Svennetango i Buenos Aires

av Martin Ezpeleta
Buenos Aires är lika fängslande som alltid.

Imorgon är tango som gäller.
Jag ska ut med Ehsan och Fia,
svenska tangoinstruktörer på studieresa i Buenos Aires.

Vi börjar redan kl 16 med tangoyoga (?).
Jag har ingen aning vad det är, men luktar turistfälla långa vägar.
Var inte oroliga, lovar att syna fenomenet i sömmarna.

Sedan ska vi på folklore-lektion.
Chacharera och samba för att komma in i rätt stämning.

Därefter lite vila och middag.
De kommer säkert dricka vatten. Jag kommer dricka mig berusad.
Redan romarna visste om det:
Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit.
Ingen dansar nykter, om man inte är fullständigt galen.

För sen är det tango för hela slanten.
Först i Villa Malcolm fram till klockan tre på morgonen.
Om jag fortfarande är hyfsat nykter drar vi då vidare
till La Viruta , där jag gärna dansar milonga på bordet,
med slipsen runt huvudet. Så kallad svenne-tango.

Natten kommer avslutas på morgonen, med en frukost.
Därefter ska jag försöka få Ehsan och Fia att sjunga
”No llores por mi Argentina” tillsammans med mig, innan jag ragglar hem genom
Palermos gator – berusad, melankolisk och lycklig.

Tror det kommer bli en oförglömlig kväll. 
Ni får läsa om det på lördag. När och om jag vaknar.

Inga spekulationer

av Martin Ezpeleta
Inga spekulationer nu. Det gör ingen gott.
Det som tagit slut är mitt förhållande med J.
 
Det har varit de sex bästa åren i mitt liv.
Och det har varit ett fantastiskt förhållande,
som jag är stolt och lycklig över att ha fått uppleva.
 
Hon har varit stora kärleken i mitt liv.
Och lämnar ett gigantiskt hål efter sig.
 
Det som tog slut var inte kärleken,
utan det var våra livsprojekt som gick isär.
 
Den risken har alltid funnits.
Vi har från första dagen älskat mot alla odds.
Mot alla som visste bättre, mot alla förvarningar,
mot alla som älskar med huvudet.
 
Vi har låtit hjärtat snurra i rouletthjulet,
vi har utmanat det omöjliga.
 
Det är jag stolt över.
 
Det räckte inte, men jag är lycklig över att
ha älskat och blivit älskad bortom rimlighetens
yttersta gräns.
 
Jag ska inte skriva mer om det här nu.
Det är nytt, det är smärtsamt och väldigt privat.

The end

av Martin Ezpeleta

Efter nästan sex år har
en fantastisk kärlekssaga avslutats.

Tack alla ni som hört av er.
Jag mår bra. Livet är så.

Sorgligt. Märkligt. Förunderligt.
Föränderligt. Underbart. Ja, helt underbart.

Jag kommer säkert skriva mer om det här.
Men inte nu.

Nu har jag väskan packad.
Kommer att vara i Buenos Aires närmaste veckan.

Något ni vill läsa om därifrån?
Några tips på ställen jag borde besöka?

Livet går vidare. Och jag har inga planer på att missa det.

Afilador

av Martin Ezpeleta

 Den här gången var ni bättre.

Mannen är såklart en afilador de cuchillo.
Knivslipare.

Älskar ljudet från hans munspel.
Älskar att höra stenen mot stålet.
Älskar när han förvandlar cykeln
till en arbetsplats.

En tvättäkta argentinsk Transformer.
Varje lördag.

Jag älskar det här landet.

 

Vad har den här argentinske mannen för yrke?

av Martin Ezpeleta

Ni ska få en ny chans.
Än så länge har era kunskaper
om argentinska fenomen varit
ganska dålig.

Idag cyklade den här mannen förbi på gatan.
Han spelade på sin säregna flöjt.

Alla här vet vad det innebär.
Men vet ni?

Vad har den här mannen för yrke egentligen?

 

Ska vi chatta nu?

av Martin Ezpeleta

God morgon. Hoppas ni sovit bra.
Här är kl halv sex på morgonen (10:30 hos er)
och jag har suttit och väntat på att
sonen skulle komma hem.

Han var har varit ute och dansat och
jag ville inte att ungjäveln
skulle krypa ner i sängen utan att
jag kontrollera om han druckit.

Sån är jag. Nu har han precis kommit hem.
Alkoholfri.

Hursomhelst, jag är lite uttråkad.
Vill ni att vi chattar lite?
Något ni kanske undrar över
eller vill dela med er?

Tänkte vi kunde passa på nu när
det är så lite besök på bloggen.
Det blir mer intimt.

Så. Prata på.
Skriv kommentar eller fråga.
Kl 11 svensk tid sätter jag mig
ner framför datorn och chattar.

IMG_4209.JPG

Dagens outfit

De svenska djurrättstalibanerna

av Martin Ezpeleta

Man blir ofta förvånad över att det ryms så mycket
fanatism i den svenska mellanmjölksförpackningen.

Igår började en viktig rättegång i Sverige. Laddade känslor.
Man var så orolig för vad som kunde hända,
att förhandlingarna flyttades till säkerhetssalen.
Åhörarna fick genomgå noggranna säkerhetskontroller
innan de släpptes in i salen.
Trots det blev det kaos i rättssalen.
Åhörarna skrek “avskum” och många fick föras ut av polis.

Oj, vad händer där inne egentligen?
Är det en stor pedofilrättegång?
En folkmördare som äntligen ställs till svars?
Ett massmord som håller på att uppklaras?

Nej. Det är tre män som står åtalade för att ha sparkat ihjäl…
två kaniner.

Två kaniner!?

Missförstå mig inte. Jag vill inte bagatellisera brottet.
Klart att männen förtjänar ett straff.
Kanske en skarp tillsägelse.
Eller en hurring om de är återfallsförbrytare.
Men att vara jagade av en lynchmobb får mig ändå att
bekräfta min teori att svenskar har en osund relation till djur.
Osund, därför att den gränslösa kärleken innefattar bara djur.
De kan se staplade lik i Irak utan att höja på ögonbrynen,
men jävlar om någon kickar ihjäl en kanin!

Visst, det finns ett ekologiskt tänkande där –
vi tycker om att konsumera närproducerade tragedier.
Det är svårt att ta till sig öden som fraktats över halva jordklotet.

Men jag har ändå valt att studera lite närmare fenomenet.
Hur blir egentligen svenskar djurrättstalibaner?

Ja, det börjar egentligen väldigt tidigt.
Första steget är nallebjörnen. För många, för tidigt, för länge.
Man ska mata den, natta den – vissa har även sex med den.
Den här sjuka relationen till tygdjur understöds av en propagandamaskin
och ideologiska barnvisor, som Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson.
Det är inte sunt. Vi kan kalla det för nasseismen,
det första steget i hur man skolar en fanatiker.

Sen börjar skolan. Här är det framförallt flickorna som indoktrineras.
Kommer ni ihåg när de satt på lektionerna och ritade hjärtan?
Överallt ritade de hjärtan! Kommer ni ihåg vad för namn de skrev i dem?
Kalle? Johan? Jörgen?
Nej, Aramis, Blixten, Billy Boy.
Just det, hästnamn.
Det här är första gången de väljer djuret framför människan,
till pojkarnas stora förtret.
Därför betraktas ridskolor och stall som viktiga institutioner för
att indoktrinera djurrättsfalangister.
Den här etappen brukar kallas för stallinismen.

Sen blev det katterna. Oj, vad alla älskade katter!
Alla skulle ha katt. Och saknade man katt, fick man bli fadder åt en.
Det här är en inkörsport till den fanatiska sommarkattsrörelsen –
en frireligiös sekt som reser runt i riket och letar efter övergivna katter i höstmörkret.
Katterna bevaras sedan i särskilda hem där barn och vuxna
får komma och hälsa på dem, mata, gosa och umgås med dem.
Där passar personalen på att berätta om hur hemsk människan är
som överger kissemissarna.
I den här etappen, mjaoismen, fullbordas inskolningen av en
djurrättstaliban.
Tidigare har barnen fått upp ögonen för djuren, därefter har de valt
djuren framför människan. Men det är först nu som föraktet och hatet
mot människan kommer in.

Det som får åhörarna i en rättssal att försöka lyncha
några ångerfulla djurplågare som dödade två kaniner.

Det var tur att de inte fick för sig att knulla kaninerna först.
Då hade de inte kommit levande ut ur rättssalen.

Tack och Vad vill ni ha i present?

av Martin Ezpeleta

För fyra månader sen tackade jag er
efter att ha fått den 1000e kommentaren
på bloggen.

Jag sa att ni var viktiga och avgörande
för att jag fortsatte att blogga.

Då hade jag bloggat fyra månader på Aftonbladet.
Fyra månader efter det är det 3000-kommentarsgränsen
som spräckts.

Bloggen växer hela tiden.
Det blir fler och fler läsare.

Trots att jag inte är någon kändis.
Trots att jag inte uppdaterar så ofta.
Trots att jag inte skriver om kändisskvaller,
mode eller sport.
Trots att jag inte är en 17-årig tjej
med läs- och skrivsvårigheter.

Trots att den är så pass ”smal”,
har bloggen vissa dagar haft uppemot
10.000 besökare.

Oförskämt mycket.

Så återigen, tack så mycket.
Ni som läser. Ni som kommentarer.
Tack också till Göran, Anna, Anders
och de andra på Aftonbladet som
tror på den här bloggen.

Tack, tack, tack.  Jag menar det.

Men trots att jag numera får en lön från
Aftonbladet för att skriva bloggen,
så är det fortfarande ni som är avgörande
för att jag ska fortsätta göra det.

På gott och ont, har pengar aldrig varit
en drivkraft i mitt liv.

Så jag vill ge er någon present, något speciellt,
men jag vet inte vad.

Vill ni att jag skriver om något särskilt?
Vill ni att vi reser lite med bloggen?

Jag bor ändå i världens mest spännande kontinent.

Jag har tid. Och pengar.

Passa på, om jag känner mig väl kommer
något av de två sakerna ta slut snart (förmodligen pengarna).

Men kom med spännande förslag.
Gärna lite riskfyllt. Det måste pirra i magen.
Och det måste vara något bra att skriva om.
Något ni inte läst om tidigare.

Utmana mig.
Annars skiter jag i det.

Kulturskillnader

av Martin Ezpeleta

IMG_4203.JPG

Den här bilden gör både svenskar och argentinare nyfikna.

Men av helt olika anledningar.

I Sverige brukar folk fråga vad det
är jag går runt och suger på.

Argentinarna är däremot väldigt nyfikna
på varför jag har runda ringar på bakfickorna.

De flesta hittills är övertygade
om det är strykjärnet som gjort dem.

Förmodligen kom de till när jag strök bort skinkorna.

Sida 43 av 73
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB