Den enes politiska budskap sammanfattas ”Dra åt helvete”.

Den andre har regerat tre gånger och bevisligen dragit ner landet i fördärvet.
Ändå har över hälften av italienarna röstat på dessa två pajasar.

Italien och Europa är i kris efter det italienska valet. Men frågan är vari krisen består.

Är det värsta det faktum att resultatet blev så jämt mellan höger och vänster att det svårligen går att bilda en handlingsduglig regering?

Eller att hälften av italienarna röstade på politiker vars politik uppenbarligen skulle föra deras land ännu mer i fördärvet?

För hur ska ett land komma på fötter när hälften av dess invånare uppenbarligen struntar i hur det går. Alternativet röstar på vem som helst bara de lovar guld och gröna skogar.

Italienarna verkar totalt sakna sjukdomsinsikt. Ungefär på samma sätt som grekerna länge gjorde det. Vilket förlängt deras lidande.

Italien har en statsskuld på 120 procent av BNP. Bara Grekland är värre i Europa. Italienarna har sedan euron infördes höjt sina löner 40 procent mer än tyskarna. Ekonomin har sett över en längre period haft noll i tillväxt.

Ändå verkar hälften av italienarna tro att lösningen på problemen är att låta staten sätta sig i ännu större skuld genom att betala tillbaka skattepengar eller dela ut en ipad till alla.

Visst kan man tänka sig att många av dem som la sin röst på Grillo gjorde som en protest mot politik och politiker i största allmänhet. Uttryckte sitt missnöje. Men en fjärdedel av väljarna? I de flesta länder skulle det vara mer än nog att ha en figur som Silvio Berlusconi i politiken. Att få ytterligare en i skepnad av Beppe Grillo måste vara något av rekord.

Båda ingår i den nya tradition av ansvarslösa ledare som istället för att fatta nödvändiga beslut gör allt för att stryka folk medhårs. Allt för att få deras röster. Som uppträder som pajasar istället för statsmän.

Mannen som de senaste året försökt hejda Italiens fall mot avgrunden spottar landsmännen åt. Mario Monti lyckades knappt kravla sig över tio procent av rösterna. Förmodligen för att han tvingar italienarna att dra åt svångremmen istället för att dela ut gåvor till dem. För att han försöker modernisera en ekonomi där många vill ha kvar sina privilegier.

På det dryga år han haft på sig har Monti nått en bit men långtifrån ända fram. Tillväxten har inte kommit igång och arbetslösheten fortsätter att öka. Ett år av åtstramning räcker inte för att väga upp årtionden av misskötsel.

Ändå straffas Monti för att han försökt medan italienarna utan att tveka ger patenterade löftesbrytare som Berlusconi nytt förtroende.

Säkert spelar det också in att Monti är omvärldens älskling. Merkel och övriga EU hyllar honom eftersom han försöker genomdriva de reformer kollegorna i Europa vill se.

Där finns pudelns gärna.

Vem de än röstar på så har italienarna inget val. Antingen går de igenom stålbadet eller så är det med och framkallar eurons kollaps. Italiens ekonomi är så stor att inga räddningspaket från övriga EU kan rädda italienarna.
Men de har ju alltid Berlusconi och Grillo att luta sig mot.

Fotnot: Så här fördelades rösterna i italienska valet (deputerandekammaren): Bersanis vänsterallians 29,5, Beslusconis högerallians 29,1 procent, Beppe Brillos Femstjärnan 25,6, Montis centerallians 10,5 procent

För första gången syns ny slutet för Castroeran på Kuba.

Men det innebär inte automatiskt vägs ände för landets särskilda form av socialism.

En kronprins är redan utsedd.

I helgen blev Raul Castro, 81, omvald som Kubas president för en ny femårsperiod. Så långt följde allt manus.
Det var när Castro tackade för förtroendet som överraskningen kom.

– Det här blir min sista period som president, sa Raul.

När den går ut 2018 tänker han avgå.

Håller han vad han lovar är en unik dynasti på väg att frivilligt lämna ifrån sig makten.

Bröderna Castro har styrt Kuba sedan revolutionen 1959. Många trodde regimen skulle falla när legendariske frontfiguren Fidel Castro, i dag 86, kastade in handduken på grund av sjukdom 2006. Men Raul har lyckats hålla sig kvar genom försiktiga reformer som tillåter småföretagande och som gjort det lättare att resa.

Men det är fortfarande kommunistpartiet som styr. Den lilla politiska opposition som finns fängslas och förföljs.

Kuba är inte lika stängt som Nordkorea men har ändå lyckats bevara en helt egen form av socialism. Fortfarande är de flesta bilar som rullar på Havannas gator gamla amerikanare från 50-talet.

Men den som hoppas att det ska bli stora förändringar när den siste Castro försvinner från makten verkar göra det förgäves.

– Jag valdes inte för att återupprätta kapitalismen på Kuba, sa Castro i sitt tal. Jag valdes för att försvara, bevara och fortsätta förfina socialismen, inte förstöra den.

En tydlig fingervisning om att han inte tänker tillåta att Kuba slår in på någon ny väg när Raul är borta från scenen.

Castro aviserade att ingen i framtiden ska kunna sitta mer än två perioder som president. En klart brott mot den nuvarande ordningen där samma klick haft makten i över 50 år.

Nationalförsamlingen utsåg samtidigt Miguel Diaz-Canel, 52, ingenjör och före detta högskoleminister till Castros kronprins genom att välja honom till förste vicepresident. Han blir i sådana fall den förste ledaren i det socialistiska Kuba som inte själv var med och genomförde revolutionen.

Så länge Castro sitter kvar – och förmodligen så länge som Kuba har ett socialistiskt styre – kommer USA att fortsätta sin ekonomiska bojkott av landet. En bojkott som vållat Kuba stor ekonomisk skada men som samtidigt hjälpt till att ena kubanerna bakom kommuniststyret.

Förr var det Sovjetunionen som höll Kuba under armarna. I dag är det Venezuela som hjälper till genom att förse Kuba med billig olja och får avancerad sjukvård i utbyte. Venezuelas cancersjuke president Hugo Chavez är en av dem som dragit nytta av den.

Regimen på Kuba har visat sig mer uthållig och seglivad än ens de mest trogna anhängare vågat hoppas och de värsta motståndarna förutspått.

Storbritannien har fått mycket cred för att man trots det ekonomiska läget är beredd att återställa biståndsbudgeten till 0,7 procent av BNP.

Men jag undrar hur många som hade tänkt sig att en del av biståndet ska gå till militära ändamål.

När jag träffade miljardären Bill Gates på toppmötet i Davis i förra månaden höll han fram Storbritannien som ett positivt exempel på hur vissa länder trots ekonomisk kris är beredda att öka sitt bistånd.

Gates arbetar numera heltid med sin stiftelse vars mål är att hjälpa världens fattigaste.

Skulle tro att Gates säter kaffet i vrångstrupen om han läser dagens The Independent, den brittiska dagstidningen. Där signalerar premiärminister David Cameron att det vore högst rimligt att ta en del pengar ur biståndsbudgeten och föra över den till försvarsdepartementet. Tanken är att militären ska se till att etablera fred och stabilitet i krigszoner. För att därmed göra det lättare att nå fram med biståndet.

Det vore ungefär som om den svenska fredsbevarande styrkan i Afghanistan skulle finansieras med biståndspengar.

Man kan nog lugnt räkna med hård kritik från det civila samhället där de flesta vill att det ska dras en skarp gräns mellan militära åtgärder och bistånd.

Cameron gör sitt utspel för att blidka sin egen högerflygel där många ifrågasätter premiärministerns löfte att åter höja biståndsnivån till 0,7 procent av BNP, Europas skamgräns. Tillika FN:s rekommendation för rika länder.

Sverige ger en procent i bistånd.

– Vi måste kunna visa att biståndsbudgeten används på ett klokt sätt, sa Cameron när han avslutade ett besök i Indien. Vi borde tänka över noga hur vi kan hjälpa stater som plågas av konflikt och krig. Jag tycker det är självklart att om vi kan hjälpa till att leverera säkerhet och stabilitet så är det basen från vilken all utveckling kommer.

Cameron la till att han var öppen för den här typen av idéer.
För världens fattiga kan det vara dåliga nyheter. Om fler länder börjar räkna in sina fredsbevarande soldater i biståndsbudgeten blir det i slutändan inte så mycket kvar till att borra efter vatten, bygga skolor och erbjuda vaccinationsprogram.

Typiskt är att Camerons initiativ kommer i en tid då rika länder över hela världen skär ner sina statsbudgetar i skuldkrisens spår. Spara är det som gäller. Men man vill gärna göra det utan att landets rykte ska drabbas. Så då fifflar man lite med siffrorna. Om en visar vägen är det lätt att andra följer efter.

Cameron har rätt i så motto att bistånd och säkerhet numera hänger ihop i många konfliktområden. Utan elementär säkerhet är det svårt för biståndsarbetare att kunna sköta sitt jobb.

Men militär närvaro kan i sig göra ett område osäkrare. Så är fallet i Afghanistan där många ser de utländska soldaterna som inkräktare.
Därför är det viktigt att hålla isär vad som är bistånd och vad som är militära insatser.

Åtstramningspolitiken har skördat ännu ett offer i Europa.

Bulgariens regering avgick i dag efter nästan två veckor av folkliga protester.

Men det är inte bara ilska över höga elpriser och korruption som fått ut folk på gatorna.

Bulgarien har inte hunnit införa euron men det gör inte landet immunt mot den ekonomiska krisen.

När Bulgarien gick med i EU 2007 var det ett av unionens fattigaste länder. Bruttonationalprodukten per capita var bara en tredjedel av genomsnittet i EU.

Förväntningarna var stora hos befolkningen att deras levnadsstandard nu snabbt skulle öka. I början såg det lovande ut. Utländska investeringar i landet ökade.

Men när finanskrisen slog till 2008 drabbades Bulgarien hårt. Eftersom Bulgarien har som mål att kvalificera sig för att gå med i euron har högerregeringen under Boiko Borisov mött krisen med rejäla åtstramningar för att hålla statsskulden i schack.

Medan omvärldens ögon riktats mot i första hand Grekland och övriga euroländer i kris så har bulgarerna lidit i skuggan av sitt eget stålbad.

Månadslönen för en bulgar är i snitt under 4 000 kronor. Pensionen ligger strax över tusenlappen. Den verkliga arbetslösheten runt 17-18 procent.

För två veckor sedan fick folk nog. Prishöjningar på el och eldningsolja var den direkt utlösande orsaken. Framförallt riktades ilskan mot utländska energibolag som bulgarerna anser höjer priserna för att göra oskäliga vinster. Nu vill folk åter förstatliga energisektorn.

Ganska snart utvecklades gatuprotesterna till demonstrationer mot regeringen och de krossade drömmarna om en bättre tillvaro som en del av ett modernt Europa.

Protesterna blev större och allt mer våldsamma. I går gick kravallutrustad polis i huvudstaden Sofia till attack med batonger och tårgas. Minst 15 personer skadades.

Premiärminister Borisov försökte först blidka folket genom att lova att straffa de utländska energibolagen, sänka priserna och sparka den illa omtyckta finansministern.

I dag bytte han fot genom att lämna in sin och hela regeringens avskedsansökan. En del elaka tungor påstår att han gjorde det bara för att stoppa raset i opinionen och kunna ställa upp stärkt i valen som ursprungligen var planerade till i juli men som nu troligen tidigareläggs.

– Vi fick makten av folket, säger han. Nu lämnar vi tillbaka den till dem. Jag vill inte leda en regering där polisen attackerar folket.

Utvecklingen i Bulgarien är ännu ett utslag av det ekonomiska kaos som drar över hela Europa och där länderna i södra och östra Europa klarar sig allra sämst. Grannen Rumänien har sin egen politiska kris där energisektorn också står i fokus. Fler länder kan stå på tur.

Risken är stor att det blir ännu sämre innan det blir bättre. Räkna med ett år av social oro i Europa.

I dag drar en lika märklig som unik rättegång med politiska övertoner i gång i Moskva.

På det anklagades bänk sitter en död man. En man som väckt till liv kalla kriget-stämningen mellan Ryssland och USA.

Man kan tycka att det borde vara omöjligt att ställa Sergei Magnitsky inför rätta.

Det viktigaste skälet är att han varit död sedan 2009.

Det andra är att han dog i ryskt häkte. Förmodligen efter att ha blivit misshandlad alternativt torterad av ett antal fängelsevakter.

Ryssland borde ha minimalt intresse av att dra upp den här historien igen. Förmodligen finns det bara ett skäl till att man gör det; rivaliteten med USA.
I Ryssland blev Magnitsky en symbol för att Kreml inte längre låter sig hunsas av USA. Rysslands svaghet under de första åren efter Sovjetunionens fall är över. Nu är man på väg tillbaka som stormakt.

I USA blev Magnitsky symbol för allt som gått snett i det moderna Ryssland. För korruption, maktmissbruk och bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Sergei Magnitsky var revisor på den Londonbaserade firman HCM. Han upptäckte ett omfattande bedrägeri där ryska skattetjänstemän mutades med stora summor.

När Magnitsky rapporterade sina fynd till de ryska myndigheterna blev han själv gripen och misstänkt för skattebrott.

Han satt häktad i nästan ett år. Med bara åtta dagar kvar tills myndigheterna var tvungna att släppa eller åtala honom så dog Magnitsky plötsligt. Av en hjärtattack enligt de ryska myndigheterna. Av misshandel och tortyr enligt Amnesty och en rad vittnen.

Bara några timmar innan han hittades död fördes Magnitsky enligt vittnen till en förhörscell av åtta fängelsevakter.

Advokaten fick under tiden i häktet bukspottskörtelinflammation. Läkarna beordrade operation men den genomfördes aldrig. Han fick inte heller tillräcklig medicinsk behandling för sitt tillstånd.

Många reagerade på behandlingen av Magnitsky. USA införde förra året en lag som svartlistar ryska statstjänstemän som anklagas för brott mot mänskliga rättigheter.

Ryssland svarade med att införa en lag som hindrar amerikanska par från att adoptera ryska barn.

Nu tar Ryssland till extraordinära åtgärder för att inför världen och hemmapubliken slå fast Magnitskys skuld.

– Det här åtalet mot en död är en fars men en olycksbådande sådan, säger John Dalhuisen på Amnesty i ett uttalande.

Han syftar på utvecklingen i det ryska rättsväsendet. Domstolarna verkar mer och mer gå den politiska ledningens ärenden. Rättsäkerhet i ordets verkliga mening existerar i många fall inte.

Det i kombination med en kraftig rysk militär upprustning oroar omvärlden och har lett till en påtaglig försämring i förbindelserna mellan framförallt USA och Ryssland.

Magnitskyrättegången lär knappast göra dem bättre.

Kan Nordkorea nu producera ett obegränsat antal kärnvapen?

Den frågan oroar mer än själva provsprängningen.

Vid de två tidigare försöken 2006 och 2009 har Nordkoreas kärnvapen detonerats med plutonium. Plutonium som man fått genom kärnreaktorn i Yongbyon. Den stängdes 2007 under en period då Nordkorea plötsligt var öppet för förhandlingar om att avsluta sitt kärnvapenprogram.

Så länge inget nytt plutonium produceras begränsas Nordkoreas möjligheter att tillverka fler kärnvapen.

Trodde man.

Experter anser att det senaste testet indikerar att man istället använt höganrikat uran. Man baserar det bland annat på att Nordkorea själv säger att bomben var ”mindre och lättare” än de tidigare och bestod av ”blandat material”.

Om Nordkorea använde höganrikat uran istället för plutonium är det ett oroande tecken.

Landet har egna uranfyndigheter och visade för två år sedan upp för världen de centrifuger som krävs för att tillverka höganrikat uran. Den änläggningen var då inte igång men utländska experter tror att Nordkorea kan ha byggt en hemlig fabrik för anrikning. Ungefär som Iran gjorde innan de upptäcktes.

Det är betydligt lättare att i hemlighet producera höganrikrat uran än plutonium. Ett kärnkraftverk är svårt att dölja på satellitbilder. Uran går att anrika i ett stort begrrum.

Med råvaran inom landet kan Nordkorea producera stora mängder bränsle till nya kärnvapen.

Den amerikanske kärnvapenexperten Graham Allison skriver i New York Times att Nordkoreas senaste provsprängning är en annons till alla de ljusskygga stater som kan tänkas vilja skaffa egna kärnvapen. ”Kom till oss och köp”, är vad diktatorn Kim Jong-Uns budskap.

Medan plutonium är extremt radioaktivt och lätt att spåra så är höganrikat uran ett grått pulver som är lätt och ofarligt att transportera.

Nordkorea har sedan tidigare en historia av att sälja kärnvapenteknologi till den som är beredd att betala. Man har samarbetat med länder som Iran, Pakistan och Syrien. Isolerade Nordkorea utsätts för internationella sanktioner och är i stort behov av utländsk valuta.

Kanske är man även beredd att sälja till terrororganisationer bara priset är det rätta.

Man ska inte överdriva den möjligheten. Problemet är bara att det räcker med att det sker vid ett tillfälle så står världen vid avgrunden.

Det är därför nästan alla stater undertecknat icke-sprdingsavtalet där de förbinder sig att inte skaffa kärnvapen. Tanken bakom det är att Ju fler som innehar kärnvapen desto större är risken att de någon gång kommer till användning.

Nordkoreas test riskerar att dra igång en rustningsspiral i närområdet. Sydkorea meddelade i dag att man placerar ut nya pricksäkra robotar som kan nå Nordkorea.

– De år så precisa att vi kan pricka vilket fönster vi vill på Nords försvarshögkvarter, säger en talesman för försvarsdepartementet.
Den opinion som finns i Sydkorea som kräver att landet ska skaffa egna kärnvapen växer varje gång Nordsidan provspränger.

Den som hoppas att Kina till slut ska ta ledningen i Pyongyang i örat på allvar gör det av allt att döma förgäves.

För Peking är det viktigare att stalinistiska Nordkorea inte plötsligt kollapsar och ger plats för ett enat Korea med USA som stark allierad.

Två år efter den arabiska folkrevolten avlöser demonstrationerna varandra i både Tunisien och Egypten.

Men det är inte bara bristen på demokrati som får missnöjet att gro.

Två år efter arabiska våren tycker man att läget borde börja stabiliseras. Istället ser det mörkare ut än på länge.

Ett politiskt mord har skapat kaos i Tunisien. Många fruktar en utveckling liknande den hos grannen Algeriet på 90-talet då en valseger för islamisterna slutade med ett blodigt inbördeskrig.

I Egypten anklagas president Mursi för att tillämpa samma metoder som den störtade diktatorn Hosni Mubarak. Varningar för inbördeskrig duggar tätt.

Sanningen är att lugnet aldrig infunnit sig efter någon av dessa folkresningar. Demonstrationer, kravaller och konflikter har avlöst varandra.

De som stod på barrikaderna uppfattar att deras folkresning kidnappats av islamistiska krafter trots att båda länderna haft vad som åtminstone sett ut som demokratiska val.

Men framförallt är det krossade förhoppningar som blåser under tunisiernas och egyptiernas frustration.

Många hade förväntat sig av diktatorernas fall skulle leda till en bättre ekonomi och ett bättre fungerande samhälle. Många arbetslösa unga hade hoppats få jobb.

Efter två år har väldigt lite hänt. Ofta går det åt fel håll.

När Ben Ali störtades i Tunisien var den officiella arbetslösheten 13 procent. Nu är den uppe i 18. En tredjedel av de arbetslösa är personer med universitetsexamen.

När de demonstrerar är det lika mycket för jobb och statliga investeringar som för mer frihet och demokrati.

I både Egypten och Tunisien har den ekonomiska tillväxten sjunkit. Turisterna fortsätter att stanna hemma eftersom deras vardagsrum fylls av bilder på demonstrationer och våld. De törs inte resa.

Och hur många utländska företag vill investera i ett land där den sociala oron syns på gatorna varje dag och där spelreglerna kan ändras när som helst?

Våldet skapar en nedåtgående spiral som är svår att bryta.

Egyptier och tunisier vill ha mer pengar i plånboken och mer mat på bordet.
Omvärlden vill ha lugn och stabilitet.

En ekvation som trots allt hopp som den arabiska våren skapade verkar vara svår att få ihop.

Amerikanska staten stämmer ett ratinginstitut för sin roll i finanskrisen.

Det ställer en viktig och intressant fråga. En fråga som även borde ställas när det gäller svenska företags och rådgivares agerande.

Hur stort ansvar har den som ger usla råd?

USA:s justitiedepartement hävdar att Standard & Poors bidrog till att utlösa den värsta finanskrisen i modern tid genom att felaktigt ge höga betyg till ”livsfarliga” bostadsobligationer. För det vill justitieminister Eric Holden att S&P ska tvingas betala 35 miljarder kronor i böter.

I veckan havererade förlikningssamtal mellan parterna och nu går Obama till domstol.

Länge har ekonomiska kriser ansetts vara en del i kapitalismens naturliga cykler av upp- och nedgångar. Utlösta av alla och ingen.

Det synsättet verkar vara historia. Nu letas syndabockar och i den mån det går att hitta någon så utkrävs ansvar.

Även om det var Lehman Brothers konkurs som direkt utlöste finanskrisen 2008 som fortsatt har kraftiga verkningar ännu 2013, så började katastrofen långt tidigare.

I botten låg amerikanska bostadsobligationer som ratinginstitutet S&P gav högsta betyg, AAA. Obligationerna var en komplicerad mix av låntagarnas risker. Man blandade friskt vanliga bostadslån med så kallade suprime-lån. Lån till ”fattiga” husköpare vars enda möjlighet att betala igen låg i en fortsatt kraftig värdestegring på bostäder.

Ändå gav S&P obligationerna en kvalitetsstämpel som signalerade att risken var låg.

När institutet redan 2006 fick de första indikationerna på att det inte stämde så struntade man i att varna marknaden, hävdar staten i sin stämning. Skälet var att man var rädd att bankerna som utfärdats obligationerna och betalat S&P för att betygsätta dem skulle bli sura och i fortsättningen använda något annat ratinginstitut.

I bevisen ingår e-mejl från anställda som varnar för och ifrågasätter de höga betygen på bostadsobligationerna så tidigt som 2006.

Med sina riskfria betyg letade sig bostadsobligationerna in i väldigt många pensionsfonder och bankportföljer världen över. När de visade sig vara en bluff försökte alla sälja samtidigt och priset störtdök vilket skapade stor instabilitet i hela det globaliserade världsekonomiska systemet. Förtroendet fanns inte längre.

Sent om sider ser det ut som ansvar kommer att utkrävas av åtminstone några av de skyldiga.

Stämningen av S&P kan följas av fler.

Kanske också på mer lokal nivå.

I Sverige pågår just nu en annan skandal som mest drabbar småsparare som investerat i gruvföretaget Northland Resources. En investering som många banker och rådgivare eldat på med orealistiska glädjekalkyler understödda av gruvföretaget i fråga.

Nu ser det ut som tiotusentals småsparare förlorar nästan allt de investerat.

Man kan säga att småspararna har sig själva att skyllda. Alla vet att gruvaktier alltid åtföljs av en stor risk. De borde ha begripit bättre.

Men om nu en rad banker och investeringsexperter i syfte att själva tjäna stora pengar hejat på småspararna med vad som i efterhand visat sig vara usla råd, vilket är då deras ansvar?

Hittills har banker och rådgivare relativt riskfritt kunnat ägna sig åt att ge dåliga råd. De har håvat in stålarna medan spararna fått ta förlusten.

– Sorry, jag hade visst fel, har de kunnat säga.

Med vad händer om de i fortsättningen riskerar att få betala dryga böter för de dåliga råden? Kanske skulle vi då slippa haussade bubblor som brister med svåra följer både för samhället och privatpersoner.

Förre näringsministern Björn Rosengren står fortfarande för en av de stora svenska skandalerna i denna genre när han snackade upp Teliaaktien.

När staten sålde ut Telia framställdes det som en lysande affär och riskfri placering. Svenska folket tömde sina sparkonton och köpte Telia. Bara för att några månader senare upptäcka att värdet på aktierna halverats.

Kan amerikanska staten stämma Standard & Poors borde kanske svenska folket kunna stämma Rosengren och svenska staten.

Mordet på vänsterpolitikern Chokri Belaid visar hur bräcklig den arabiska vårens vinningar är. Även i landet där den kommit längst.

Nu fylls gatorna åter av demonstranter och våld i den värsta krisen redan revolutionen.

Reaktionerna på mordet har varit våldsamma. Lärare, advokater och domare inledde en två dagars strejk i protest. Flera oppositionspartier har sagt att de lämnar koalitionsregeringen. En gerealstrejk har utlysts till imorgon.

Motståndare till den islamistdominerade nya regeringen har tagit till gatorna för att protestera mot vad som i praktiken var en avrättning av en av regimens främsta kritiker.

Belaid sköts från när håll med flera skott av en ensam revolverman utanför sitt hem i Tunis. Mördaren försvann sedan på en väntande motorcykel. Polisen har inga spår men många i oppositionen anklagar regeringspartiet Ennahda för att ligga bakom. Partiets högkvarter attackerades me brandbomber.

Militären satte in stora styrkor i centrala Tunis inför förväntade bråk. En polis dödades när stenkastning utbröt i huvudstaden. Staden Gafsa utbröt kravaller där folkmassan kastade bensinbomber och polisen svarade med tårgas.

Belaid var en stark kritiker av islamisterna som tog makten efter valet i somras.

Men även inom Ennahda verkar man vara skärrad av mordet.

Premiärministern Hamadi Jebali meddelade i ett tv-sänt tal i går kväll att han tänker upplösa regeringen och ersätta den med ”kompetenta medborgare utan partitillhörighet”. En teknokratregering fram till nya val ska hållas i sommar.

Åsikterna verkar dock vara delade inom partiet. Ennahdas andreman hävdar att Jebali inte konsulterat övriga i partiledningen och att han motsätter sig en upplösning av regeringen.

En tydlig spricka i maktpartiet inför öppen ridå.

Händelserna i Tunisien är ännu en påminnelse om hur bräckliga den arabiska vårens demokratiska landvinningar är. Överallt finns det krafter som vill vrida klockan tillbaka. Varje steg framåt följs av ett bakåt.

Vi ser det också i Egypten där president Mursi tillämpar lika repressiva metoder som sin företrädare diktatorn Hosni Mubarak.

Tunisien är det land där den arabiska våren startade och också den stat där landvinningarna varit störst. Men precis som i övriga länder är det partier med islamistiska förtecken som fått mest inflytande. I Tunisien handlar det om en mildare form av islamism än i Egypten och Libyen men motståndarna är ändå misstänksamma och kritiska mot hur de nya grundlagarna ser ut.
Framförallt gäller det kvinnans frihet.

De starka reaktionerna på mordet är också ett resultat av att den folkliga revolutionen inte lett till några förbättrade levnadsvillkor. Arbetslösheten är fortfarande stor, särskilt bland ungdomar. Det var den usla ekonomin lika mycket som bristen på frihet som från början utlöste revolten.

Tålamodet med de nya makthavarna är litet.

Hillary Clinton gjorde i förra veckan sin sista arbetsdag som utrikesminister.

Nu ska hon vila och återhämta sig sas det.

Varpå Hillary omedelbart startade en ny websajt.

Sajten HillaryClintonoffice.com registrerades 24 timmar hon innan hon slutade på State Department.

Så det där med vila får man nog ta med en nypa salt.

Websidan består av ett snyggt foto där Hillary ser ungdomlig ut. Man klickar på en ruta och får upp ett formulär där man kan kontakta Hillary med frågor och synpunkter.

Det känns inte riktigt som strategin hos den som har tänkt att långsamt försvinna ut i periferin efter ett helt liv i det offentliga politiska livet.

Mer som ett sätt att inte bli bortglömd. Att hålla sig aktuell.

Sajten gör att spekulationerna om Hillarys eventuella planer på att ställa upp i presidentvalet 2016 tagit förnyad fart. Hon har själv bidragit till det genom att hålla alla framtida dörrar öppna.

Personligen är jag övertygad om att Hillarys plan är bli demokraternas kandidat 2016 men att hon av taktiska skäl inte vill offentliggöra sin kandidatur redan nu. Ju länge hon kan hålla spänningen vid liv desto större kan opinionseffekten bli.

Dessutom kan det hända saker.

Bara någon månad innan hon lämnade utrikesministerposten efter att ha besökt 112 länder drabbades Hillary av en blodpropp. Läkarna säger att hon blir helt återställd och att hennes hälsa inte påverkas på lång sikt. Men Hillary har fyllt 65 år och nya hälsoproblem kan dyka upp.

En viktig detalj blir vilka andra demokrater som tänker ställa upp. Vicepresident Joe Biden har gjort klart att han funderar på att kandidera. Det kan bli en knivig situation för Hillary. Biden är god vän till både henne och maken Bill. Bidens kandidatur är i sin tur avhängig av vad Hillary gör.

Hillary är utan konkurrens USA:s populäraste politiker just nu. Om primärvalen hölls i dag skulle hon sopa banan med konkurrenterna. Men nu är det tre år kvar till primärvalen och åtminstone två år tills hon måste bestämma sig.

För en politisk räv som Hillary finns det inga skäl att förhasta sig. Dessutom får hon lite lugn och ro. Hon slipper bli ständigt granskad även om spekulationerna kommer att återkomma med jämna mellanrum.

Lite laddning av batterierna blir det.