargörande,
eftersom minst en läsare tagit illa upp av
min senaste krönika.

Och det kan vara jag som uttryckt mig fel.

Jag blev alltså inte förvånad eller upprörd
över att jag blev erbjuden att betala hyra
för en lägenhet i Stockholm.
Det hade jag såklart väntat mig.

Det jag blev förvånad var att många
(jag fick faktiskt både mejl och meddelanden)
hade svårt att förstå att någon kunde
låna ut sin lägehnhet utan att ta betalt för det.

Det var det som jag syftade på i min krönika,
inget annat.

Men som sagt, det kanske blev lite luddigt.
Sorry i sånt fall.
Återigen, tack alla som överhuvudtaget engagerade
sig och erbjöd mig boende. Jag menar det.

Saludos/ M

Ni kan läsa dagens krönika här.

Jag är kvar i Colombia, kaffets hemland.
Men tror ni att kaffet här smakar bra här?

Nej, det smakar skit. Verkligen skit.
Varför?
Kaffet är en exportprodukt –
colombianerna själva saknar en kaffekultur.

De dricker sina “tintos”, svart kaffe, som skulle
få en svensk att kräva pengarna tillbaka.

När jag var i Chile upptäckte jag samma sak.
De utlovade goda vinerna var bara en bluff.
På en chilensk restaurang serveras skitvin.

Vin är något chilenarna exporterar,
inte något som de själva dricker.

Jag kan tänka mig att samma sak
drabbar en turist som kommer till Sverige
och vill konsumera solidaritet.

Det är bara något vi exporterat,
sällan konsumerat själva.

Min hund har fått någon
skum könssjukdom.

Det var väntat,
tror ingen hund någonsin
förtjänat det lika mycket.

Tyvärr har hon också en tumör.
Måste opereras, men det ser inte bra ut.

Under 14 år har hon varit min skugga,
följt med mig överallt.

Kan inte föreställa mig huset utan henne.

Och allt det här när jag är borta.
Fy fan vad deppigt. Fy fan.

Nu ska jag gråta en stund.

Elin Grelsson har skrivit en krönika i ETC
om kvinnlig sexism, alltså kvinnor som
sextrakasserar män.

Elin är upprörd efter att en av hennes manliga Facebook-kompisar
har känt sig trakasserad:

”På Facebook skriver en bekant att han återigen
har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest
och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”.”

Elin, för att lugna ner dig.
Jag vet inte vem din kompis är,
men jag lovar att han är glad.

Alltså, han är så glad så han inte
vet vart han ska ta vägen.

Så glad att han måste dela med sig
av sin välförtjänta lycka.

En bra grej med sextrakasserier mot män
är att det inte finns mörkertal.

Männen själva kommer försäkra sig om
att alla får reda på det.

Jag är övertygad om att din kompis
var överlycklig över att ha blivit
bekräftad som sexobjekt,
men visste inte hur han skulle lägga
fram det för att inte framstå som mallig.

Genom att framställa det som en konflikt, kunde han berätta om det.

Var inte orolig för honom,
eller för någon av oss andra
som då och då drabbas av den
kvinnliga sexismen.

Vi älskar det.

Kan det finnas någon som känner
sig uppriktigt trakasserad?

Såklart. Men att ägna en krönika åt så få och hypotetiska fall,
är som att oroa sig över tjuvskyttet på sabeltandade tigrar.

Någonting svenskar måste jobba mer med,
är sina sexfantasier.

Ok, ni funkar inte så bra i sängen.
Men ni kan spetsa till sexlivet – om inte med er partner,
så åtminstone med er själva.

Men då måste man fantisera ihop
det man inte har i verkligheten.

Problemet är att svenska män är lika dåliga på att
fantisera som på att knulla.

Läser i den vetenskapliga tidsskriften Expressen
om mäns tre vanligaste sexfantasier:

”1. Häftigt sex han varit med om.
Kanske en ungdomsförälskelse, eller att han blev förförd av storasysters kompis?
Det förflutna spelar en viktig roll i många mäns sexfantasier,
man plockar fram häftiga sexuella äventyr och projicerar dem på näthinnan,
kanske som komplement till onani.

2. Sin nuvarande partner.
Han drömmer gärna om sin nuvarande partner – liksom för kvinnor är
detta mer vardagsnära sexuella fantasier.
Hade han bra sex i går kväll?
Då kan de sexuella fantasierna dagen efter mycket väl handla om just det.
Han återupplever det som skett och blir tänd av minnet.

3. Mera oralsex.
Många män upplever att de inte får tillräckligt,
varpå denna sexuella handling får en framskjuten position i sexfantasierna.
En snabb avsugning, varför inte?
Kan det inte bli verklghet kan han iallafall drömma om det.”

Jättegulligt, men fan vad trist!
Killar, för fan!
Det här är en fantasivärld, er sexuella verkstad!
Visst, det är mysigt att stoppa in den i munnen.
Men här kan ni uppfinna ett nytt hål om ni vill!
Ni kan få henne att se ut som en schweizisk alpost
om ni önskar!

Ni måste bara öppna era sinnen,
vara mer kreativa.

Tänk att fantasierna är ett skissblock
med massa färgkritor.

Att fantisera om sin nuvarande partner
blir som att rita streckgubbar i blyerts.

Jag ska hjälpa er.
Vi ska tillsammans göra en övning
för att öppna upp sinnena.

Andas djupt, knäpp upp byxorna
och häll ut alla kritorna på bordet.

Nej! Börja inte lägga dem i ordning!
Låt dom ligga huller om buller!

Öppna upp skissblocket.
Ser ni det vita bladet framför er?
Oskuldsfullt och inbjudande?

Ser ni hur många kritor det finns på bordet?
Vi ska använda alla.

Ok. Ta nu upp den gröna kritan.
Rita er själva nakna på savannen.
Är ni  ännu inte varma i kläderna,
rita er på den uppländska slätten.

Använd den röda pennan för att rita er ståkuk.
Justera storleken.

Var inte blyga, lägg på några centimeter till –
i fantasin är kvinnorna förvånansvärt töjbara.

Stanna inte förrän ni måste stå tillbakalutade
för att inte ramla framåt.

Så. Nu räcker det.

Med grön krita tvingar ni nu Penelope Cruz
att komma ridandes – kåt, naken och barbacka –
på en rosa noshörning.

Vill ni smycka henne med detaljer?
Elfenbenspiercing i bröstvårtorna?
Sillisar i naturgummi?
Vill ni ha några stammedlemmar som spelar
porrmusik med bongotrummorna?
Vill ni att noshörningen ska ha högklackat?
Var inte blyga. Lägg till. Använd gul krita.

Men vänta nu innan ni sätter på Penelope!
Ni har gjort så bra ifrån er hittills.
Håll ut, vi har inte använt alla kritor än,
vi kan fortfarande tänja på marginalen. 

Så med fast hand och ljusblå krita,
låter ni nu Penelope Cruz smeka sig själv
och titta på medan ni knullar noshörningen.

Är ni mer romantiskt lagda och tycker
att det blir för grovt,
vänd på noshörningen så att den ligger på rygg
och pussa den på munnen.

DET, mina vänner, är att använda alla kritor!
Färgglatt ända ut i kanterna!

Fick en kommentar från signaturen Alex:

”Jag tänkte över ditt inlägg över att vara ”mediahora”.
Att du vill syssla med seriös journalistik tar jag som givet
efter att ha läst dina krönikor.
Den uppenbara frågar är: Varför du säljer dig billigt till Aftonbladet?
Varför inte sikta på DN, SVD eller någon tidning som ägnar sig åt nyheter
som påverkar människor liv och inte sensationer som
”Martin expeleta’s hund blev knullad av en björn”.

Först,
jag säljer mig inte billigt till Aftonbladet.
Jag säljer mig dyrt.

Och till skillnad från den som sitter
inne på redaktionen,
säljer jag inte min arbetskraft till tidningen.

Jag säljer mina texter.
Ingen säger åt mig vad jag ska skriva om.
Jag äger mina ord, mina åsikter och min tid.

Jag älskar att jobba för Aftonbladet.
Kan faktiskt inte tänka mig en bättre arbetsgivare.

Var skulle jag ha sån frihet?

DN? Tror du att DN skulle vilja ha min blogg?
Kan du tänka dig att DN skulle puffa för den
på sin förstasida?

Vad tror du fisförnäma SvD skulle säga om mitt språk?
Ha ha!

Nä, jag stannar där jag är. Så länge det går.

Jag tjänar just nu mer än de allra flesta
svenska journalisterna (delvis tack vare AB),
men jobbar mycket mindre.

Det tillåter mig att göra andra spännande projekt,
som till exempel en dokumentär i Colombia,
eller skriva bok, eller gratisjobba för journalistfacket
i Córdoba.

Jag kan resa när jag vill, vart jag vill
och stanna hur länge jag vill.
Är inte knuten till någon plats, jag är fri som en fågel.

Har du någon som erbjuder något bättre,
hojta till.

Då återstår bara det här med ”seriös journalistik”.

Jag vet inte riktigt vad du menar med seriös journalistik
som förändrar människors liv.

På vilket sätt har DN förändrat ditt liv?

Men låt mig säga såhär:

Under mina somrar på Norrbottens-Kuriren
publicerade jag artikelserier om både
den etniska diskrimineringen och dammsäkerheten.
Jag jobbade röven av mig och artiklarna
publicerades under en hel vecka.

Förändrades något av mitt grävande?
Nej, inte ett skit.

Förra sommaren däremot skickade Aftonbladet mig till
Gysinge, där jag drog av mig tröjan och stod
ut 10 minuter bland myggen.
Artikeln ledde till att området besprutades från mygg och
människorna där fick ett drägligt liv.

Jag förmodar att det första klassas som seriös journalistik.
Men det var det andra som förändrade något.

Visst, mycket av det som skrivs i Aftonbladet
har jag väldigt svårt att stå för.
Men det behöver jag ju inte heller.

Men Aftonbladet är också en komplex tidning.
Den har Sveriges bästa kultursida,
sporten är helt outstanding, likaså bilbilagan.

För att inte tala om när det verkligen
händer något.
Då är tidningen i särklass bäst i Sverige.

Under jordbävningen i Chile var jag enda
svenska journalisten på plats.

DNs korrespondent rapporterade från Mexico.
Ekots Lars Palmgren, som befann sig i norra
Chile när jordbävningen inträffade,
verkar ha tagit cykeln ner till katastrofområdet –
för när jag var tillbaka i Argentina
hade han ännu inte kommit ner.

Sånt funkar uppenbarligen på Ekot.
Sånt funkar också på DN.
Men det funkar inte på Aftonbladet.

Så, är verkligen Aftonbladet en skittidning?
Nej, det tycker jag inte.

Förresten, en liten hemlis –
vet du var jag absolut skulle vilja jobba någon gång?

Den enda redaktionen som jag faktiskt ansträngt mig
för att få jobb på?

Aftonbladets bilaga ”Härligt hemma”.

Jag skojar inte.
Jag har försökt två år i rad, men alltid fått nobben.

Men jag kommer att insistera.
En del i myspys-bilagan handlar alltid om ”livsöden” –
vanliga människor som är med om ovanliga saker.

Att få söka upp det som jag anser vara spännande livsöden,
och få tid och utrymme, även språkligt, att berätta om dem –
det skulle jag älska att få göra någon sommar.