Nordkorea är världens mest perfekta demokrati.

Inte bara det. Den är så perfekt att den inte går att förbättra.

Hur ska man annars tolka att ledaren Kim Yong-un får hundra procent av rösterna?

I tidigare kommunistiska diktaturer nådde ledarna ofta väldigt höga röstetal. Men i Sovjetunionen, DDR, Rumänien och Tjeckoslovakien stannade det alltid på 90, 95 eller 98 procent. I enstaka fall 99,9 procent.

Det fanns alltid en liten klick som var missnöjda. Det fanns alltid några saker som gick att förbättra.

Först med Nordkorea har kommunismen uppnått sin totala perfektion.

Visserligen hade väljarna i detta socialistiska paradis bara en kandidat att välja på i varje valkrets när de i helgen skulle utse ett nytt parlament.

Deras insats bestod i att kryssa i en ruta, ja eller nej.

Valhemlighet är inget man i Nordkorea tycker tillhör de viktigare detaljerna i en demokrati.
Väljarna står på rad och det är lätt att se för den som står bakom vad framförvarande kryssar i.
Att protestera genom att inte gå att rösta fungerar inte heller eftersom röstning är obligatorisk. Den som stannar hemma kan räkna med att bli gripen och förd till något av landets arbetsläger där matransonerna knappt är tillräckligt stora för att överlava.

Den nordkoreanska statliga nyhetsbyrån har sin egen förklaring till Kims hundra procent.

– Detta är ett uttryck för militärens och folkets absoluta stöd och totala förtroende för den store ledaren Kim Jong-un och hur de förblir helt lojala mot honom.

Man får förmoda att nordkoreanerna tycker att deras land är perfekt eftersom det inte finns några avvikande röster överhuvudtaget.

Intressant att notera är att det enda land där alla människor röstar för ledaren också är världens mest slutna land och också ett av de fattigaste.

Om jag för en stund skippar ironin så är det mest häpnadsväckande med valresultatet i Nordkorea att den kommunistiska diktaturen kunnat överleva in på 2000-talet.

I nästan alla länder har makthavarna tvingats anpassa sig efter samhälleliga förändringar för att lyckas hålla sig kvar vid makten. I Kina tog kommunistpartiet för många år sedan beslutet att tillåta kapitalism i ekonomin som ett sätt att behålla den absoluta politiska makten. Men inte ens där är makten en enda enhet som talar med en enda röst.

Nordkorea är världens enda nation där ledarna lyckats frysa samhället och styra vidare som om ingenting har hänt. Här fungerar gammeldags stalinism fortfarande ihop med den inhemska juche-ideologin, att lita till sig själv.

Medan man i Östeuropas före detta kommuniststater tyckte att det gav en viss trovärdighet när man fabricerade valresultaten så att det fattades några procent till fullständig majoritet så bryr lider Kim Jong-un inte av någon falsk blygsamhet. I Nordkorea finns inte utrymme för något missnöje överhuvudtaget trots att många på landsbygden svälter. Greppet med järnnäven är kraftigt och totalt.

Val i Nordkorea genomförs en gång vart femte år. I nuläget finns inget som tyder på att inte Kim Jong-un kan räkna med hundra procent även i valet 2019.