Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.

Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.
Det är ditt eget språk. Din identitet.

Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.
Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.

Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.

Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!

Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.
Försvara din kropp.

När du inte vill.
Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.
Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler –
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill.
Res med vit flagg!
Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!
För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

Äsch, inget speciellt. Bara en vanlig söndagsfrukost i trädgården.

Tyvärr fick jag inte med kolibrin i bakgrunden.

Lördagen såg ut att bli en fotostatkopia på alla andra lördagar.

Jag satt försjunken i mina anteckningar om skillnaden mellan
logisk dialektik och dialektisk materialism.

I bakgrunden hörde jag min dotter öva på Mendelssohns fiolkonsert i E-moll.
– Bellisimo, utropade jag i andras satsens Andante.

Sonen satt vid matbordet och suckade efter att återigen kört fast i Goldbachs matematiska hypotes, som säger att varje tal större än 2 kan skrivas som summan av tre primtal.

– Tålamod, son, tålamod. Goldbachs ekvation har varit obesvarad i 250 år. Du kommer inte lösa den genom att vara tjurskallig.

Jag njuter egentligen av att se hans iver, han trängtan att överbevisa världen.
Jag gillar ungdomar. Det finns en Kropotkin i dem.
En anarkist som pekar finger åt förnöjsamheten, en själ med upprorisk stämma.

När vi spelar schack, insisterar till exempel min son på att spela ett sicilianskt försvar.
Trots att jag förklarat att han är för ung och oerfaren för en sån våghalsig öppning.
– Du spelar med ett ilsket hjärtat, säger jag efter varje schackmatt.
– När jag slutar upp med att bli arg, då har jag inlett min ålderdom, svarar han och citerar André Gide.

Timmarna avlöste varandra och utanför mitt fönster såg jag solen åka rutschkana nerför himlen.
Nej, ikväll skulle inte bli en vanlig lördag. Ikväll skulle vi göra något annorlunda.
Efter en liten fotnot där jag hänvisade till Kants transcendentala dialektik lade jag ifrån mig bläckpennan och pipan.
– Ska jag ställa en flaska Felipe Rutini på kylning, undrade min son som vet
att jag på lördagar alltid brukar öppna en Malbec 2002 Reserva.
– Inte ikväll. Ikväll ska vi leka en lek.
Jag hörde att min dotter slutade spela mitt under tredje satsens Allegretto non troppo. Hon var nyfiken.
– Vad ska vi leka, undrade båda.
– Ikväll ska vi leka la plèbe!
– Oui, oui! skrek båda förtjusta.
Mina barn älskar att leka pöbeln!
– Jag ska vara white trash, skrek min dotter och sprang och bytte om till träningsoverall.
– Kan vi inte äta pizza också, undrade min son.

Så jag gick och köpte pizza, Coca Cola och hyrde en amerikansk komedi.
Och medan jag hörde mina ungar skratta ohämmat som arbetarbarn,
tänkte jag på vad den österrikiska psykoanalytikern Alfred Adler sagt:
Det är lättare att slåss för sina principer än att leva upp till dem.

Jag är en orolig pappa.
Min son är 16 år. Det är en känslig ålder.

Han kräver, med rätta, att jag ska släppa kopplet.
Han vill ha frihet.
Men som förälder får man inte förlora kontrollen.

Natten är full av sköna men förrädiska löften,
en sirensång lurar i varje hörn och gatorna
är fulla av fallgropar.

Så jag försöker övertala honom att umgås
med vännerna här hemma.

Det är fredagskväll och jag blev väldigt
glad när han (i mitten) och kompisarna beslöt
stanna hemma för att spela spel.

Det är en sorglig dag.
Mercedes Sosa ligger döendes.

Ni vet förmodligen inte ens vem hon är.
Det gör inget.

Hon är Argentinas största sångerska.
En av den latinamerikanska folkmusikens
viktigaste och vackraste röster.

74 år gammal ligger hon i koma.
Tidningarna uppdaterar hela tiden,
TV kanalerna sänder live.

Mercedes Sosa kommer att dö.
Och inget kommer att bli likadant.

Hon är oersättlig.
Trots att hon inte skrev egna låtar.

För även om hon födde någon egen sång,
gjorde hon så många odödliga.

Hennes stämband förädlade folkmusiken.

Jag har en favorit.

Alfonsina Storni var en argentinsk poet.
Lika känd för sina dikter, som för sitt självmord.
Alfonsina dog nämligen som en poet:
Hon fyllde fickorna med stenar och gick långsamt ner i havet.

Många år senare skrev Felix Luna och Ariel Ramirez
en sång om detta poetiska självmord.
Och de bad Mercedes Sosa sjunga den.

Alfonsina y el mar (Alfonsina och havet)
är den vackraste och sorgligaste sången jag någonsin hört.

Här kan man snacka om ett barn med moral.
Och övertygelse!

Det är under en manifestation i Honduras
som Oscar David Montesinos, 10, tar micken
och håller ett fantastiskt tal mot kuppmakarna.

Jag får gåshud. Helt jävla otroligt.
Tyvärr är det bara ni som kan spanska
som kommer förstå det.

Det finns en sak ni måste undvika när ni kommer till Argentina.
Till vilket pris som helst.

Byråkratin.

Den argentinska byråkratin är alla andra byråkratiers sadistiska moder.
Vi har en gigantisk armé med tjänstemän som är redo att förvandla
ditt liv till ett helvete.

Lura er inte att tro att ert problem är litet och därför kommer att lösas fort.
– Jag har tappat bort min kamera, jag ska bara göra en polisanmälan.

Nej!

Tänk så här:
Kometen Halleys, som så tydligt syns från jorden, har en liten kärna som bara mäter några kilometer.
Att den syns är för att kometsvansen är många miljoner kilometer lång.

Din kamera är kärnan.
Den argentinska byråkratin är kometsvansen.

Det första ni kommer märka är att vart ni än går med ert problem,
så har ni alltid hamnat på fel plats.
Vilket ni kommer få reda på först efter att ni stått en hel dag i en oändligt lång kö.
– Jag vill göra en polisanmälan, min kamera har blivit stulen.
– Vill ni anmäla en fickstöld? Men snälla frun, det här är vanliga polisen. Ni måste vända er till fickstöldpolisen.
– Jaha, vart liggen den?
– Vet inte, du får kolla i telefonkatalogen. Nästa!
– Kan inte ni ringa och fråga?
– Tyvärr, vår morsetelegrafist jobbar inte idag.

Det berättas historier om människor som gått in i Byråkratin
och aldrig kommit ut igen.
Den argentinska byråkratin har fler gångar, gömmor och tunnlar än Tora Bora-grottorna.

Om ni tappar bort ert barn i Buenos Aires, strunta i ungen!
Det går fortare att göra ett nytt, än att göra en anmälan.

Lyckligtvis finns det ett sätt att komma undan.
En genväg.

– Como podemos arreglar?
– Hur kan vi lösa det här?

Det är den magiska koden, byråkratins ”Sesam, öppna dig”.
Den förlösande mutan.

Har ni kört för fort och polisen stoppat er, ta inte emot boten!
Är anklagelsen falsk, tänk inte ens tanken på att göra en anmälan!

Innan ni vet ordet av har ni försvunnit i den administrativa
Bermudas-triangeln. Den man aldrig kommer ur.

Efter några månader kommer ni dödsförklaras och i dödsrunan
kommer det att stå:
”Här vilar ärendenummer 154-265789/08”

Nä, ni ska titta beklagande på polismannen och uttala den magiska frågan:
– Cómo podemos arreglar?

Nu kommer ni att få ett prisförslag.
Tänk på att mutan alltid är förhandlingsbar.
Polismannen är inte heller särkilt sugen på att sätta sig ner framför
sin Commodore 64 och knappa in en anmälan.
Han kommer att lyssna på ert motbud och mitt tips är att ni ska tänka
som under mellandagsrean: 80 procents rabatt på ordinarie pris.

Jag förstår om ni har moraliska förevändningar, men mitt råd
är att lämna moralen hemma när ni reser till Argentina.

Cómo podemos arreglar?
är det mest effektiva sättet att klippa av kometsvansen.

Passande nog kallar vi i Argentina mutor för cometas.

Du lade ner en hel lön i ett brunt kuvert,
enligt överenskommelse.
Små sedlar, hade den mörka rösten beordrat
så du växlade
pengar i femton olika bankkontor.
 
Men nu kan du konstatera att det var värt det:
det falska passet är perfekt.
Och lösmustaschen är så trovärdig!
 
Du tar inte farväl.
En natt är du bara borta.
Du använder handskar hela tiden
för att inte lämna fingeravtryck efter dig
och betalar allt kontant för
att ingen ska kunna spåra ditt kort.
 
Trots det sover du aldrig två nätter på samma ställe
och byter språk eller dialekt var tolfte timme.
 
Väl framme på Filippinerna hyr du ett privatplan
och flyger rakt österut.
Du säger aldrig till piloten var du ska utan vid bestämda koordinater
hoppar du med fallskärm – inte utan att döda piloten först.
 
Du landar på den pyttelilla ön som fortfarande saknar namn
och efter några minuter kommer du fram till den bungalow
där du ska tillbringa resten av ditt liv.
 
Men inte förrän du är inne och har dragit för persiennen
tar du ut kudden du burit innanför skjortan för att simulera övervikt.
 
Du går igenom flykten och ler förnöjt:
Den har varit perfekt.
Du tar av dig handskarna, sparkar lite lätt på palmen
och plockar upp kokosnöten som ramlat ner i sanden,
som är som ett guldbrunt mjöl.
Medan du klyver nöten och stoppar in ett sugrör
 känner du oceanens salta andedräkt i dina näsborrar.
Och vågorna är som tungspetsar som kittlar
dina trötta fötter.
Och du går på stranden och tänker att havet
är en vacker metafor av ditt nya liv:
det smeker dina fötter
men suddar ut dina steg.
 
För inte har du lämnat spår efter dig?
Du går igenom allt ännu en gång.
Nä, det har varit perfekt.
De kommer aldrig att hitta dig
och här finns allt du behöver.
 
Men när du låter din blick löpa fritt över horisonten,
ser du en mörk prick på det öppna havet.
En prick som växer och bryter den vågräta linjen.
Först tror du att det är en synvilla,
du är så van vid stadens anarkiska siluett
att dina ögon inte kan föreställa
sig en horisontell linje
som korsar hela synfältet.
 
Men den lilla pricken växer och växer
och du känner svettdropparna
pysa fram genom porerna
när du slutligen märker
att synvillan är egentligen en liten roddbåt.
 
Någon är på väg till din ö!
 
Långt innan båten är framme,
vet du vem det är som kommer.
Du har varit så naiv!
Klart de skulle hitta dig!
De sa det till dig från början:
 
”Kom ihåg att betala,
det är lättare att fly
från ditt eget förflutna än från oss”.
 
Hur kunde du vara så korkad!?
Mannen kliver av båten, drar av svetten,
ler artigt och räcker fram handen:
 
– Tjena, tjena! Börje Larsson, handläggare på CSN.

Det är kolsvart utanför mitt fönster.
Hela staden sover. Inte jag.
Min skärm är en ensam fyr i ett snarkande hav,
ett utklippt titthål i nattens svarta ridå.

Jag fryser. Det är kallt som fan.
Jag förstår mig inte på vädret här.

Förra veckan var det stekande varmt.
Solen var en totalitär ledare och solstrålarna
var stickande bajonetter mot våra kuvade ryggar.
Det fanns inte en kritisk röst på himlen,
termometern steg fort som en undervattensfjärt
och väderprognosen var ett rövslickande propagandablad.

När jag gick och lade mig fanns det på himlen
fler stjärnor än i ett derby mellan Real Madrid och Barcelona .
– Imorgon kommer det vara ett helvete igen, tänkte jag.

Men under natten fördrevs den ultraviolleta hären
och när jag vaknade satt det en ny envåldshärskare
på himlavalvet.

Regnet.

Gatan såg ut som syndafloden och enda sättet att ta sig någonstans
var att få lift med Noak när han seglade förbi i sin ark.

Så fortsatte hela dagen.
På himlen passerade militärparaden förbi och soldater
i gråa uniformer marscherade i jämn takt till en högljudd orkester.

Jag var en politisk fånge i en väderdiktatur.

Men under natten skedde en ny, oblodig militärkupp.
Jag vet inte ens när den inträffade, men när jag vaknade var regnet borta.
Nu var kylan tyrannen, med solen som en vacker, men passiv minister utan beslutsrätt
(typ en svensk integrationsminister).

Hur är det här möjligt?
Hur kan solen, som för några dagar styrde med järnhand,
plötsligt blivit en patetisk voyeurist, en skygg fönstertittare?

Ja, och här sitter jag nu. Och huttrar.
Hundarna gnyr utanför dörren. De vill komma in.
Jag förstår dem. Men vi har ett avtal.
Jag släpper inte in dem förrän de skrivit under
ett bajscertifikat på gräsmattan.
Så jag kan fortsätta ett tag till.
Jag borde sluta skriva, min flickvän säger att jag skriver
för långa inlägg. Att ni inte orkar läsa dem.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag har munväder
(tillåter en snygg diskursiv övergång).

Är det så, som många säger, att vädret präglar lynnet
på ett helt folkslag?

Är det kylan som gjort svenskarna tystlåtna, arbetsamma
och lika roliga som en polsk svartvit dokumentär om landets jordbruksreformer?
Är det värmen som gjort ekvatorn-latinos till glada, lata hedonister?
Och vad är argentinare då? Bipolära?

Tanken på att vädret formar oss är svindlande.
I sånt fall, finns det en geografisk punkt som är optimal
för social samlevnad?

Är klimatförändringen ett steg mot proletariatets diktatur?

Nu ser jag hundarnas underskrift på den nästan frostiga gräsmattan.
Så jag ska också försöka mig på en slutkläm innan jag går och lägger mig.

Om det skulle införas demokrati och fria val i atmosfären,
skulle jag rösta på höstsolen som president.
Fick jag välja hela regeringen skulle jag utse stjärnorna till upplysningsminister
och jag skulle ge havsbrisen en svalkande post.
Fullmånen skulle få sitta kvar i kärleksministeriet,
regnet skulle bli försvarsminister och bara tillkallas
när det är en krissituation.
Det första regeringensbeslutet skulle vara att införa en maxtemperatur på 28 grader
och en minimigräns på 20 grader.

När jag delat ut alla ministerposter,
skulle jag genast avskaffa de fria valen och jaga rätt på alla oliktänkare.
Jag skulle bura in snöfetichisterna och förbjuda lovikkavantar,
snölyktor och andra subversiva inslag.
Snögubben skulle bli bannlyst och tomten skulle få byta ut släden
mot ett hjulburet fordon om han vill fortsätta att bedriva sitt lurendrejeri med barnen.

Jag skulle avskaffa charterresorna till Mallis där solterroristerna skolas
och lagstifta att solariebrännan är den enda tillåtna.

Naturligtvis skulle jag också låsa in alla dårar
som tycker om att gå omkring med gummistövlar i regnet.

De få regimkritikerna som är kvar efter den här omfattande rensningen
kommer att få höra att det inte är vädret som är dåligt. Det är deras kläder.

Nu går jag och lägger mig.

Wendela har en intressant debatt om huruvida man
ska pressa sina barn på resultat, bland annat
i idrottssammanhang.

Som barn var jag ett fotbollslöfte.
Som den goda argentinare jag är, var jag en diva.

Jag hatade att förlora.

Det här minnet är från början på 80-talet.
Vi spelade semifinal i Pilsbocupen och redan i
första halvlek låg vi under med 4-0.

Jag var omgiven av mediokra kamrater
som sprang och passade som om de glömt ta ut skorna ur kartongen.

Jag var förstörd. Jag ville inte vara med längre.
Jag fick runt på plan och grät.

Trött på förödmjukelsen, blev jag utbytt på egen begäran.

Mina föräldrar gick sällan på mina fotbollsmatcher.
Men den här gången var de där. Tyvärr.

Jag hann knappt ut förrän jag såg min pappa
komma rusande som en ursinnig tjur mot min röda fotbollströja.

Jag har sällan sett honom så arg.
Han skrek och gestikulerade som en argentinsk trafikpolis.

Jag kommer inte ihåg exakt vad han sa
men det gick ut på att jag var en förrädare
som övergett laget.

Enligt min pappa, skulle jag vara ihärdig som astmasjuke Che Guevara,
större idealist än en musketör och alltid ställa upp,
som en överentusiastisk scout.

– Du har ingen moral, skrek han.

Jag var sju år. Jag kunde inte ens stava till moral.

Ni som inte växt upp med socialistiska föräldrar
kanske inte förstår det här.

Att jag vann skytteligan alla 15 år jag spelade fotboll,
var inte något som direkt imponerade på min pappa.
Men om någon råkade säga att jag var en bra kamrat på plan,
kunde han få tårar i ögonen.

I socialistiska ögon är priser bara ett borgerligt sätt att belöna
individualismen och den hänsynslösa konkurrensen.

Hur slutade anekdoten?
Min pappa skrek åt tränaren att byta in mig igen.
Tränaren, livrädd, slet tag i första bästa spelare
som kom nära sidlinjen och kastade in mig istället.

Jag tjurade mig igenom resten av matchen.

Gjorde pappa rätt eller fel?
Kanske tog han i lite för mycket,
men jag märker att jag idag beter mig ungefär
likadant med mina barn.

Jag blir glad när det går bra för dem, när de får
bra betyg eller presterar bra på ett prov.
Men det är aldrig deras resultat som får mig att spricka
av stolthet.

Jag blir mer stolt när min dotter viskar de rätta svaren
till bänkkamraten i knipa än när hon visar upp sitt eget
felfria prov.

Jag blir lycklig när de gråter över någon orättvisa de sett på TV
och jag blir stentokig när de är osolidariska, smörar för en lärare
eller blir imponerade av någon kompis med mycket prylar.

Precis som min pappa
tycker jag att en bra moral är värd mer än en stor pokal.

Och skulle mina barn glömma bort det, har jag hängandes
på väggen två personer som kan påminna dem om det.