Funderingar kring paradiset,
fotboll och sexproblem på Nya Zeeland.

Är du vegetarian?
Titta inte.

 

Det ni kommer läsa nu kommer att uppröra,
några kommer att vifta bort det som ännu en konspirationsteori,
andra kommer att kalla mig för lögnhals och för ett smaklöst svin.
Kanske blir jag stämd av Mauro Scocco.

Men så får det bli.
Sanningen saknar botemedel, som den katalanske trubaduren
Joan Manuel Serrat sjöng.

Men för att tro på vad jag säger,
måste ni se förbi Mauros snälla hundvalpsögon,
hans ofarliga melodier, hans sympatiska texter.

Mauro Scocco är farligare än en hjärnkirurg med hicka.

Glöm inte bort att vi pratar om en desperat person
som stått 20 år vid Seven Eleven och väntat på att
Sarah ska bestämma sig för att komma ner.

BAKGRUND

Mauro Scocco har inte haft det lätt.

När han slog igenom i början på 80-talet med tonårsduon Ratata
spåddes han en lysande framtid.
Det började bra och blev bättre under några år.

Men efter hiten Sarah hände något.
Någonstans mellan Grand Hotell i Borås
och Globen gick han vilse och har sedan aldrig kunnat hitta tillbaka.
Idag vet vi att han har mindre framtid än ett ånglok.

Det visade sig att han hade inte samma hitkänsla som Per Gessle,
som alldeles ensam gjorde Halmstad till den svenska popens Silicon Valley.
Han hade inte Strömstedts melodier och var inte ens fulsnygg som Orup
eller Tomas Ledin.

Mauro Scocco hade helt enkelt fallit mellan rockstolarna.

Och under många år drev han med i den svenska rockmusikens kölvatten
och väntade på sitt absoluta genombrott.
Väntade på Låten, som skulle katapultera honom till den musikaliska evigheten
där man nynnas för alltid, jammar med Benny och Björn och sjunger Tigerjakten med Mora Träsk.

Forever and ever.

Han har väntat och blivit bitter och bitterheten är en kraftig drivkraft,
så en morgon låste Mauro in sig i studion för att smida den mest diaboliska
planen i svensk musikhistoria.

VÄNDPUNKTEN

1991 fyllde Mauro Scocco 29 år.
Jag vet inte om ni minns, men 1991 var ett ovanligt år.

Historieforskaren Eric Hobsbavn säger att det egentligen
var århundradets sista år, att världen vände blad just det året
och en ny era inleddes.

För den som inte minns, eller är för ung, så kan man kortfattat säga
att det var året vi alla fick ställa om klockorna till amerikansk tid.

I Sovjetunionen dog stalinismen efter att ha svalt sina egna spyor.
Perestrojkan visade sig vara en pyspunka som det sovjetiska maskineriet
aldrig lyckades laga.
Som en porslinsvas som faller mot marken –
och nu krävde varje skärva självständighet.

En bit därifrån hoppades Saddam Hussein att västvärlden skulle vara så
upptagna med att rita om världskartan, att ingen skulle lägga
märke till att han ockuperat furstendömet Kuwait.

Men tji fick han.
Pappa Bush behövde akut ett varmt krig och beslöt sig därför för att försvara
den kuwaitiska demokratin.
Han inledde Desert storm, som visade sig bli en enorm förödmjukelser
för Saddam och den första ordentliga sammandrabbningen mellan
Vilda västern och Mellersta östern.

– Du överreagerar, ska Saddam sagt till Bush den Äldre.
– Jasså, vänta tills du får träffa min son, svarade Bush.

Även i Sverige blåste det nya, mer USA-vänliga vindar.
Finanskrisen i slutet på 1980-talet ledde till en borgerlig valseger på hösten,
med partiet Ny Demokrati i vågmästarroll.

Carl Bildt blev statsminister samma år som Lasermannen spred skräck i Stockholm
och Freddy Mercury dog och gav Aids ett överbett.

Men alla nyheter var inte dåliga.
I Rom kammade Carola hem en hårfin schlagerseger med
låten Fångad av en stormvind och Roxette klev upp på guldpallen
på amerikanska Billboardlistan med Joyride.

Och en svensk sval sommardag åkte Lena Philipsson, Tomas Ledin och Anders Glennmark
ut på Sverigeturné med Rocktåget. Utan att bjuda in Mauro Scocco.

Det skulle de aldrig ha gjort.

Den 11 september fyllde Mauro år,
men då hade han inte längre något att fira.

DEN ONDSKEFULLA PLANEN

Någon gång på hösten 1991 låste Mauro Scocco in sig i studion
och svalde nyckeln.

Jag ska få hela Sverige att lyssna på mig,
mumlade han och försvann bort från rampljuset.

När han tre veckor senare kom ut igen,
var han inte ensam.
Med fem ackord hade han skapat ett monster,
en musikalisk Frankenstein.

Vet ni vad han hade gjort?

Mauro hade helt enkelt ställt sig samma fråga som
så många artister gjort tidigare:

Hur får jag så många som möjligt att lyssna på min musik?

Mauro förstod att för kunna svara på den frågan
måste han hitta den svenska folksjälens minsta gemensamma nämnare;
det som binder samman en svensk med annan svensk,
osynliga trådar av samförstånd.

Vet ni vad det är? Behöver du en ledtråd?
Tänk efter, det är inte så svårt.

Det är något som tränger sig på
varje gång du undviker min blick,
eller när du håller en armslängds avstånd
och kallar det för din intimitet.

Något som infinner sig så fort du slutar säga vad du tycker
och vill tiga ihjäl konflikterna,
när dina barn tvingas gå in i sitt rum för att ”tänka”,
när du håller skenet uppe och när du bara kokar inombords.

Behöver du mer hjälp?

Det finns i tigandets guldbad, i räddas den som räddas kan,
i nej tack, jag vill inte störa.
Det är något som sprider sig som ett virus
när du tycker att allt är pinsamt
och när du tystnar för att du är rädd
för vad jag ska säga eller tycka.

Det finns där när vi korsar varandra
på gatan med blicken fäst på samma ingenting,
när du lyfter på luren bara för att höra
om telefonlinjen fortfarande fungerar,
när du sänker blicken när jag äntligen ser dig.

Du vet ju vad det är.

Det är det enda som finns kvar,
när våra kroppar inte längre hittar en ursäkt
för att söka efter varandra.

Ensamheten.
Den stora svenska folksjukdomen.

Mauro förstod det och skrev balladen Till de ensamma.

HÄMNDEN

I slutet på 1991 svepte en självmordsvåg över Sverige.
Många vet inte om det. Det tystades effektivt för att inte
framkalla en dominoeffekt. Men det gick ändå inte att undvika.

Ungdomar kastade sig framför bilar,
föll som missiler från höghustaken eller åt piller som popcorn.

Vad var det som pågick? Vad eller vem drev ungdomarna?
Socialstyrelsen stod handfallen.
Polisen också. De hade ännu inte lärt sig att skylla på muslimerna
och PKK-spåret, som alltid varit ett ess i rockärmen, ledde ingen vart
den här gången heller.

Utanför barn- och ungdomspsykmottagningarna ringlade sig köerna
som inför en Madonna-konsert och barnen bad föräldrarna
lägga valium i lördagsgodiset.

Några lämnade kryptiska avskedsbrev efter sig:
– Förlåt, men sången tvingade mig.

Polisen lämnade kurderna för den här gången och började istället
undersöka musiken som unga lyssnade på.

Språkforskare analyserade texter, musikkunniga dissekerade melodislingor;
gitarriff och ackord synades i sömmarna.

Deathmetal-band, vars enda tidigare brottsmisstanke varit tondövheten,
tvingades nu köa utanför polisstationer för att spela upp sina
plattor baklänges.
Kunde där gömmas en satanistisk uppmaning?

I preventivt syfte bommades källarlokaler igen,
alla alternativa musikstudion fick slå igen sina dörrar
och mikrofoner, förstärkare och trumset beslagtogs.

Men ingen, ingen misstänkte mannen med hundvalpsögonen.
Ingen kopplade samman att självmordsstatistiken steg
i exakt samma fart som Mauro Scocco på Trackslistan.

Att många musikkänsliga öron tappade livslusten
efter att ha hört låten är förståeligt.

Men Till de ensamma är värre än så.
Det är djävulens bländverk, skapat av ett ondskefullt geni.

Hemligheten ligger i den snillrika textbyggnaden.

Låten heter ju Till de ensamma,
ett sätt att säkra sig en gigantisk lyssnarskara.
Vem i Sverige känner sig inte ensam?

Han tillägnar de ensamma låten, vill att de ska lyssna på den.
Men inger den hopp? Visar den ljuset i slutet på tunneln?
Rycker den upp dessa tyngda själar?

Aldrig!

Om den ändå hetat Om de ensamma.
Då hade förmodligen lyssnarna behållit försvarsmekanismerna intakta,
hållit garden högt uppe.

Till de ensamma blev en sirensång för de trösttörstande
tonåringarna.
Så de sänkte garden, höjde volymen och som sorgsna råttor
följde de den flöjtspelande råttfångaren från Borås hela vägen till avgrunden.

Låt oss analysera texten:

“Det är en hård värld utanför, full av ensamma människor.
Ingen som hör dig, ingen som ser dig där du går.
Och det verkar som kärleken är till för några få.
När du bäst behöver någon, är det ingen som orkar höra på”

Är det en sån här låt en rakbladsfetischist vill få tillägnad?
Skulle en klok psykolog rekommendera det?

“Det här är en sång för alla dom som aldrig hittat någon
att dela sin glädje och sorg med.
En sång för alla dem som inte kommer hem till
någon som frågar hur det är”

Är det här en bra låt för någon som äter psykofarmaka
som halstabletter?

“Ingen frågar när du kommer,
ingen saknar dig när du går.
Ingen delar din dröm,
ingen undrar hur du mår”

“Och jag ser människor omkring mig.
Ser hur de jobbar dygnet runt,
för att slippa känna efter hur de egentligen mår“

Är det här en lämplig dedikation till någon
som står och hånglar med en pistolmynning?

Nej!

Till de ensamma är ett musikaliskt brott, ett massmord i moll.

Till de ensamma är ett mörkt hotellrum,
inrett för den sista natten.

På kudden ligger en pistol, på nattduksbordet en flaska whiskey
och tillräckligt med tabletter för att söva en mammut.
Balkongdörren står vidöppen och utmärkt som en nödutgång.

“Denna sången är till dom”, avslutar Mauro Scocco dödsdomen.

Pang! Svälj! Hopp!

Så. Nu är sanningen lös. Orden har lämnat sin bur.
Må de sprida sig som en löpeld!

Hoppas någon riktigt journalist tar tag i det här och undersöker.

Hade en terroristlagstiftning kunnat hindra
den svenska musikens Charles Manson från att fullborda sitt verk?

Och var Mauro Scocco ensam? Eller är han toppen på ett isberg?

Står vi egentligen inför en generation kriminella musiker,
som utnyttjade det kulturella tomrummet efter Murens fall
för att sprida sin musikaliska sörja?

Frågorna hopar sig. Vi behöver ett svar.
Sverige måste göra upp med sitt mörka musikförflutna.
Det här är ett steg i den riktningen.

Och här är bevismaterialet, Mauro Streptoscoccos Till de ensamma:

 

 

 

Jag har översatt brevet till min dotter till spanska.

Ikväll hade jag sex tjejkompisar här på middag.
Smarta, drivna tjejer. Feminister.

De fick läsa texten och alla var rörande överens
om att det var en olämplig text.

– Din dotter är för ung för en sån text!

– Du är pappan, inte mamman – du kan inte prata så om din dotters kropp. Du måste behålla en distans, en mystik kring din dotters kropp.

– Texten är auktoritär, du försöker tvinga på henne din syn på sexualitet.

– Om hon nu väljer att offra sin sexualitet för att tillfredsställa mannen, är det hennes val och det måste du respektera.

– Det är naturligt att pappan vill att dottern ska vara oskuld så länge som möjligt.

– Man behöver de negativa erfarenheterna, för att kunna känna igen en positiv.

– Du behöver inte prata så öppet om sex. Lär henne att vara självständig, så kommer det också gälla hennes sexualitet.

– Det är bra att dottern får höra en sträng röst, någon som sätter gränser. Det är pappans roll.

Nu har alla gått och jag sitter här med en mycket obehaglig eftersmak i munnen.
En enorm besvikelse, en djup frustration.

Smarta, högutbildade brudar som ser underkastelse som ett fritt val, eller förnedring som en del av en – i längden – positiv sexuell utveckling.
Kvinnor som uppriktigt tror att pappan inte bör prata om sex med sin dotter.

Vad tycker ni?

Tu cuerpo te ha empezado a hablar.
Aún no reconoces el idioma,
no disciernes  las palabras.
Pero sabes que te está hablando.
 
Hija querida, escúchalo. Hazlo  atentamente.
Es tu propio idioma. Tu identidad.
 
Explóralo. No te des prisa ni tengas miedo.
Descubre su gramática, inventa tu propia sintaxis.
Conjuga los verbos hasta que los encuentres regulares.
Crea tu propia academia. Escribe tu propio diccionario.
 
Tu cuerpo está lleno de bellas promesas, de  misterios maravillosos.
Ya lo verás, ten paciencia.
Deja que tu cuerpo hable y respeta cuando pone punto.
 
Tu cuerpo es tu país, sólo tuyo.
Marca donde comienza tu libertad. Y dónde termina.
Ahí dentro tu palabra es ley.
No permitas que nadie te haga creer otra cosa.
¡No permitas que nadie levante la voz!
¡Que nadie se burle de tu pronunciación!
Y expulsa a esos falsos profetas que dicen interpretar
mejor que tú tus  palabras.
 
No los dejes entrar. Nunca.
Tu cuerpo tiene libertad de expresión.
Usa esta libertad solamente
con quien tenga necesidad de escuchar.
 
Deja entrar a uno, diez o doscientos.
Pero que nunca entre alguien que no deseas.
Defiende tu cuerpo.
 
Cuando no quieras…
siente cada caricia que no deseas
como  una violación microscópica,
cada  beso que te roban
como una declaración de guerra.
 
Cuando no quieras…
que tus piernas sean un puesto fronterizo;
tus  tendones alambres de púa y cada poro, un soldado.
 
Cuando no quieras…
di no, no, no, ¡No! Cuántas veces quieras.
”No” es el último bastión de tu libertad. Defiéndelo.
 
Pero cuando quieras. ¡Cuando quieras!
Detrás de tus dientes apretados hay un ejército de besos.
¡Ponlo al servicio del amor!
El que dura una vida, un año, un verano… o solo unos suspiros.
 
Cuando quieras…
tu cuerpo es un país en un mundo con otros países.
Explóralos sin miedos. Sin prejuicios.
Cruza mares, descubre continentes y abre canales,
no  para mercancías, sino para sentimientos.
Escucha tu cuerpo, es tu brújula.
 
Cuando quieras…
¡Viaja con una bandera blanca!
Porque no se trata de conquistar, sino de capitular juntos.
 
Una cosa más, hija amada:
No tomes nunca tu libertad por dada.
Para cosecharla, debemos sembrar con sangre, lágrimas y lucha.
 
Hay millones de mujeres que han luchado y lo siguen haciendo
por  su libertad y por la tuya.
 
¡No les des nunca la espalda!  Al contrario, ¡dales una mano!

/Papá

(martinhezpeleta@hotmail.com)

Det är en klyscha. Att fotbollen alltid ger revansch.
Men vilken underbar klyscha.

I matchens sista ordinarie minut kvitterade Perú.
Och plötsligt såg det becksvart ut för Argentina.
Regnet föll obönhörligt och VM verkade så avlägset.

Men så dök Palermo upp.
I 93:e matchminuten.

– Ännu ett mirakel av Sankt Palermo, sa Maradona efter matchen.

Martin Palermo. 35 år gammal.
Bannlyst från landslaget under tio år,
efter att ha missat tre straffar på en och samma match.

Nu kom han in och gjorde det enda han är bra på: mål.
204 har han gjort i Boca Juniors, där han är avgudad.

– Fotbollen ger revansch, sa han efter matchen.

Och snälla, missa inte Maradonas målfirande. Underbart!

 

När jag reser till Sverige tar jag numera med mig eget kött.
Tro mig, jag har försökt vänja mina bortskämda smaklökar vid svenskt kött.

Men jag kan inte det längre.

Nio kilo argentinskt vakuumförpackad oxfilé blev det senast jag reste.
Lagom för en sommar i Sverige.

Jag vägrar att bli deprimerad framför de svenska köttdiskarna.
Titta på allt det sega köttet som ligger som utvikningsflickor på frigolitbäddar,
som att bläddra i en Playboy med 70-plussare i gladpack.

Det är hundmat som gjort en otillåten klassresa,
det är backpackers som åker snålskjuts i första klass,
det är syndare som plankat in i himlen.

Och tro mig, jag känner igen himlen när jag ser den!

Jag kommer ju från köttets förlovade land,
vi har fått Guds råmande välsignelse.

Men trots att jag tar med mig eget kött till Sverige
är jag som besatt när jag kommer tillbaka till Argentina.
För det räcker inte med argentinskt kött för att återskapa den religiösa stämningen.

Tänk er själva om älgjakten, istället för i skogen,
skulle bedrivas i en gymnastiksal.

Hur spännande är det att sitta och vänta på att
älgen ska krypa fram bakom höjdhoppsmattan?

Samma sak händer när man ska grilla.
Det går inte att återskapa rätt grillmiljö i Sverige.

Så det första jag gör när jag kommer hem är att gå till Cristian,
slaktaren i mitt kvarter.

Jag beter mig som en köttpundare.
Min strupe är en kanyl och Cristian min langare.
Cristian blir alltid glad av att se mig.

Han vet att den närmsta tiden kommer jag
att bo inackorderad i hans köttbutik.

Kommer ni till Argentina och blir bjuden
på asado, grillat kött,
är det vissa enkla regler ni måste känna till.

Man rör inte varandras grillar,
på samma sätt som man inte pillar på varandras fruar.

Grillen är ett altare, en personlig bönematta
och asadoren, grillmästaren, är översteprästen.

Varje grillning är en rit,
ett intimt samtal med Gud
och ingen får blanda sig i
hur asadoren lägger fram orden.

För även om vi alla tillber samma Gud,
skriver varje asador sin egen Bibel.

Köttet serveras alltid i små portioner,
i många omgångar och det är alltid asadoren som serverar.

När man får i sig första tuggan
är det som att allt sammanfaller,
alla lösa frågor som svävar runt i universum
får äntligen ett och samma svar.

Hur länge kommer finanskrisen att vara? Vem bryr sig!
Kommer det att bli fred i Palestina? Vem bryr sig!
Vem mördade Palme? Vem bryr sig!

Efter första tuggan applåderar man asadoren.
En del säger att det är en manschauvinistisk gest,
eftersom man bara applåderar när mannen lagar mat.

Men jag tror att det är en naturlig gest.
Man gör det av ödmjuk tacksamhet.
Som amen efter bönen.
Som den ömma kyssen när vi ligger
utmattade på de svettiga lakanen.

 

Sverige:

Argentina:

Hijo de puta, horunge, är ett av de vanligaste uttrycken
i Argentina.

Man skulle  kunna säga , utan att överdriva, att det är
överbefälhavaren i den argentinska svordomsarmén.

På ytan är det väldigt tydligt när man använder uttrycket:
När man är riktigt arg.

Men hijo det puta är ett komplext uttryck.
För hijo de puta kan man både säga med fradga i mungipan
eller med ett leende på läpparna.
Allt beror på sammanhanget.

Ofta används uttrycket mellan vänner.
Till exempel:
– Hijo de puta, llamame!
– Horunge, ring mig!

Men här kommer en viktig fråga:
om man kallar varandra för horungar när man är glad,
vad säger man när man är osams?

Och hur visar man skillnaden på när man är arg
och riktigt jävla förbannad?

Står vi handfallna och inte vet vad vi ska säga?
Börjar vi prata med knytnävarna med en gång?

Nej, det här är världens mest kreativa skällsordsland.
Att svära i Argentina är som att blanda ihop egna drinkar.
Hijo de puta är ofta grundingrediensen –
genom ton och sammanhang kan man ge uttrycket
en mängd olika innebörd, olika smaker.

Det är också lätt att spetsa till det.
Här får ni några enkla förslag, som ni kan börja med där hemma:

Hijo de mil putas:
Barn av tusen horor

Hijo de remil putas:
Som förra, men ´re´ förstärker innebörden (ex. rå-schysst).

Hijo de recontra mil putas:
Som förra, men ”contra” förstärker ännu mera.

Hijo de recontra remil putas:
Ja, ni förstår logiken. Har vi kommit hit är det inte längre snack om tillfälligt horeri,
utan vi pratar om professionella fullblodshoror.

Hijo de una camionada de putas:
Barn av ett lastbilsflak fullt med horor.

Det här sista uttrycket vill jag att ni är försiktiga med.
Inte vem som helst är barn av ett lastbilsflak fullt med horor.

Jag tycker att ni börjar med de andra varianterna och känner er för.
Testa er fram. Använd en kompis först.
Känn efter hur det känns för dig. Och för kompisen.

När ni är klara, prova med era barn.
Det är eldprovet – känns det obekvämt att kalla sina egna
barn för horungar, betyder det att man inte har sugit in konceptet.

För ni måste ha klart för er, att här i Argentina
är inte frågan huruvida man är en horunge eller inte –
utan i vilka sammanhang man är det.

När ni behärskar konceptet till fullo, kommer ni själva kunna använda
egna kombinationer.
Man kan till exempel lägga till un acoplado – ett släp – på lastbilen,
om flaket inte räcker till.

Det viktiga är att ni inte missbedömer situationen när ni väl är här i Argentina.

Om ni vill ha riktlinjer för hur ofta man kan använda hijo de puta,
så tycker jag ni ska försöka hålla er mellan 10 och 20 gånger om dagen.

Det ger möjlighet att både visa social kompetens,
samtidigt som ni slipper bli stämplade som oförskämda.

Det finns såklart en risk att ni missbrukar det i början,
det är ett nytt ord och ni kommer känna er sugna att kalla
första bästa argentinska mupp för lastbilsflakshorunge.

Men ha tålamod, förivra er inte.

När en sådan speciell horunge dyker upp kommer ni att märka det.
Det är inte lätt att missa ett lastbilsflak fullt med horor.

En man från Santa Fe, Argentina, flyttar till Toronto, Kanada.
Äntligen. Nu börjar livet på riktigt!

Han längtar efter att få se snö.
Han är trött på värmen och myggen.

Men tiden går. Och allt som var så vackert i början…
ja, ni får lyssna.

Det här är hans dagboksanteckningar.

Det är fruktansvärt roligt.
Åtminstone på spanska.
Men eftersom jag tagit mig besväret att snabböversätta texten,
tycker jag att ni ska lyssna.

Ett ord ni kommer att få höra:
Cornudo – sägs om den som har en partner som är otrogen.
Ett riktigt skällsord, med andra ord.

 

Det här är, som jag tidigare förklarat, en praktisk språkguide.
I min språkskola får du lära dig det som din spanskalärare på Komvux
aldrig kommer att berätta, eller ens känner till.

Vi kommer inte gå igenom hur man beställer en kaffe,
eller vart närmsta hotell med havsutsikt ligger.

Syftet här är inte att ni ska få ett diplom av spanska språkakademin,
utan att ni på ett framgångsrikt sätt ska beblanda er med argentinarna och sudda ut gringo-stämpeln ni har inristade i pannan.

Då måste man ner i språkets källare, man måste kunna övernatta i lingvistikens slumområden och ta sig in i den grova och oförskämda slangens domäner.

Ni har redan lärt er hur man mutar poliser för att undvika den argentinska byråkratin, ni har fått se några nya sidor av den mångfacetterade fittan, inklusive papegojans.
Idag går vi ett steg längre. Ett sjumilasteg.

Så ni som är känsliga för grova ord, ni som tror att sexismen utrotas genom att förneka den, ni som bara använder ord som inte får röd understrykning i Word, ni som tycker om att trippa barfota på subtilitetens gröna ängar:
Sluta läs nu!
Det här kommer bli lerigt.

Idag ska vi nämligen gå igenom ett känsligt avsnitt under er vistelse i Argentina, åtminstone för kvinnor:
”Komplimangerna” ni får höra på gatan.

På ytan är Argentina ett modernt samhälle, mer jämställt än vilket annat latinamerikanskt land som helst. När man till exempel ser till kvinnor på arbetsmarknaden är Argentina 27:a i världen, bättre än USA och många europeiska länder.
Men när det kommer till att uppvakta en kvinna på gatan har vi fortfarande inte klättrat ner från träden.

Det första ni måste förstå är att komplimangerna inte går att förebygga.
Vad ni än gör. Och svenska kvinnor brukar göra sitt bästa.
En svensk backpacker, svettig och röd som en kräfta, med sin gigantiska ryggsäck, fotriktiga skor och pösiga kläder, skulle inte få en enda komplimang i Sverige – inte ens om hon gick ut med en sparbössa och lovade att de skulle gå oavkortat till behövande kvinnor utan självförtroende i tredje världen .

Men det här är Argentina.
Här är blont hår och ljusa kvinnor som ett naket bröst bland isolerade livstidsfångar.

Naturligtvis finns det argentinska män som bara vill påpeka hur vackra ni är.
Men hur ska ni upptäcka skillnaden mellan ett uppriktigt smicker och en obscen invitation?

Kroppsspråket kan hjälpa såklart. Håller han sig för skrevet eller slänger med tungan utanför munnen, kan ni förutsätta att intentionerna inte är de mest oskyldiga.

Ibland kan ni även förstå enstaka ord, som hjälper er att tolka uppsåtet –
till exempel concha:

”Te voy a meter una naranja en la boca y chupar la concha hasta que salga fanta”.
”Jag ska stoppa in en apelsin i munnen på dig och suga din fitta tills det kommer ut fanta”.
Aha, concha – tänker ni – det här är nog inget trevligt förslag, oavsett hur mycket C-vitaminer en apelsin har.

Men som jag förklarade tidigare, det finns så många sätt att nämna det kvinnliga underlivet att ni omöjligtvis kan känna igen alla:

– Mamita, mostrame tu sonrisa vertical.
– Mamita, visa mig ditt lodräta leende.

Ett lodrätt leende.
Fyndigt, javisst. Poetiskt, kanske. Men smickrande, knappast.
Och hur ska ni göra för att förstå att det här är obscent:

– Mamita, hagamos el 68? Vos me la chupas y yo te debo una.
– Mamita, ska vi göra 68:an? Du suger av mig och jag blir skyldig dig en.

Eller:

– Mamita, que lindas piernas! A qué hora abren?
– Mamita, vilka vackra ben! Hur dags öppnar dom?

Märker ni den gemensamma nämnaren?
Mamita, Lilla mamman, är ledordet. På ytan ett gulligt tilltalssätt.
Men Mamita kommer aldrig ensam.
I Lilla mammans kölvatten kommer oftast en sörja som skulle få en svart rappare att framstå som en ledamot i Svenska akademin.

– Mamita, te voy a batir el flujo a punto nieve!
– Mamita, jag ska vispa dina flytningar tills det blir grädde!

Så vill ni vara på den säkra sidan,
när ni hör någon ropa Mamita! i Argentina, vänd er inte om och tacka med ett leende –
varken våg- eller lodrätt.