Hur intresserat är egentligen Israel av ett fredsavtal med palestinierna?

Frågan är högst relevant efter den israeliske försvarsministern kommentar om att han hoppas att John Kerry avslutar sina försök att mäkla fred och lägger energin på något annat.

Försvarsminister Moshe Yaalon har visserligen bett om ursäkt för de kommentarer han fällde vid privata samtal i Israel och USA, men som nu läckt ut, så den diplomatiska skadan är åtminstone delvis reparerad.

Men Yaalons uttalanden ger en inblick i vad Israel egentligen tycker om de fredssamtal som pågått mellan parterna i USA sedan i somras.

Försvarsministern tycket att Kerry är ”obegripligt besatt” av att försöka ordna fred mellan Israel och palestinierna.

– Det enda som kan rädda oss är om John Kerry får Nobelpriset och låter oss vara i fred, är Yaalon citerad att ha yttrat.

Ett sarkastiskt sätt att påstå att Kerry mest är intresserad att ett fredsavtal för egen vinnings skull. För att bli ihågkommen som den som skapade historia.

Kerry har sedan i mars förra året gjort tio resor till Israel och de palestinska områdena i ett försök att hitta lösningar på de svåraste stötestenarna, frågan om Jerusalems framtid, bosättningarna och hemvändande palestinier. Han hoppas att inom de närmaste halvåret kunna lägga fram en fredsplan som båda sidor kan enas om.

Något som bryskt avfärdas av den israeliske försvarsministern.

– Planen Kerry presenterat för oss är inte ens värd pappret den är skriven på, tycker Yaalon enligt den israeliska tidningen Yediot Ahronot som publicerat hans kommentarer.

Av hans uttalanden är det svårt att dra någon annan slutsats än att Israel inte har något större intresse av att det verkligen blir ett fredsavtal. Man deltar i förhandlingarna därför att landets främsta allierade USA begärt det men i själva verket har man ingen tanke på att göra de svåra eftergifter som krävs för att ett fredsavtal ska bli möjligt.

Fredsförhandlingarna förs i hemlighet utanför Washington för att inte läckor ska störa samtalen. Det enda konkreta som hittills kommit ut är att Israel i några omgångar släppt palestinska fångar som sitter i israeliska fängelser.

Denna positiva gest har dock följts av rejäla örfilar riktade mot tanken på en separat palestinsk stat. Efter varje omgång fångar som släppts har Israel offentliggjort planer på att bygga ytterligare bosättningar på Västbanken trots att de bosättningar som redan finns utgör ett stort hinder för fred.

Ett beteende som får en naturlig förklaring när man hör vad landets försvarsminister egentligen tycker om fredsansträngningarna. Om Israel vill sabotera samtalen är ett utökat byggande av bosättningar ett utmärkt sätt att uppnå det målet.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har distanserat sig från Yaalons kommentarer men utan att fördöma dem. Det ger lätt intrycket att Netanyahu ser saken på samma sätt som Yaalon men inte vill säga det offentligt.

En annan möjlig förklaring är att försvarsministerns uttalanden är en del av förhandlingsspelet. Ett sätt att utverka ytterligare eftergifter från USA och palestinierna. Att det är Yaalon som fått uppdraget att spela ”bad cop”.

Fortsättning lär följa.

När egyptierna i dag ska säga ja eller nej till en ny författning är det inte mot valresultatet som allas blickar är riktade.

Valdeltagandet avgör hur omröstningen kommer att tolkas.

Att det blir ett ja till den nya grundlagen är självklart eftersom muslimska brödraskapet uppmanat sina anhängare att bojkotta valet.

Valet har därmed i praktiken blivit en folkomröstning om den nya militärregimen och den kupp som man genomförde mot president Mursi i somras. Nu sitter Mursi i fängelse i väntan på rättegång och militären styr åter Egypten.

Ett högt valdeltagande kommer att tolkas som att befolkningen accepterat militärens maktövertagande och stödjer regimens starke man, general Sisi.
Ett dåligt valdeltagande kommer av Mursis anhängare att ses som en folkets protest mot militären.

Om man bara gick efter antalet val skulle Egypten ha slagit världsrekord i demokrati. Inte ens tre år har gått sedan diktatorn Hosni Mubarak störtades och redan har man hållit sex val.

Men så enkelt är det inte.

Redan för ett drygt år sedan röstade Egypten om en ny författning. Den skrevs av en grupp som dominerades av islamister. 64 procent av väljarna sa ja men bara var tredje egyptier gick och röstade.

När militären störtade Mursi avskaffades den grundlagen. Militären har övervakat tillkomsten av den nya. Den gamla betonade religionens roll i politiken. Den nya ger militären en stark roll. Militären får själva utse försvarsminister och har rätt att ställa civila inför militärtribunal. Försvarsbudgeten förblir hemlig.

Så istället för att försöka nå en så bred enighet som möjligt mellan landets olika intressegrupper har både muslimska brödraskapet och militären använt författningen som ett sätt att försöka stärka sin egen ställning i samhället och försvaga sin motståndare så mycket som möjligt.

Dessutom har militären inför parlaments- och presidentvalen senare i år förbjudit det muslimska brödraskapet och klassat partiet som en terroristorganisation. Samma parti som klart vann de första demokratiska valen i Egypten får inte ställa upp.

Inför folkomröstningen i dag och i morgon rapporterar BBC:s utsände hur gatlyktor, annonspelare och stora byggnader är nedlusade av affischer som uppmanar folk att rösta ja.

– Att hitta några nej-affischer är betydligt svårare, skriver han. Folk har arresterats för att de satt upp dem.

Knappast de förutsättningar som krävs för att hålla ett demokratiskt val.
Egypten har hållit sex val men har inte kommit många steg närmare demokrati. Snarare tvärtom. Situationen idag påminner väldigt mycket om hur det var under Hosni Mubarak.

Resultatet av de första fria valen var att islamisterna tog makten och missbrukade den för sina syften. Nu gör militären samma sak.

Att förvänta sig att ett land efter årtionden av envåldshärskare plötsligt ska bli en västerländsk demokrati är inte realistiskt. Men Egypten går åt fel håll.

Om det inte vore för en sak så skulle skandalen med guvernörens medarbetare som medvetet skapade trafikkaos i New Jersey vara en lustifikation utanför delstaten.

Den detaljen är att skandalen kan sätta krokben för Chris Christies chanser att bli republikanernas presidentkandidat 2016.

Christie genomgick i går vad många beskriver som en personlighetsförändring i sin iver att försöka övertyga allmänheten om hur upprörd och ledsen han är över sina nära medarbetares beteende.

Den normalt aggressive och tuffe politikern försökte framstå som förkrossad och ödmjuk.

Han berättade hur han legat sömnlös på nätterna och hur han haft långa samtal på kvällarna med sin fru om det som hänt.

Under 90 minuter svarade han på journalisternas frågor.

Allt i ett försök att desarmera den politiska sprängkraften i skandalen som helt och hållet skapades av hans egen stab.

Några av Christies nära medarbetare blev upprörda när den demokratiske borgmästaren i Fort Lee i New Jersey vägrade att uttala sitt stöd för Christie i guvernörsvalet 2012. Vilket kan tyckas en smula underligt eftersom Christie är republikan. Men guvernören är så populär i sin delstat att även många politiker hos demokraterna tycker att han är rätt man att styra delstaten.

Christies rådgivare Bridget Anne Kelly beslöt att hämnas på borgmästaren trots att Christie vann valet med en förkrossande majoritet. I ett e-mejl till en annan av guvernörens nära medarbetare skrev hon ”Dags för lite trafikproblem i Fort Lee”.

David Wildtsein, Christies biträdande stabschef och en personlig vän svarade:

”Jag förstår”.

Några veckor senare lät han stänga av två av tre filer som förbinder Fort Lee med på George Washington bron över till New York. Följden blev fyra dagar av timslånga bilköer för bilförare som skulle ta sig till och från Fort Lee. Allt iscensatt med ett enda syfte. Att ställa till problem för Christies politiske motståndare.

Redan före jul dök anklagelser upp om att bilköerna skapats medvetet. Då gick Christie ut väldigt aggressivt och förnekade att hans medarbetare var inblandade.

Efter att medarbetarnas e-mejlväxling offentliggjorts i onsdags hävdar han att de ljög honom rakt upp i ansiktet. Att han själv inget visste. Han verkade mer arg över lögnerna än över de skapade bilköerna.

För att bevisa hur allvarligt han ser på det inträffade har inte bara rådgivaren som tog initiativet till de konstruerade trafikproblemen fått sparken utan även Bill Stepien, Christies närmaste, äldste och mest lojale rådgivare. Den person som var självskriven att hålla i hans presidentvalskampanj. Wildstein lämnade frivilligt sin post.

Att Stepien försvinner är ett svårt avbräck för Christie. Men uppenbarligen känner guvernören att om han inte rensar rejält i garderoben så riskerar han att missa tåget till Vita huset. Vilket egentligen är det enda skälet till att denna lokala fråga fått så mycket nationell uppmärksamhet.

Amerikanska kommentatorer verkar eniga om att Christie hittills skött skandalen bra men att det slutgiltiga utfallet fortfarande är oklart. Utredningar ska göras. Vart de tar vägen vet man aldrig.

Skulle uppgifter komma fram som tyder på att Christie på något sätt uppmuntrat eller godkänt de konstgjorda trafikköerna så är hans vidare politiska karriär skjuten i sank.

Republikanerna har all anledning att oroa sig. Christie har fram tills skandalen briserade betraktats som önskekandidaten bland dem som antas vara villiga att ställa upp i valet om drygt två år. Fördelen med Christie är att han inte skrämmer bort demokratiska väljare. Han tillhör inte tokhögern inom partiet men är tillräckligt konservativ för att ändå appellera till den genomsnittlige republikanen.

Demokraterna som ser chansen att eliminera en farlig motståndare redan innan presidentvalskampanjen inlett var inte sena med att försöka förstärka bilden som redan existerar av Christie som en buffel.

En nyhet som på sin höjd blivit en notis i nyhetsflödet: Irans högste religiöse ledare förbjuder män och kvinnor att chatta med varandra på nätet.

Ännu ett bevis på att sociala medier och diktaturer har svårt att fördra varandra.

Facebook och Twitter blockeras rutinmässigt i Iran. Regimen minns mycket väl hur det var 2009 då motståndare till regimen bestämde möten och demonstrationer via social medier efter att president Mahmoud Ahmadinejad tvingats ta till fusk för att bli återvald. Då kringgick många förbudet genom att använda proxyservrar.

Diktaturer har alltid svårt tåla tanken att människor kan kommunicera fritt med varandra utan makthavarnas kontroll.

I den nya tekniska utvecklingen har de fullt sjå att hänga med för att hela tiden stoppa alla nya vägar som finns för att kommunicera.

Det senaste förbudet handlar lika mycket om moral som politik.
Ali Khamenei, Irans starke man, utfärdade i början av veckan en fatwa, ett religiöst förbud mot att män och kvinnor som inte är släkt chattar med varandra på nätet.

”Eftersom det här ofta leder till omoraliskt beteende är det inte tillåtet”, meddelade Khamenei i ett svar på en fråga på sin hemsida.

Förbudet kom ovanpå blockeringen av WeChat, en populär chattjänst, i slutet av förra året.

Regimen verkar dock ha ett kluvet förhållande till sociala medier. Många iranska ministrar inklusive president Hassan Rouhani har aktiva konton på Facebook och Twitter. Rouhani har 163 000 följare på Twitter.

Sedan Rouhani blev president i somras har han och ett antal andra ministrar talat om att minska statens övervakning av privatpersoners liv och öka folks möjlighet att använda sociala nätverk.

Möjligen kan man ana en maktkamp här mellan de något mer reforminriktade i Rouhanis läger och de mer konservativa företrädda av Ali Khamenei.

Rouhani har mycket medvetet försökt ända omvärldens bild av Iran sedan han tillträdde. Detta som ett led i försöken att få USA, EU och andra länder att häva de tuffa ekonomiska sanktionerna mot landet på grund av misstankarna om att Iran försöker skaffa sig kärnvapen.

Regimens fortsatta förbud mot Facebook och Twitter liksom det senaste chattförbudet mellan könen visar att det finns en del kvar för Iran att göra.

Angela Merkel kallas ”svarta änkan” för att hon ”äter upp” alla sina politiska partners.

Trots det har hon på nytt lyckats locka ett offer.

Överlever SPD den här omgången?

Merkel svors häromdagen in för en tredje period som förbundskansler med rekordsiffrorna 462 mot 150. Hennes regering är extremt stark med 505 av de 631 platserna i Förbundsdagen.

Visst tvingades Merkel till vissa eftergifter för att nå dit men ingenting hon inte kan leva med. Hon slängde åt socialdemokraterna, SPD, några köttben.
Förbundskanslern har gått med på att införa en minimilön på 8,50 euro från 2015 och på att låta de som jobbat i 45 år gå i pension redan vid 63 års ålder istället för 67 som numera är den normala pensionsåldern.

En ny post som ekonomi- och energiminister inrättades för att ge SPD-ledaren Sigmar Gabriel en framträdande roll utan att för den skull peta bort den populäre finansminister Wolfgang Schäuble.

Merkels parti kontrollerar de flesta tunga ministerposter utom utrikeministeriet som är SPD:s.

Paketet räckte ändå för att SPD skulle hoppa på ett nytt samarbete med Merkel trots att partiet blev den stora förloraren efter den förra så kallade stora koalitionen med Merkels konservativa kristdemokrater.

Risken är överhängande att SPD även den här gången blir de som kommer att tappa i väljarstöd. Att de ändå har så svårt att tacka nej beror på flera saker.

* Tyskland måste ha en regering. Alternativet till att gå i koalition med Merkel var ett nyval bara några månader efter att socialdemokraterna gjort ett rätt mediokert val. Nu fick de åtminstone igenom några av sina krav. Plus att de kan peka på att de tar ansvar för landet.

* Tysk politik är unik i sitt sätt att hela tiden söka konsensus. Väljarna förväntar sig helt enkelt att de två största partierna ska regera tillsammans om så krävs.

* Makt är alltid svår att tacka nej till. Kanske tror SPD att de lärt sig av misstagen i den förra koalitionen och ska lyckas tämja Merkel den här gången.

Jag tror SPD underskattar förbundskanslerns förmåga att nästan alltid få som hon vill.

Merkel har en unikt stark ställning efter valet i slutet av september. Resultatet visade att väljarna har ett enormt förtroende för hennes sätt att styra landet. Hon är mer populär än sitt eget parti. Det blir väldigt svårt för SPD att öppet utmana Merkel i några stora frågor.

Mest oroliga borde SPD vara för Merkels förmåga att stjäla allt rampljus samtidigt som hon framstår som modest, resonabel och ödmjuk.
Historien förskräcker.

Efter den förra stora koalitionen förlorade socialdemokraterna stort i valet 2009. De har knappt hämtat sig än.

De senaste fyra åren har fridemokraterna, FDP, varit Merkels koalitionspartner. Efter att ha fått 15 procent av rösterna 2009 blev partiet i det närmaste utraderat i september. Man lyckades inte ens passera femprocentsspärren och åkte ur förbundsdagen.

Att regera ihop med Merkel verkar vara ett säkert sätt att ”döda” det egna partiet. Därav den mindre smickrande titeln svarta änkan.

För att gardera sig vidtog partiledningen i SPD den här gången vidtagit försiktighetsåtgärden att låta partiets 450 000 partimedlemmarna rösta. Går det åt helsike igen är det ett kollektivt ansvar, inte bara partiledningens.
För Europa är det skönt att ovissheten om hur kontinentens ekonomiska stormakt ska styras snart är undanröjd. Mycket av arbetet med eurokrisen har gått på sparlåga sedan valet.

Nu vet Europa vad som gäller. Och det är mer av samma beska medicin.
Tyskland är inte heller berett att ta på sig en större roll för att agera ekonomiskt lokomotiv åt övriga EU. Merkel tänker inte göra några satsningar som inte är finansierade. Inga nya lån. Istället ska Tyskland börja betala tillbaka på sin statsskuld.

Regeringen må bli ny men ordning och reda är fortsatt det tyska budskapet till omvärlden.

EAST LONDON-QUNU, SYDAFRIKA. Någon gräns verkar inte finnas för hur mycket sydafrikanerna kan sörja och hylla sin nationalhjälte.

Inne på den nionde dagen av nationalsorg lyssnar jag för tredje dagen i rad på radion som rapporterar non-stop om Nelson Mandela.
Människor ringer in till programmet och berättar om sina möten med Mandela eller bara säger några ord till avsked.

Det är som ett gigantiskt ymnighetshorn som aldrig tar slut hur mycket man än öser ut.

Designern Desiree berättar i radion om sitt första möte med legenden för många år sedan. Hur hon bönade och bad att få göra något för honom och för det nya Sydafrika. Hon behövde inte ha betalt bara hon fick göra en insats.

Desiree berättar hur Mandela då undrade om hon ville designa silkesskjortor åt honom. Hon bad att få en av Mandelas skjortor med ett mönster som han gillade. Mandela föredrog jordfärger.

– Genom åren har jag gjort 100-tals skjortor åt honom i hans favoritfärger med olika mönster. Skjortor som han haft på sig när han hållit tal i FN eller varit på statsbesök. Mandela införde en helt egen klädkod i det internationella umgänget.

Jag hör en konstnär berätta om en 40 meter hög väggmålning som han håller på att slutföra. Den kommer att synas över stora delar av staden.

Jag hör om en nio meter hög Mandelastaty som ska avtäckas i Pretoria.

Den enda musiken som spelas mellan pratet i radion är hyllningssånger till Mandela. Många med textrader som ”We love Nelson Mandela” eller ”Nelson Mandela is our father”. Utbudet av sådana låtar verkar vara obegränsat.

Under många timmar av lyssnande hör jag inte ett enda ont ord om Mandela. Inte en enda kritisk reflektion. Mandela är så nära Jesus som någon på denna jord kommit. Åtminstone i vår tid.

Det enda jag ser som på minsta sätt stör bilden är en intervju med dottern Makazikwe. Hon berättar hur hennes pappa alltid var frånvarande.

– Alla barn vill växa upp med sina föräldrar, säger hon. Men pappa valde eller tvingades välja andra saker.

Nigel Sansom som säljer saker i solskenet på en loppmarknad i Gonubie, en burgen vit förstad, håller med om att det finns en tendens att överdriva hyllningarna till Mandela.

– Så är det i den här delen av världen. Jag tror man ska se det mer som att man hyllar hans minne och gärning än som att folk sörjer. Synd bara att vi tog 27 år av hans liv.

Överallt jag vänder blicken är det bilder av Mandela. Plakat. Banderoller.
I varje by och stad på vägen mellan East London och Mandelas hembyn Qunu hänger bilder på en leende Mandela.

När vi stannar till på en bensinstation för att tanka visar killen som fyller upp bilen med bensin att han satt en svart bindel runt sin ena vad. Texten lyder ”Caltex hedrar Nelson Mandela”.

Bensinkillen förklarar att han inte kan ha den runt armen som meningen är för då ramlar den hela tiden ner.

Inget företag med självaktning har låtit bli att sätta in helsidesannonser där de hedrar Mandela. Alla vill förknippas med ikonen.

På statlig tv pågår sändningarna nonstop. Just nu visar det hur kistan med Mandelas kvarlevor körs den sista biten till hembyn Qunu där han begravs imorgon.

Det är bara att hoppas att sydafrikanerna orkar leva kvar i försoning även när deras store hjälte ligger under jord.

Han har levt i exil utomlands i fem år men väcker fortfarande våldsamma känslor i Thailand.

När systern försökte fixa amnesti åt förre premiärministern Thaksin Shinawatra var det signalen till motståndarna att på nytt inta huvudstadens gator.

Att skriva om thailändsk politik är som att skriva om en fotbollsmatch mellan två lag med olika färg på tröjorna.

Gulskjortorna är i opposition. Förenklat är de royalister som älskar kungen och representerar den traditionella makteliten i Thailand även om många är helt vanliga människor.

Rödskjortorna företräds just nu av premiärminister Yingluck Shinawatra, syster till den störtade finansmannen som styrde Thailand under första hälften av 2000-talet. Förenklat företräder hon den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Bakom gulskjortorna finns många mäktiga män i landets elit. Det var därför de i går kunde inta finansdepartementet utan att polisen ingrepp. Det var därför de kunde ockupera Bangkoks internationella flygplats för några år sedan och tidvis stänga ner mycket av flygtrafiken.

Gulskjortorna har ända sedan han störtades 2006 försökt hindra Thaksin från att återvända till politiken. Han har dömts för korruption, hans parti har förbjudits.

Problemet är att han har folkmajoriteten bakom sig. Varenda val där de får ställa upp så vinner rödskjortorna därför att de fattiga helt enkelt är fler i Thailand än medelklassen som bor i de stora städerna.

För två år sedan var det Thaksins syster Yingluck som vann. Hon anklagades omedelbart för att enbart vara ett verktyg för sin äldre bror som tagit sin tillflykt till Gulfstaterna.

Men Yingluck införde en ny och mjukare ledarstil. Hon sökte i viss mån samarbete med sina motståndare. För första gången på tio år blev det därför förhållandevis lugnt i thailändsk politik.

Ända tills hon för någon månad sedan begick misstaget att lägga fram förslag på en amnestilag som var skräddarsydd för att innefatta hennes bror. Hon tyckte ”det var dags att lägga undan gamla motsättningar”. Istället väckte den nytt liv i konflikten som hotar slita landet mitt itu. För första gången blev det rätt tydligt att hon verkligen gick broderns ärenden.

Uppenbarligen trodde Thaksin att tiden var mogen för hans återkomst. Vilket visade sig vara en grov felbedömning. För motståndarna är han fortfarande ett rött skynke. Det räcker inte att amnestilagen röstades ner.

Nu ser Thailand ut att vara på väg mot ett lika farligt läge som 2006, 2008 och 2010 då stora demonstrationer och sammanstötningar mellan gul- och rödskjortor delvis lamslog landet. 2010 dödades dessutom över 90 människor, de flesta offer för militärens våld.

Oppositionen känner att de har övertaget. De har fått blodad tand och hotar med att inta samtliga ministerier. Kravet är att den folkvalda Yingluck ska avgå. Annars ska hon störtas med våld.

Fortsätter demonstrationerna kan man räkna med att rödskjortorna mönstrar sina anhängare och att de blir konfrontationer på gatorna.
Resultatet kan bli som så många gånger förr i Thailand. Att militären tar makten i en statskupp.

Det ser ut som Thaksin Shinawatra får bo kvar utomlands rätt länge än.

Om världspolitiken varit en fotbollsmatch kunde man sagt att det står 1-0 i kampen mellan Putin och EU.

Men den verkliga förloraren är Ukraina och dess förra premiärminister Julia Tymosjenko.

Beskedet att Ukraina ställt in sina förberedelser för att skriva på ett associationsavtal med EU kom oväntat. De flesta hade nog räknat med att EU:s dragningskraft till slut skulle vara större än Rysslands.

Dragkampen om Ukraina har pågått länge och förts med alltmer aggressiva medel från Vladimir Putins sida.

Utrikesminister Carl Bildt kallar metoderna för ”brutala”.

Redan tidigare har Ryssland stoppat all import av choklad och järnvägsvagnar från Ukraina. Man har i förtäckta ordalag hotat med att stänga kranen som förser Ukraina med gas utan vilken nationen får frysa i vinter.

Allt för att förhindra den före detta Sovjetrepubliken från att bli en del av Västeuropa. Putin är inte beredd att frivilligt ge upp Rysslands inflytande över de forna delrepublikerna. Han fruktar att Ryssland ska bli inringat av västvänliga stater. Något som skulle hota Putins försök att ge tillbaka landet något av dess forna stormaktsstatus.

Ryssland har redan tvingats se de forna lydstaterna i Baltikum och Östeuropa gå med i EU och Nato. Ukraina i Nato vore en mardröm för Ryssland.

Ryssland har bildat sin egen tullunion där Kazakhstan är medlem. Snart också Armenien. Ett annat land som var på väg att skriva avtal med EU när Putin drog åt tumskruvarna och fick president Sargsian att göra en helomvändning och välja Moskva.

Ukrainas president Viktor Janukovitj var i förra veckan på ett diskret besök hos Putin. Ingen utom de två vet vad som sades då men man kan misstänka att den ryske presidenten gjorde klart vad som väntar om Ukraina fortsätter på vägen mot väst.

Fast I fallet Ukraina behöver det behöver inte bara var Putins som ligger bakom den plötsligt scenförändringen.

Ukrainas president Viktor Janukovitj är en man med starka band till Moskva. Han största politiska bas finns dessutom i den ryskspråkiga delen av Ukraina som inte vill gå med i EU.

Framförallt vill Janukovitj inte uppfylla EU:s viktigaste krav för ett avtal. Att släppa den förre premiärministern och hans bittraste fiende, Julia Tymosjenko. Kanske hoppas Jankovitj att EU till slut ska gå med på ett avtal utan att detta krav är uppfyllt, bara för att man så gärna vill vinna över Putin.

Hellre det än att släppa Tymosjenko och riskera att hon kan ställa upp i valet mot honom om två år.

Förlorare blir Ukraina som går miste om den hjälp som EU erbjudit för att modernisera landet och de förmånliga handelsvillkoren.

Ryssland kommer säkert att vara ”snälla” i något halvår men sen…

Malta är ett av de länder som gör sitt bästa för att hindra flyktingar från Afrika och Mellanöstern att nå ön.

Men för den som kan betala är det fritt fram att få medborgarskap.
Det är skillnad på folk och folk.

Genom att punga ut med 650 000 euro, ungefär sex miljoner kronor kan vem som helst bli medborgare i Malta och därmed få fri tillgång till EU:s samtliga 28 medlemsländer.

Om man vill köpa till ett medborgarskap till hustrun eller en förälder så kostar det upp till en halv miljon extra.

Den nya lagen som klubbades tidigare i veckan har kommit till för att Malta behöver få in mer pengar och fler investeringar. Om man lyckas locka hundra människor att köpa medlemskap får Malta in drygt 600 miljoner kronor. Till det kommer eventuella investeringar de gör och de jobb detta skapar.

Den ursprungliga tanken var att hemlighålla namnen på alla som köpte medlemskap. Men i sista stund ändrades lagen. Nu ska Malta publicera namn på alla som köper medborgarskap. Kritikerna fruktade att om folk fick vara anonyma kunde brottslingar och terrorister utnyttja möjligheten att köpa medlemskap.

Medan den som betalar får rena gräddfilen in i EU är läget helt annorlunda för de många människor som söker sig till Europa som politiska eller ekonomiska flyktingar. För dem är dörren i princip tvärstängd.

De som vågar chansa kan ta någon av de rangliga fartyg som tar flyktingar mot betalning till Malta, ön Lampedusa i Italien eller till Grekland. Det var ett sådant fartyg som för någon månad sedan kapsejsade och 311 flyktingar drunknade.

Åtminstone en del av båtflyktingarna uppfyller kraven för att få politisk asyl. Men många av dem får aldrig chansen att ens ansöka eftersom de dör på vägen.

Då är detta ändå inte de fattigaste av de fattiga. De har tvingats samla ihop mellan 30 000 och 100 000 kronor för att få en biljet ombord på någon av de riskfyllda farkosterna.

Många har vittnat om hur patrullbåtar från Malta, Italien och Grekland försöker mota tillbaka flyktingbåtarna. När båtar hamnar i sjönöd är det vanligt att Italien och Malta bollar ansvaret mellan sig för att slippa ta emot flyktingarna. De som väl lyckas ta sig till något av de läger där flyktingarna samlas upp får vänta länge på att få sin sak prövad. Många nekas asyl och skickas tillbaka.

Den som betalar slipper alla risker och hinder. Dessutom får man samma rättigheter som andra malteser. Medborgarskapet kan inte återkallas.
Malta är inte ensamt om att erbjuda en gräddfil in i EU. Österrike ger medborgarskap till storinvesterare. Belgien och Portugal erbjuder uppehållstillstånd till samma grupp.

Enligt nyhetsbyrån TT har frågan om hur EU-länderna delar ut medborgarskap varit uppe i EU-domstolen. Beskedet från domstolen är att det är upp till varje medlemsland.

Ett tips till Anders Borg kanske om det börjar bli tomt i Sveriges kassakista?

Ännu ett land som sveptes med av den arabiska frihetsvåren är på väg mot kaos istället för demokrati.

Medan den dramatiska utvecklingen i Egypten och Tunisien med jämna mellanrum dominerar nyheterna så sker förfallet i Libyen mycket i det tysta.

Människor skjuts ihjäl. Ministrar kidnappas. Den libyska regeringen är så svag att den inte ens kan försvara sig själv.

Det var inte så människor som deltog i den arabiska vårens demonstrationer hade tänkt sig framtiden.

Den gångna helgen inträffade det värsta våldet sedan diktatorn Moammar Gaddafi störtades och dödades sommaren och hösten 2011.

Minst 40 människor dödades när en av alla miliser öppnade eld mot civilbefolkningen. Människor som tröttnat på att milisen fungerar som ett slags stat i staten utan att någon kontrollerar dem och som kräver att de ska lämna Tripoli.

Libyen har ingen egentlig armé vilket gör att milisgrupperna som störtade Gaddafi fortfarande är de enda som kan upprätthålla säkerheten. Men miliserna har delat in städerna mellan sig och kontrollerar olika delar av dem. För att ta sig mellan en del av Tripoli till en annan måste befolkningen ofta passera milisernas checkpoints. ”Säkerhet” innebär att soldaterna tänker mer på sin plånbok än på att skydda befolkningen.

Trots att fria val har hållits i landet så är det långt kvar till något som ens liknar demokrati. Stadsbilden i Tripoli domineras fortfarande av tunga vapen.

De styrande politikerna har begärt att miliserna ska lämna ifrån sig sina vapen. De vägrar. Eftersom det inte finns någon med vapenmakt som kan tvinga dem så fortsätter milisen att dominera människors vardagsliv.

Helgens dödande stod en milisgrupp från staden Misrata för. De styrande i Misrata har nu beslutat att milisen måste lämna Tripoli inom tre dagar. Återstår att se om de lyder. Löftena har hörts förr.

Landet ser stadigt ut att närma sig anarki. Milisgrupperna behandlar valda politiker som om de vore brottslingar.

För en månad sedan kidnappade en av milisgrupperna premiärministern Ali Zeidan. I söndags tog en annan grupp landets biträdande säkerhetsminister Mustafa Nuh som gisslan.

Trots att mer än två år gått sedan diktaturen föll så är läget i landet fortfarande explosivt. I Tripoli är många skolor och butiker stängda.
Landets oljeexport har minskat kraftigt på grund av strejker och därför att milisgrupper tagit kontroll över oljekällor.

Milisernas närvaro omöjliggör i praktiken en övergång till ett normalt styre. Soldaterna använder sin vapenmakt för att få igenom krav som just deras klan ställer. Via gervärspipan skapar de sina egna lagar.

Hur lång tid tar det innan människor börjar säga ”det var bättre på Gaddafis tid”?