Inte på 25 år har Kina utmanats av demokratidemonstranter som de i Hong Kong.

Medan totalitära regimer runtom i världen fallit som käglor senaste kvartsseklet består kommunistdiktaturen i Kina.

Hur länge till?

Det är 25 år sedan Berlinmuren rasade och med den hela bandet av kommunistdiktaturer i Östeuropa. Därefter har en rad tyranner bitit i gräset. Saddam Hussein, Slobodan Milosevic och apartheidregimen i Sydafrika för att nämna några.

Kina var nära att gå samma väg månaderna före Berlinmurens fall 1989 när studenter demonstrerade för frihet på Himmelska Fridens torg. Bara genom att öppna eld mot obeväpnade demonstranter lyckades kommunistregimen överleva.

Sedan dess har man stärkt sin ställning genom att ta över stora delar av det kapitalistiska systemet för att skapa ökat välstånd i syfte att hålla sin miljardbefolkning nöjd. Men utan att släppa på åsiktsmonopol och politiskt förtryck.
Formeln har fungerat fram till nu. Kan demonstrationerna i Hong Kong rucka på det?

Det är åtminstone vad ledarna i Peking är oroliga för. Om de ger efter och håller sitt tidigare löfte att låta Hong Kong-borna välja sina ledare i verkligt demokratiska val är risken att även befolkningen på det kinesiska fastlandet kommer att kräva ökad frihet.

Ökad frihet innebär i praktiken att den nye starke mannen, president Xi Jinping, och topparna i kommunistpartiet måste ge upp sin makt och sina privilegier. Vilket de givetvis inte vill.

Men inget varar för evigt. Förmodligen inte ens det kinesiska kommunistpartiets maktmonopol. Om demonstrationerna i Hong Kong är utmaningen som kommer att fälla dem är alldeles för tidigt att säga.

När Berlinmuren föll skedde det över en natt utan att någon kunnat förutsäga den historiska händelsen. Regimerna hinner inte fatt vad som är på gång innan de förpassa till historiens sophög.

Peking står inför ett dilemma.

Slår man ner demonstrationerna med dödligt våld innebär det ett inhemskt trauma och en våg av internationell isolering. Med svåra följder för den redan efter kinesiska förhållanden halvsvaga ekonomin. Och den dagen folk slutar att få det bättre, den dagen är kommunistpartiets makt på allvar hotad.

Viker man sig för demonstranterna och går med på demokratiska val är det en svår prestigeförlust. Dessutom riskerar man att kraven på demokrati sprider sig till fastlandet.

Ett mellanting vore att slå ner demonstrationerna med våld men utan att skjuta ihjäl demonstranterna. Det riskerar ändå Hong Kongs ställning som finansiellt centrum i Asien vilken är betydelsefull för Kinas ekonomi.
Utmaningen kommer i ett läge när Kina paradoxalt framstår som starkare än på mycket länge.

Landet har precis passerat USA som världens största ekonomi. Kina är på väg att bli en ny supermakt, den första efter Sovjetunionen att på allvar utmana USA.

Många trodde att Xi Jinping som tillträdde i höstas skulle öppna upp Kina ytterligare. Istället har hans snart första år vid makten gått i motsatt riktning. Jinping har stärkt greppet om makten och slagit ner hårt på de som slåss för ökad frihet och demokrati.

Han har inte heller visat någon pardon när det gäller att kväsa uigurerna dröm om ökat självbestämmande i Xinjiang-provinsen.

Kina uppträder också mer aggressivt på den internationella arenan, framförallt i sitt närområde. Relationerna med Japan befinner sig på bottennivå på grund av det pågående bråket om några obebodda öar som ger rätt att utvinna stora olje- och gasfyndigheter.

Med både Vietnam och Filippinerna har allvarliga bråk inträffat ute till havs på grund av strid om andra öar.

Så att Xi Jinping skulle vika sig för en hop studenter i Hong Kong förefaller inte sannolikt. Då är hårda tag nog ett bättre tips.