Samer har hundra ord för snö, vi har 120 ord för fitta.
Det säger förmodligen en del om våra prioriteringar/fixeringar.

Syftet med min språkskola är ju att ni ska kunna smälta in
bland lokalbefolkningen om ni har vägarna förbi Argentina.

Och ni har redan förstått att argentinarna använder flest
könsord per capita i världen.
Vi är en blandning av en full finne och en svart rappare.

Därför tror jag att det är viktigt i det här tidiga stadiet
att ta ett ordentligt grepp om det kvinnliga underlivet.

Med en språklig machete ska vi nu slå oss igenom det semantiska pubishåret,
vi ska förbi blygdläpparna i folkmun
för att slutligen hitta den lilla pärlan som identifierar oss som argentinare.

Kärt barn har ju många namn, och i Argentina
har fittan fler alias än terroristen Carlos.

Men det absolut vanligaste – och det första ni måste lära er –
är concha.

En liten parentes:
I Spanien betyder concha enbart snäcka.
Därför reagerar inte spanjorerna på att en av deras
bästa kvinnliga tennisspelare hette Conchita Martinez, Lilla fittan.

Hursomhelst,
när använder man concha i dagligt språkbruk i Argentina?
Det här är lite klurigt.
– Du är en fitta, kan man ju säga i Sverige.
– Sos una concha, funkar däremot inte i Argentina.
Det är fel och kommer omedelbart avslöja ert utländska ursprung
(med medföljande komplikationer, som att taxichauffören tar omvägar
och butiksbiträdet lägger på 30 procent på priset)
 
Vill ni använda concha som en direkt förolämpning,
måste ni byta ut ändelsen.
Sos una conchuda! Du är en bullfitta!
Det funkar hur bra som helst och ni sätter er genast i respekt –
ingen lättlurad turist drar fram en bullfitta ur rockärmen.

Concha är ett viktigt ord, men ska gärna ha ackompanjemang.

Det är som tomatpurén – tråkig när den är ensam men
en viktig grundingrediens i många måltider.

För att svordomen ska bli en boccato di cardinale,
en delikatess, måste man specificera vems fitta man prata om.

Om vi håller oss till den språkliga argentinska husmanskosten
finns det tre vanliga alternativ:

– La concha de tu madre (din mammas fitta)
– La concha de tu hermana (din systers fitta)
– La concha de tu abuela (din mormors fitta)

Man kan byta ut dem hur man vill utan att smakupplevelsen förändras.

Nu kommer säkert andra latinamerikanska läsare
reagera på att concha inte är en argentinsk exklusivitet.
Bland annat använder våra chilenska småbröder det flitigt.

Detta har argentinska språkforskare också förstått och
för att särskilja oss från resten av den latinska världen
(något som vi gärna försöker göra)
har de lanserat en egen fitta, för lokal konsumtion:

Papegojans fitta.
La concha de la lora.

Den största fördelen med papegojans fitta är den är fyrhjulsdriven.
I ett snårigt språkligt landskap kan den ta sig fram överallt.

Uttrycket kan användas – och används – i vilket sammanhang som helst.
Det används så flitigt att papegojorna börjat klaga.
Jag läste för ett tag sen en graffiti på en vägg:

– Duvan har också en fitta!  / Papegojan.

När något är alldeles för långt bort, ligger det en la concha de lora.
Eller Papegojans fitta, jag missade bussen!
Har ni svårt att få ihop en Ikea-möbel funkar det jättebra att inleda
ert klagande med Papegojans fitta, var fan är skruven!?

När ni kommit lite längre i undervisningen kommer för övrigt
Ikea vara ett bra tillfälle för er att öva in komplicerade svordomskombinationer:

La concha de la lora! El puto tornillo no figura en el manual del orto!
La conchuda del negocio no me dijo que este mueble culeado me iba a traer estos putos problemas!

Papegojans fitta, den här bögskruven är inte med i rövmanualen!
Bullfittan i affären sa inte att det skulle vara sådan bögproblem att få ihop
den här uppknullade möbeln!

I Argentina skulle en kvinna aldrig drömma om
att ta av sig bh:n på en badstrand.
Kroppen är privat, den är intim.

Däremot pratar hon öppet om sina känslor,
sina sorger, drömmar och frustrationer. 
Känslorna är naturliga.

På en svensk badstrand är de nakna brösten
som maskrosor på en sommaräng.
Varför inte, kroppen är naturlig.

Men hjärtat skyls som ett könsorgan.
Själen är fullt påklädd och har stora underkläder,
så att inte en enda känsla ska insinueras.
Känslorna är privata, de är intima.

Jag drömmer om att skriva en text.
Min sista text.
Den ska vara speciell och göra alla
mina andra texter överflödiga.
 
Det ska vara en text där varje ord,
där varje stavelse har en mening
och samma värde.
 
Där versaler inte trycker ner gemener
och där orden är så fulla av mod och självförtroende
att de vägrar brytas av på mitten
av rädsla för att flytta på marginalerna.

I den texten kommer människa vara ett verb,
en handling, och inte bara ett dött substantiv till salu.
 
De stora orden med tomma löften ska få rannsaka sig själva.
 
Frihet.
Vems frihet?
 
Rättvisa.
Åt vem?
 
Jämställdhet.
När?
’
Demokrati.
Vilken och till vilket pris?
 
En text som vandrar längs raderna,
som Gramsci, med viljans optimism och intellektets pessimism.
 
Det ska vara en text utan författare eller
intellektuella rättigheter – utan moder, men med avkomma.

Något mer?

Jo, det som hamnar mellan raderna ska väcka
nyfikenhet och vackra löften och inte rädsla och misstänksamhet.

Det ska vara en text som tassar frammed barnets oskuldsfulla nyfikenhet
och vågar ställa de enklaste frågorna,

men som också vågar stampa ilsket
när den inte är nöjd med svaren.
 
Jag har länge drömt om den här texten.

Men vad ska en sådan här text heta?
Hur hittar man en rubrik till den?

Jo, rubriken finns långt ner i språkets reservarmé,
där de vackra orden vilar utan att dö,
i väntan på en ny morgon.

Där, längst ner, ska jag damma av
det vackraste av de alla,
ett ord som legat oanvänt länge.
Alldeles för länge.
 
Solidaritet.
 
Jag älskar det ordet.

Ett ord som lyser upp eller bränner i munnen,
beroende på vem som uttalar det.
 
Vad säger ni?

Låter det inte som en underbar text?

Våld föder våld –
det upprepas med den enfaldiges envishet.

Som ett idiotiskt mantra
hos den som inte kan se våldets nyanser.

Allt våld är inte dåligt.

Det finns våld som förtrycker
och det finns våld som frigör.

Det finns våld som skapar orättvisor
och det finns våld som rättar till dem.

Jag kom att tänka på det igår,
när de ringde från min sons skola.

Octavio har varit mobbad hela året.
Han har fått stå ut med trakasserier,
han har fått leva med ständiga hån,
från det att han kliver in på skolgården
tills han sitter på bussen hem.

I våras blev han instängd bakom en gallerdörr
medan klasskamraterna spottade på honom.

När han försökte fly genom ett hål i taket,
slog han huvudet mot en kant och fick fem
stygn i huvudet.

Incidenten ledde till att två av de värsta mobbarna
fick lämna skolan.
En av mobbarna slapp dock undan, ingen vågade peka ut honom.

Tomas, som plågoanden heter, har fortsatt trakasserierna.
Ensam, eftersom resten av klassen tog sig i kragen.

Min son har berättat det både för sin tillsynslärare
och rektorn. Trots det har det fortsatt.

Tills igår.
Tomás började som vanligt dagen med att retas –
han sparkade Octavio i arslet om och om.
Som så många gånger förr.

Men igår visade sig vara en historisk dag.
Min son vände sig om och gav honom en rak höger i ansiktet.
Han slog så hårt han kunde, så hårt att killen föll i backen.
Han reste sig upp och fick ännu ett slag i magen, innan rektorn kom emellan.

Octavio skickades hem från skolan.
Jag kramade honom hårt och sa att jag var otroligt stolt över honom.
Att oavsett vilket straff han fick av skolan så hade han mitt fulla stöd.

Idag kom skolans dom:
15 varningar till Tomas (en till och han åker ut),
ingen till Octavio.

Det kallas rättvisa.

Morgonstånd har guld i mun

Det finns på Aftonbladet en telefon som ringer oftare än de andra.

71000. Tipstelefonen.

Det är en viktig telefon.
Det är dit allmänheten ringer när de ser något med nyhetsvärde.

Mycket som hamnar i tidningen har sitt ursprung i den linjen.

Men det är guldkornen.
Att gallra bland samtalen är som att vaska guld i avloppet.

Att svara i tipstelefonen är ett snitt i ett ruttet socialt äpple,
som att sticka hål i en varig blåsa.

Att lyfta på luren är att öppna Pandoras ask.

– Aftonbladet, redaktionen…

Och här är några av de vanligaste tipsarna:

GLÄDJESPRIDARNA

Glädjespridarna har inte förstått vad som menas med nyhetstips.
 
Ett bra recept på äppelpaj, en TV-serie man absolut inte får missa,
det nya tvättmedlet som gör underverk eller extrapriset på lövbiff –
glädjespridaren älskar att ringa in de små vardagstipsen.

Deras främsta informationskälla är reklambroschyrer och man kan känna igen
dem på inledningsfraser som:
– För omväxlings skull ska du nu få lite glada nyheter…
– Är du inte trött på tvättmedel som inte tar bort fläckarna?

De här konsument-mormonerna är inte ute efter tipspengar,
de har bara råkat se Gud i kyldisken på ICA och vill nu att alla
andra också ska bli frälsta.

ENSAMMA

De söker i den stressade reportern en jourhavande kompis.
Deras enda mål med samtalet är att få vara kvar i linjen så länge som möjligt.
Ett samtal kan inledas såhär:
– Aftonbladet, redaktionen.
– Jaha, och vem har jag äran att prata med?
– Martin Ezpeleta heter jag.
– Espaleta, spännande! Varifrån kommer man om man har ett sånt efternamn?
– Argentina.
– Argentina?? Oj då, då kanske jag ska säga buenas noches. Visste du förresten att Evert Taube bodde där många år? Jag var faktiskt väldigt nära att åka till Argentina en gång när jag var ung. Jo, du förstår…

Det här är en väldigt tidskrävande typ av “tipsare“, av empatiska skäl är det svårt att lägga på.
När tipsaren, efter många turer, fått sjunga om Carmencita och känner sig färdig, vill man inte ens tänka på hur många riktiga brott man har missat.

KONSPIRATIONSTEORETIKERNA

Visste ni att Arbetsförmedlingen i Stockholm
hyr in Hells Angel för att inte tillåta de arbetslösa att ta
sig in i lokalerna?

Nä, det är för att ni aldrig svarat i tipstelefonen.

Man känner snabbt igen konspirationsteoretikerna för att de
ofta inleder med kryptiska eller storslagna fraser som:

– Det jag ska berätta kan få regeringen att falla…
– Det här samtalet är förmodligen avlyssnat…
– Vill du ha ett scoop?
– Som du snart kommer förstå måste jag vara anonym…

Konspirationsteoretikerna ser samhället som ett invecklat
nätverk av organiserad brottslighet.
Och deras uppgift är att avslöja det.

Så fort människor viskar, anar de en konspiration.
Och när fler än tre samlas, en maffia.

De drömmer om att få vara Deep Throat,
den mytomspunna källan som fällde den amerikanska presidenten Nixon.

Och därför hittar de på en Watergate varje dag.

MYTOMANEN

Mytomanen har stenkoll på vad som säljer, därför handlar hans tips
uteslutande om grova brott.
Om ingen dör, blir våldtagen eller grovt misshandlad
tar han sig inte besväret att ringa.

Han är alltid i händelsernas centrum, pratar snabbt och ger en detaljerad
beskrivning av brottet.

– Klockan 20:23 blev en kvinna våldtagen på Folkungagatan.
En patrull från Norrmalmspolisen är på väg. Kvinnan är 22 år
och familjen är ännu inte underrättad, så hantera ärendet varsamt.
Våldtäktsmannen är i 40 års åldern, beväpnad med kniv och har
asiatisk bakgrund. Kan vara adopterad.
Återkommer om det. Ska försöka fixa en fantombild också.

Han återkommer aldrig.
Tipsaren hanterar information som är så het och detaljerad
att han antingen måste vara polischefen eller asiaten.

Men han är ingetdera:
han är Mytomanen, en sorglig själ vars största dröm är att få en egen polisradio och tillbringar fritiden med att titta på inspelade avsnitt av Efterlyst.

KLAGOMUREN

För många människor är tipstelefonen en lokal version av Klagomuren.
Gemensamt för dessa plågade själar är att de kokar inombords.
De är frustrerade, känner sig illa behandlade och kan tänka sig att rösta på SD nästa val.

De läser morgontidningen med iver för att få bekräfta att allt är precis lika dåligt som igår och de klipper ofta ut nyheterna de blir mest upprörda över.

Några av deras vanligaste argument:

– Allt var bättre förr
– TV är skyldig till allt
– Vi tar emot för många invandrare
– Internet förstör ungdomen
– Droger förstör ungdomen
– Det är för mycket porr i samhället
– Föräldrarna tar inte längre ansvar för barnen

Och de älskar att dricka sin värdekonservativa cocktail tillsammans med den stackars reportern som tvingas lyssna på deras olidliga klagande.

VENDETTA

För att en händelse ska klassas som nyhet, måste den – bland annat – ha ett allmänintresse.
Detta förstår inte Vendetta-tipsaren som tycker att Aftonbladet är ett lämpligt forum för att göra upp personliga konflikter på.
De förstår att det inte finns ett bättre sätt att tillintetgöra en irriterande granne på, än genom en effektiv smutskampanj i Sveriges största tidning.

– Ni måste skriva om kvinnan mitt emot som spelar piano klockan två på natten!
– Jag har redan varnat hyresvärden att jag kommer att gå till media om jag ser hundhår i trappuppgången!
– Kan ni inte skicka hit en reporter i natt så får ni själva höra hur kärringen ovanför trakasserar mig genom att slå med käppen mot golvet hela natten?

Deras fantasi är att hela svenska folket ska få veta vilket svin deras granne/hyresvärd/chef/fru är.

ANSLAGSTAVLAN

– Hur slutade GIF Sundsvalls match?
– Kan man poströsta till EU-valet från Elfenbenskusten?
– Vilken är den rätta lottoraden?
– Kommer det vara sol i Karlstad imorgon?
– Synonym till stor: nio bokstäver, tredje bokstaven är “g”?

Alltför många tror att tipstelefonen är en linje där man söker allmän upplysning.
Och de blir ofta upprörda när man inte vill kolla upp informationen.
– Fan vad dåligt. Då kommer jag att ringa till Expressen, säger de i en hotfull ton,
något som en lojal Aftonbladet-medarbetare ivrigt kommer att uppmuntra.

71000 är, som jag sa från början, ett viktigt nummer.

Men ibland undrar jag om inte Aftonbladet borde skriva ett
avtal med Landstinget och direktkoppla samtalen till psykmottagningarna.

Där skulle behörig personal kunna ställa en snabb diagnos och koppla tillbaka de 10 procenten som inte platsar i DSM IV – den psykiatriska sjukdomsmanualen.

Aftonbladet skulle tjäna tid och arbetskraft och Landstinget skulle få ett oförbätterligt medel för att head-hunta dårfinkar.

En win-win situation.

Jag såg en kvinna här på gatan i Argentina igår.
Bakifrån såg hon ut att vara 20.
Tajta jeans, högklackat och en söt liten röv.
Tyvärr för henne har livet inte bara en baksida.

För framifrån såg hon ut som någon som lyckats rymma
från Madame Tussaus vaxmuseum.

Hon var 60 plus.
Och såg ut som Tutankhamun.

Eller ska man säga Tuttankhamun,
för hennes bröst var två stora, stela pilatesbollar
som trotsade gravitationslagen.

Läpparna var groteskt stora och hon hade målat –
eller rollat – dem blodröda.

Ögonen var så uppspärrade av all botox i ansiktet att
jag kom att tänka på Clockwork Orange.

Hennes kropp var ett makabert kollage, där delarna inte hör ihop.

Midjan var mikroskopisk – så liten midja får bara kvinnor
som lämnar tillbaka revbenet de fick låna i Skapelseberättelsen.

Håret var långt och ljust, blonderat så många gånger att det såg ut
som en Barbie som blivit kvarglömd utomhus en hel sommar.

Men värst var huden! Den var som ett trumskinn – så spänt att hon
inte kunde dra på mungiporna utan att fisa.

Jag hade aldrig sett något så extremt!

Kvinnan hade fler stygn än ett lapptäcke
och så mycket plast i sig, att dagen hon dör kommer hon inte föras
till kyrkogården utan till återvinningscentralen.

Jag kan inte ens tänka mig den där kroppens halveringstid!

Vem är den epileptiske kirurgen som drack sig aspackad
innan han började operera henne med en yxa!?

Plötsligt slog det mig:
Hur många av de unga tjejerna som idag bara opererat brösten
kommer inte se ut så här om 30 år?

Det är så tragiskt att se alla dessa kvinnor som förgäves
försöker ta ut batteriet på den Stora klockan.

För när det kommer till kritan, finns det ju bara två effektiva metoder
för att bekämpa åldrandet:

Antingen gör man sig av med alla foton, eller så plockar man ner alla speglar.

Horacio Pietragalla är 30 år. Han var inte ens ett år, och den argentinska militärdiktaturen ännu yngre, när han rövades bort.
Horacio var ett av många hundra småbarn som fördes bort av militären. Mönstret var alltid det samma, politiskt aktiva föräldrar dödades, barnen adopterades av barnlösa par som stod juntan nära.
Först nu vet han vem han egentligen är, och först nu har resterna av hans mördade föräldrar hittats i två olika massgravar.

-Verdad y Justicia. Sanning och rättvisa. Horacio Pietragalla är bestämd när han svarar på vad han tror är nödvändigt för att det argentinska samhället ska kunna försonas med sitt förflutna.
Han föddes strax innan militären tog makten i Argentina.
Pappan mördades först. När Horacio var 5 månader gammal kidnappades hans mamma Liliana.
Men det tog många år innan han fick veta sanningen.
En av militärerna som varit delaktiga i kidnappningen och mordet på Horacios mamma, lämnade honom till sitt hembiträde, en enkel kvinna från landet som, tillsammans med sin man, flyttat till Buenos Aires i jakt på arbete. De fostrade Horacio som sitt eget barn.
Hans verkliga namn raderades, födelsedatumet ändrades, hans historia tystades. Horacio Pietragalla blev Cesar Castillo.

Horacio började misstänka ganska tidigt att han kunde vara barn till ”försvunna”.
-Det var många saker som inte stämde med familjen som uppfostrade mig. Vi var så olika på alla sätt och mina frågor fick alltid avvikande eller konstiga svar, bl a hade de ”glömt bort” vilket sjukhus jag var född på, berättar Horacio när vi träffas på Abuelas de Plaza de Mayos nya lokal i Buenos Aires. Sedan han fick tillbaka sin identitet har han arbetat med Abuelas, för att hjälpa andra ungdomar i liknande situation att våga söka efter sin riktiga identitet.
-Skuldkänslorna. De är det svåraste att övervinna, säger Horacio och berättar att han trots sina misstankar väntade många år med att söka efter sanningen eftersom han var rädd att föräldrarna han vuxit upp hos skulle hamna i fängelse om sanningen kom fram.

– Men en dag kom min flickvän hem med ett svartvitt foto som hon hade hittat på Internet. Det var på en sajt med bilder på ”försvunna”. Hon räckte fram bilden till mig och sa: ”jag tror att det här är din riktiga mamma”. Jag tittade på bilden och lade den ifrån mig, jag tyckte kvinna på fotot var helt olik mig. Men jag kunde inte glömma bilden och varje dag plockade jag fram den och granskade den och efter några veckor märkte jag att vi faktiskt var identiska.

När Horacio beslöt sig för att sluta leka kurragömma med sitt förflutna ringde han Abuelas de Plaza de Mayo. De förklarade för honom att Abuelas hade, efter många års påtryckningar, fått staten att skapa en genbank, där föräldrarna till de ”försvunna” lämnat sin blodprover. På så sätt så sätt kunde Horacios identitet säkerställas genom att jämföra sitt blod med mor- och farföräldrarnas.

– När jag lämnade mitt blodprov hade jag med mig bilden. Jag räckte fram kortet och sa: ”Jämför analysen med den här kvinnans, jag är säker på att det är min mamma”.
Efter bara 14 dagar, den 11 mars 2003, ringde de från laboratoriet och bekräftade att hans riktiga föräldrar var ”försvunna” och att kvinnan på bilden var Liliana Corti Pietragalla, Horacios biologiska mamma.

– Det var en bra dag, en dag av lycka, säger han, jag var inte oförberedd, i många år hade jag tänkt att på att det kunde vara så här. Nu gällde det bara att börja bygga upp allt igen.
– Det var fantastiskt att träffa mina släktingar, som aldrig gett upp hoppet att återfinna mig. Genom dem fick jag veta vem mina föräldrar var, vad de slogs för och varför de mördades. De bekräftade också hur lik jag var min mamma och pappa, berättar Horacio som ärvt sin mammas ögon och sin pappas långa kropp.

Horacio har idag ingen kontakt med människorna som uppfostrade honom. De häktades, anklagade för människorov.
– I början försökte jag stötta dem, men när jag hälsade på dem under häktningstiden sade de att det var mitt fel att de satt där, berättar Horacio och skakar på huvudet. Då kände jag att det var droppen.

Tre månader efter att ha fått tillbaka sin identitet, ringde telefonen.
– Några bekanta till mina biologiska föräldrar, hade redan berättat att man hade börjat göra utgrävningar i en massgrav i Cordoba och att det fanns en möjlighet att min pappa skulle kunna ligga där, säger Horacio. – Så på något sätt väntade jag mig ett telefonsamtal. Men det var ändå en stark känsla när de slutligen ringde, en blandning av lycka och sorg, minns han.
I den största massgraven som hittats i Argentina, i Córdobas utkant, hade man identiferat Horacios pappas kropp.
Horacio bad att själv få komma och hämta resterna av sin pappa, som också hette Horacio.

– Jag ville kunna ta i honom, vara närvarande när de kremerade resterna och få bära hem honom i en urna, säger han. Jag brukar tänka att pappa väntade på mig, på att jag skulle komma och hämta honom, att det var därför de inte funnit honom tidigare.
Horacio begravde pappan tillsammans med Pablo, sin biologiska bror som dog av naturliga orsaker innan Horacio föddes.

Han berättar att när han tittar i sitt fotoalbum och ser att det finns fler bilder på döda människor än på levande, inser han hur mycket skada han orsakats.
I december 2004 byggde Horacio slutligen färdigt sitt puzzel.
Biten som saknades, hans mamma Liliana, blev då identiferad i en massgrav i Buenos Aires.

Jag träffade Horacio på hans mammas likvaka. Han sa att han var lycklig och oerhört stolt över sin familj.
Bredvid urnan hängde ett kort på Liliana (se bild), tillsammans med en text som Horacio själv skrivit. Det stod:

Mamma, pappa och bror.
Liliana, Horacio och Pablito.
Jag är lycklig att ha min familj samlad igen.
De där monstrena kunde aldrig föreställa sig den här segern.
För visste de något om kärlek?
Så korkade om de trodde att de kunde skilja oss åt för alltid.
Jag älskar er och är så stolt över er.
Hasta la victoria siempre (Till segern alltid)

(Text publicerad i ETC 2006)

Jag brukar läsa Fråga Eva på Wendela, där Eva Rusz tipsar alla trasiga hjärtan.
Det är alltid tröstande att läsa att andra har det mycket sämre än jag.

Läste nyss om någon som behöver tips för att göra slut.

Det är såklart inte lätt att göra slut. Jag vet av erfarenhet.

Utifrån premissen att det inte finns något bra tillfälle att göra slut på,
har jag dumpat flickvänner på deras födelsedagar eller efter
deras studentmottagning.

Inget jag är stolt över. Jag brukar ursäkta mig med att jag var ung.

Det finns för övrigt ingenstans i våra liv där vita lögner
växer så frodigt som i kärleksuppbrottets ögonblick.

Vi ljuger för att skona och bli skonade –
även om folk ofta gör det riktigt dåligt.

Här är min Fem-i-topp vad gäller dåliga nödlögner:

5. “Jag har inte tid, jag måste satsa på min karriär“.
Karriär som vad? Lögnare?
Till och med Obama har tid för ett förhållande.

4. “Jag är inte redo för ett seriöst förhållande“.
Förvånansvärt framgångsrik. Den dumpade partnern,
törstande efter tröst, halsar nödlögnen.
Två månader senare gifter lögnaren sig med kvinnan i sitt liv.

3. “Det jag känner är så starkt att jag blir rädd“.
Liknar den förra, men ett snäpp värre.
Att kärleken kan överdoserar är en tragisk lögn,
som dessutom försvårar för den dumpade att förstå att
den verkligen är dumpad.

2. “Det finns ingen annan“.
Människan skyr ensamheten, som svenska fotbollsspelare skyr bollsinnet.
Därför är det få som vågar hoppa ut i tomma intet,
utan stannar helst kvar tills de hittat en ny relation att landa i.
Glöm inte att din partner alltid är ett substitut för något bättre.

1. “Det är inte du, det är jag.”
Fantastisk replik. Oslagbar.
Det borde vara fängelsestraff för den som säger den
och dödsstraff för den som går på den.

För att inte vara orättvis med lögnarna är det viktigt att klargöra
att många av de här korkade svaren kommer därför att man
dessförinnan fått en ännu mer korkad fråga:

“Men, älskar du mig inte?”
“Har vi det så dåligt?”
“Är det mig det är fel på?”

Hursomhelst, mitt tips till den stackars killen som inte klarar
av att göra slut:
Var ärlig och inge inga falska förhoppningar!
Var inte så jävla feg! Göm dig inte som en skurk!
Kliv fram och var man!

Skicka ett sms där du klart och tydligt förklarar att det är slut,
därför att du inte längre är kär.

Hon kommer med tiden att uppskatta din rättframhet och ditt mod.

Polisen kommer inte in på Forever, inte Gud heller.
Ingen frågar, ingen vill veta och de små runda borden kommer inte att skvallra –
vad som försigår därinne förblir en hemlighet.

Jag kommer dit efter midnatt, med en bra ursäkt under armen:
mina vänner gillar kokain och horor och här finns det gott om bådadera.
 
Vi är i centrala Córdoba och en man viker upp
ett litet papper och sniffar i sig innehållet.
Han ser mig och nickar undrandes om jag också vill ha.
– Inte? Synd på en sådan stor näsa, säger han och skrattar.
 
Ett gram kokain kostar 50 kronor här i Argentina.
För 50 till blir du avsugen.
Musiken i den gamla jukeboxen är däremot gratis.
 
I huset som Gud glömde blir sex, droger och rock & roll en helig treenighet,
svaret på alla frågor som ingen vill ställa sig.
 
Cant buy me love, tänker jag naivt.
För ingen här vill ju köpa kärlek.
Kanske vill de förhandla sin stora ensamhet,
kanske pruta till sig lite tröst.
Men ingen söker kärlek.
 
Efter en liten stund får vi sällskap av Sandra,
en prostituerad som väger mycket mer än jag och saknar bägge framtänderna.
Hon har en tajt blus och en skamligt liten kjol och sömmarna gör en kolossal
ansträngning för att inte brista.
 
Hon sätter sig vid bordet för att småprata och visar glatt upp alla sina ärr,
som lagrat sig som årsringar kring den sargade kroppen.
Barnafödslar, knivsår, gatuslagsmål, varje snitt har en historia
och hon skrattar när hon berättar om dem.
Jag undrar hur många ärr hon har som inte syns – om detta är kroppen,
vill jag inte ens tänka på hur det står till med själen.
 
När slutligen jukeboxen hittar fram till låten hon vill höra,
avslutar hon tvärt samtalet och bjuder upp mig.

Kanske är det för att jag tycker synd om henne, kanske är det för att låten
klingar skönt eller kanske är det för att ölen mjukat upp mig,
men innan jag vet ordet av skakar jag loss med en kvinna med en enorm kroppshydda,
en grotesk glugg mellan tänderna och som säljer sin kropp som levebröd.
 
Under några minuter tynar klasskillnaderna bort.
När natten tar slut kommer var och en att gå till sitt:
jag kommer att bädda in min baksmälla i en varm och stor säng,
hon kommer att ta bussen till sitt plåtskjul,
där hon stängt in sina barn medan hon letar efter sedlar
där ingen kvinna någonsin borde behöva leta.

Det är så orättvist, men det är inget vi tänker på just då
och när dansen slutat brer hon ut sitt stora leende,
som jag inte längre ser som groteskt utan fullt av ömhet.
 
Nar vi lämnar stället, myllrar gatan fortfarande av liv.
Sandra har försvunnit med en kund.

Jag hoppas han inte ger henne ett nytt ärr att skratta åt,
i huset som Gud glömde, i stadens centrum men i livets utkant.