Ar pa Samos pa chartersemester.

Aterkommer nasta torsdag.

Saludos

/M

Visste ni att 90 procent av alla amerikanska dollar har spår av kokain?

Det är American Chemical Society som granskat de gröna sedlarna och upptäckt att det inte bara är i filmer man rullar sedlar för att snorta koks.

De har jämfört sedlarna i fem olika länder. Minst kokain hittades i de japanska (20%) och kinesiska (16%).

Där emellan hamnar brassarna, med 80 procent.

I USA (och i Kanada) är siffran som sagt 90 procent, 20 procent mer än för två år sen då man sist gjorde en liknande studie.

Alltså, är det inte dags att ta bort George Washington från sedlarna och sätta dit en bild på Pablo Escobar?

Att bli avsugen är det största kärleksbeviset –
som en man kan ge en kvinna.

Att lämna något så kärt i någon annans mun
kräver ett enormt förtroende.

Om hon plötsligt blir förbannad?
Eller får ett epileptiskt anfall?

Hennes bländvita tänder blänker
som vassa giljotiner –
vi vet att vi är bara en tugga från helvetet,
på roulettbordet finns hela vårt kapital.

Vi satsar allt på en sats.

Den här kvinnan kommer till programmet
därför att hennes man inte tycker om när
hon suger av honom.
– Han säger att jag skadar honom.

Klippet är på spanska, men jag tror att det
ändå är lätt att se var skon klämmer.

Att han ens vågar chansa,
det är som att lämna sitt enda älskade barn
instängt i lejonburen!

Polisen hittade över 1000 barnporrbilder i
Keith Griffins dator, kan man läsa i dagens Aftonbladet.
Men han hävdar att det var katten som klickade
på musen.
Alltså, vilken jävla osis!

Det är nästan lika jobbigt som för stackars Ramón från Ecuador,
som bara ville veta vad klockan var och råkade våldta en kvinna.

Det är nämligen så att den unge otursförföljde Ramón, 22, befann
sig på ett nudistbad, samtidigt som den drabbade kvinnan.
Han gick fram till henne för att han ville veta vad klockan var
och när hon vände sig för att titta i väskan,
fick Ramón ett präktigt stånd – kvinnan hade ju en magnifik kropp.

Ramón tackade för upplysningen och när han skulle gå därifrån
snubblade han, föll över henne och råkade penetrera henne.

Stackars Ramón, snacka om otur!

Jag får en del kommentarer från sverigedemokrater på bloggen.
De går tyvärr inte att publicera, men det verkar
inte finnas varken man eller kvinna i min familj jag inte satt på.

Kommentarerna i sig stör mig verkligen inte,
det som irriterar mig är att ni är så arga på just mig!

Efter allt vi argentinare gjort för era vänner!
Otacksamma jävlar!

Hur många andra länder öppnade solidariskt upp
sina gränser för nazisterna efter 2:a världskriget!?
Få höra nu, era historielösa kräk!

När alla andra länder vände era nazistpolare ryggen
tog den argentinska regeringen emot 250 naziledare!
Jo, 250!
Och sänker man ribban så att SS-agenter kan hoppa över,
så tror man att det handlar om flera tusen av era gamla
partikamrater som kom till oss.
Så lite mer respekt, gracias!

Ni kanske undrar varför de flydde till Argentina?
Jo, det är nämligen så att den dåvarande argentinske presidenten Perón
kände stor sympati för såväl nazismen som fascismen i Europa.
Och precis som ni, var han en stark motståndare till rättegångarna
i Nürnberg. Till skillnad från er, vågade han dock stå för det.
Detta trots att den vanlige argentinske medborgaren
var antinazistisk (ja, jag vet – men ingen är perfekt!).

I Argentina lever det nämligen över 200.000 judar, det är landet
i Latinamerika med flest judar och sjätte i världen.

Ja, nu kanske ni börjar se mig med andra blida ögon.
Vänta, det blir bättre.

Först vill ni kanske veta hur nazisterna flydde till Argentina?
Glöm inte bort att i det intoleranta Europa efter kriget,
var era vänner ett hett byte.
Som tur var fanns den katolska kyrkan – alltid snabb att förlåta.
Ugnarna i Auschwitz hade ännu inte hunnit svalna,
men det fanns redan präster redo att smuggla ut nazisterna,
bland annat till Schweiz.
Väl ute – och med falsk dokumentation – var det enkelt att få över
sverigedem… förlåt, nazisterna till Argentina.

Nu kanske ni tror att jag pratar om vanliga nazistknegare,
mesiga sympatisörer, typ Kamprad. Men no, no.

Man vet säkerligen att Adolf Eichmann och Josef Mengele befann sig i Argentina. Eichmann kidnappades av Mossad år 1960 för att ställas inför rätta i Israel. Mengele, respektabel forskare i Auschwitz, var ett litet märkligare fall.
Mengele hade nämligen inga problem att komma ut från Tyskland,
eftersom hans namn ännu inte kopplades till koncentrationslägren.
Inte ens i Nürnberg-rättegångarna nämns Mengele.
Så lugn kände sig Mengele i Buenos Aires,
att han stod i telefonkatalogen med sitt riktiga namn!
Men när Mossad kidnappat hans polare Eichmann flydde Mengele till Paraguay.
Han drunknade i en badolycka i Brasilien 1979.

MEN! Och här kommer det bästa!

Det finns en spännande teori om att självaste Adolf Hitler
egentligen aldrig tog självmord, utan flydde till Argentina,
kanske till och med de allierades välsignelse.
Det finns vittnesmål och dokument som styrker denna teori,
och som menar att Adolf Hitler kom till Patagonien med ubåt, strax efter kapitulationen.
Absurd konspirationsteori? Kanske.
Men den argentinske journalisten Abel Basti har ägnat år åt att
forska i ämnet och intervjuat vittnen som säger sig ha sett
världens kändaste mustasch i Patagonien.

Han har gett ut boken Hitler en Argentina, en bestseller,
där han inkluderar en mängd sekretessbelagda dokument,
bland annat från FBI som känt till den här historien hela tiden.

Så säker är Basti på sin sak att han krävt av ryssarna
att de göra DNA-analys på resterna av Hitler,
som ryssarna själva hävdar att de har.
Hitler i Argentina… kittlande tanke, eller hur sverigedemokrater?

Så nu hoppas jag att ni slutar med häxjakten och åtminstone erbjuder
mig en plats i kommunfullmäktige!

Jag är blatte. Rakt igenom.

Till och med Sverigedemokraterna skulle beundra
min oklanderliga stamtavla.

Jag är renrasig. 100 procent argentinare.

Eller så renrasig man nu kan bli i Argentina.

Vi har nämligen en skum artikel i
vår konstitution från mitten på 1800-talet.

25e artikeln:

”Regeringen ska främja den europeiska
invandringen och får inte hindra,
begränsa eller beskatta inträdet av
utlänningar som ämnar bruka jorden,
förbättra industrin och undervisa i vetenskap och konst”.

Coolt, tänkte den fattige sicilianske farmaren,
den svältande polacken, den frusna ryssen och,
sist men inte minst, min spanske farfarsfar som gjorde
sin flickvän på smällen men inte klarade av att ta smällen.

De sålde alla sina ägodelar och tog första skeppet till Argentina.

Argentina tog under förra sekelskiftet
emot mer än fyra miljoner europeer, hälften var från Italien.

100 år senare har alla gjort det med alla
och konsekvensen är en etnisk cocktail,
som speglar sig i mitt eget blodomlopp:

25 procent italienare.
25 procent criollo (spanskättling)
15 procent vanlig spanjack.
10 procent indian
15 procent baskiskt kokande blod.
10 procent jämt fördelat mellan irländare, schweizare, fransos och österrikare.

100 procent argentino.
100 procent blandras.

I Sverige är vi inne i samma process,
även om vi inte kommit så långt.

Men varje gång Arash plus Linda är lika med sant
så höjer vi långsamt pigmenthalten i den svenska rasen
och näsan växer och kröks,
ögonen blir mörkare och mandelformade

och det är inget du kan göra åt det
för under lakanen arbetar den
stora rasmixern oförtröttligt och envist

så om 50 år kommer dina barnbarnsbarn
se ut som jag och du kommer nypa deras
stora krokiga näsa och utbrista stolt:

– Titta, 100 procent svensk!

– Rädda mobbarna, skriver psykologen Christer Ohlson i ett debattinlägg i Aftonbladet.
– Annars hamnar de senare i fängelse.
Fyra av fem brottslingar inledde nämligen sin karriär som mobbare.

Självklart har psykologen rätt. Åtminstone i teorin. Alla ska med.
I en mobbningssituation möts ju offer mot offer.
Det är två olika typer av tragedier som drabbar samman.

Så vem ska räddas? Vems sida ska man stå på?
Bådas, säger de svenska pedagogerna.
Ingens, säger den svenska erfarenheten alltför ofta.

Så här såg min sons argentinska skoltröja ut i våras.
– Det har hänt en olycka, sa rektorn när hon ringde och berättade.
En olycka? En olycka är något som inte kan förhindras.

Min son blev inlåst bakom en gallerdörr av sina klasskamrater.

– Spotta på honom, skrek en av killarna och de andra sju började spotta.
Spotta och skratta.
Min son försökte komma undan, genom att klättra upp genom ett hål i taket, men slog i huvudet mot kanten.
Fem stygn. Och en tröja full av blod, blandad med äckliga snorloskor.
Är det en olycka?

Min son har börjat en ny skola i år. Han fick gå om och vi beslöt att byta skola. En ny skolmiljö skulle göra susen, det skulle innebära en ny möjlighet för honom. Trodde vi. Beslutet visade sig vara en mardröm.
Sen skolstarten har min son trakasserats.
Han är ny i klassen, han är kortväxt, han har en metallkapuschong på ena framtanden, han blir inte skjutsad till skolan i en flott bil, han spelar inte rugby som alla andra.
Han är annorlunda. Han är den utvalde. Han är mobbad.

Vi visste inte att han var mobbad, min son skulle aldrig ha skvallrat.
Men skolan visste att mobbningen förekom.
Men i Argentina finns inte ens ett ord för mobbning.
Mobbning rubriceras som pojkstreck. Tills någon ”olycka” inträffar.

Då agerar skolan. Med argentinsk pragmatism, med rå sunt förnuft.
De två mobbarna som kunde identifieras blev utslängda.
Inga samtal med föräldrarna, inga timslånga samtal med kuratorn.
Bara ett brev till föräldrarna där det står att barnen inte längre är välkomna.

Ut!
Punkt slut.

Var det ett bra eller ett dåligt beslut?
Tja, det löste halva problemet. Min son har det mycket bättre.
Trakasserierna har slutat, även om han fortfarande inte har några vänner.
Tyvärr återstår andra halvan av problemet – mobbarna.
De kommer få det tufft, inte många argentinska skolor kommer att ta emot dom.
De har förmodligen svåra hemförhållanden och behöver hjälp.
Men jag ska inte ljuga: jag är jävligt glad att de är borta. Att behöva lämna sin son på en plats där jag vet att han mår dåligt, är det värsta jag varit med om.

I Sverige, där man vet att förövarna också är offer, hade mobbarna gått kvar i klassen.
I Sverige, där man studerat och kartlagt mobbningens orsaker,
skulle förmodligen min son fortfarande varit livrädd för att gå till skolan.

I Argentina, och av ren okunskap, gjorde rektorn det som stod henne närmast hjärtat:
Hon ställde sig på min sons sida till hundra procent.

Mobbarna måste räddas, visst. Men inte på min sons bekostnad.

Monarkin i Sverige är dödsdömd.
Det patetiska jippot kring förlovningar och stundande bröllop
är inget annat än monarkins sista desperata dödsryckningar.

Kungafamiljen lever ett verklighetsfrånvänt liv.
Den är immun mot svångremmar, sparpaket,
finanskriser och grundläggande demokratiska värderingar.

Den är ett långfinger långt upp i röven på
svenskt rättvisetänkande –
samma som fick Marianne Samuelsson att avgå
för att hon gjorde skillnad på rika och fattiga.

Och den är det med ett leende på läpparna,
som Marie Antoinette när Bastiljen stormades.

För den autistiska kungafamiljen har också en giljotin över sina huvuden.

Trots medias rövslickeri, trots att pressen spelar med i jippot –
inte som journalister utan som hovnarrar.

Med trumpeter och fanfarer annonseras bröllopen,
artiklarna är rosafärgade och luktar som en blombukett.

Men om man läser bloggar, om man läser kommentarerna
förstår man att missnöjet är stort och utbrett.

Och det är inte bara vem som ska betala kalaset som diskuteras,
det är kungahusets existensberättigande som står och faller.

På 70-talet var det bara kommunister, anarkister,
hippies och punkare som ville bli av med monarkin.

Idag är det inte ens kontroversiellt att vilja det.
Motståndet kommer från såväl höger som vänster,
det finns bland gamla men framförallt bland unga.
Och det ökar stadigt, från år till år.

Men det förs ingen riktig debatt om det.
Media tiger, därför att kungahuset är en bra affär.
Kungahuset säljer tidningar, det lockar tittare, det skapar rubriker.

Kungahuset uttalar sig givetvis inte heller.
Att bara ta upp det innebär att man öppnar dörren
för att det verkligen kan inträffa.

Men om bara några år kommer motståndarna att vara majoritet.
Då kommer giljotinen att falla.
Inte om hundra år. Inte ens om 20 år.
Den kommer att falla innan Victoria blivit drottning.

Igår kväll var jag och åt på Mamas and Tapas,
ett otroligt trevligt hak på Kungsholmen.

En av tjejerna som var med frågade mig
vad jag skulle hålla på med om jag inte vore
journalist.

Jag sa som det var:
Jag kan inte tänka mig ett annat yrke,
jag är inte bra på något annat.

Mina barns mamma brukade skrika,
när jag råkat färga kläderna i tvätten eller
glömt att betala räkningar:

– Hijo de puta, solo servís para escribir!
– Horunge, det enda du duger till är att skriva.

Hon har rätt.
Men det är inte därför jag inte kan tänka mig att
jobba med något annat.

När jag skriver stänger jag ut omvärlden,
jag skriver mig till en bättre värld,
jag gräver ner mig i den enda skyttegrav
där jag kan värja mig mot vardagens olidliga monotoni.

Mot alla dagar som plagierar varandra,
mot barnens krav på uppmärksamhet,
mot de obetalda räkningarna,
mot smutstvätten som väntar på att få färgas
i tvättmaskinen,
mot ansvarets punktliga klockor.

Skrivandet är min älskarinna,
andrummet som får mig att stå ut med
mitt äktenskap med livet.

Vet ni vad jag menar? Känner ni själva igen känslan?

Det är inget annat som kan framkalla den känslan.
Jo, förresten: Dansen.

Tyvärr passade dansen inte in i mina machoideal.
Trikåerna var för bögiga och jag för feg.
Dansaren blev mobbad.
Han fick aldrig leka med fotbollsspelaren,
med studenten, med journalisten eller pappan.

Han mobbades till tystnad.
Men fortfarande, när ingen av de andra är med, släpper
jag ut honom på skolgården.

Och oj, vad han blir lycklig då!

Svenskt kött ska börja odlas i laboratorium,
kan man läsa i dagens Aftonbladet.

In vitro köttet kommer inte smaka sämre än annat svenskt kött,
lovar producenterna.

Frågan är: Kan det smaka sämre?

Svenskt nötkött är så smaklöst att jag alltid
misstänkt att det inte framställs av kor
utan laddas ner på Internet –
så kallad illegal filédelning.

Ifjol polisanmälde mina smaklökar svenskt nötkött för grov misshandel.
Det är en av de mest skakande och makabra
förhören i svensk kriminalhistoria.

– Ibland var man tvungen att tugga 80 gånger för att kunna svälja,
berättade en traumatiserad smaklök.
– Situationen var våldsam, de var också maskerade.
– Maskerade? frågade förhörsledaren.
– Ja, med marinad för att dölja sin riktiga identitet,
men jag är ändå säker på att det var svenskt kött.
– Hur kan du vara säker på det?
– Det är bara här man grillar med så mycket tändvätska,
att köttet alltid smakar bensinmack.

Efter en sommar i svenska Muantanamo får mina smaklökar posttraumatisk stress.
På rekommendation från min argentinske läkare äter jag därför inte längre svenskt.

Jag smugglar istället in köttet från Argentina.
I år hade jag med mig nio kilo vakuumförpackad oxfilé
Lagom för en sommar i Sverige.