Listan över upprörda länder vars medborgare blivit avlyssnade eller övervakade av USA växer.

Snart börjar man undra om det finns det några nationer där USA inte ägnat sig åt gigantisk illegal informationsinhämtning.

Frågan är vem som är den största spionen, ”visselblåsaren” Edward Snowden eller den amerikanska staten?

Frankrike och Mexiko är de senaste i raden som upprörs av USA:s masspionage på deras medborgare och kräver stopp för övervakningen men också svar på frågan varför.

Båda är länder som kan betraktas som USA:s allierade. Länder som man har vänskapliga förbindelser med.

I Frankrike ska NSA, National Security Agency, enligt uppgifter som i dag publiceras i dagstidningen Le Monde ha avlyssnat 70 miljoner telefonsamtal under en 30-dagars period i december förra året och januari i år. NSA hade valt ut vissa telefonnummer och tankade även hem textmeddelanden. Operationen hade kodnamn ”US-985D”.

Enligt Le Monde ger dokumenten indikationer på att USA inte bara jagade terrorister med hemvist i Frankrike utan även avlyssnade viktiga personer inom näringslivet och politiken.

Frankrikes inrikesminister Manuel Valls kallar avslöjandets för ”chockerande” och kräver en förklaring av USA.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault reagerade ännu hårdare.

– Det är otroligt att en allierad nation som USA i det här fallet går så långt som till att spionera på privat kommunikation som inte har något strategiskt berättigande, eller berättigande när det gäller landets säkerhet, säger Ayralt till journalister i Köpenhamn, enligt AFP.

Mexiko ligger redan i luven på Vita huset med anledning av avlyssningen av president Pena Nieto när denna var kandidat.

Nu avslöjar tyska Der Spiegel att NSA även hackade in sig Nietos föregångare Felipe Calderons e-post. NSA lyckade knäcka koden till presidentadministrationens e-post. Man fick även tillgång till hans närmaste medarbetares korrespondens. NSA kallade det en ”mycket lukrativ källa” till information.

– Detta är oacceptabelt, illegalt och bryter mot mexikansk lag, säger Mexikos utrikesdepartement i ett uttalande.

Liksom tidigare kommer avslöjandena från dokument som visselblåsaren Edward Snowden läckt till olika media.

USA anklagar Snowden för spioneri och har begärt honom utlämnad från Ryssland där han fått uppehållstillstånd i ett år. Ryssland vägrar.

Med tanke på de ständigt nya avslöjanden som kommer över omfattningen av USA:s övervaknig ställer sig alltfler frågan vem som är den stora boven i detta drama. Är det Snowden som avslöjat att USA ägnar sig åt denna hantering även emot vänligt sinnade länder och statschefer? Eller är det den amerikanska staten som uppenbarligen tagit lagen i egna händer?

För varje nytt avslöjande riktas mer och mer fokus på det uppenbart rättsvidriga i delar av den amerikanska underrättelsetjänstens hantering och mindre på hur Snowden kom över dokumenten. Historien blir alltmer pinsam för USA och hotar att solka ner landets relationer med en rad väskaplig sinnade länder.

Fler och fler tycker att Snowden (som själv hävdar att han inte lämnat ut några dokument till Ryssland eller Kina) vore värd en medalj snarare än ett långt fängelsestraff.

Sedan tidigare har Tyskland protesterat skarpt mot att tyska medborgares telefonsamtal och e-post granskats av NSA utan att tyska myndigheter informerats.

Brasilien har vänt sig mot att landets president Dilma Rousseff avlyssnats liksom landets statliga oljebolag Petrobras. Rousseff ställde in ett besök hos USA:s president Barack Obama i protest.

Brasilien har också krävt att internationella företag som Google och Facebook ska lagra all sin information om brasilianska medborgare enbart i Brasilien.

Förmodligen är det bara en tidsfråga innan nästa avslöjande om amerikansk avlyssning någonstans i världen kommer.

För oss är givetvis den stora frågan vilkas telefoner och e-postkonton som USA eventuellt tömt i Sverige. Fredrik Reinfeldts? ÖB:s?

Förväntningarna var stora inför de första ”nya” förhandlingarna i Geneve om Irans kärnenergiprogram.

Efteråt läckte ingenting ut om vari Irans nya och mer medgörliga linje består men för en gång skull var det positiva tongångar från Vita huset. Vilket skapat en spricka med USA:s främsta allierade i Mellanöstern.

Israel delar definitivt inte västvärldens optimistiska linje. Men de har för stunden dämpat sitt tal om en militär attack mot Iran ifall de inte upphör med sin anrikning av uran.

Den nya mer medgörliga iranska linjen under president Rouhani gör det svårare för Israel att i nuläget utåt motivera ett anfall.

Istället poängterar höga företrädare för Israel som jag träffat att landet i första hand vill ha en fredlig uppgörelse med Teheran. Samtidigt slår man fast att Iran har en begränsad tid på sig att visa att man verkligen är beredd att vidta åtgärder som gör att omvärlden känner sig trygg med att landet inte försöker skaffa sig kärnvapen.

Med andra ord; visar inte Iran konkret inom några månader att de verkligen skrinlagt planerna på kärnvapen så är Israel berett att skramla med bombplanen igen.

Vad jag framförallt slogs av i mina samtal är en ny oro i Israel. En oro för att västvärlden ska gå i vad israelerna kallar ”Irans fälla”.

Man frukar att USA och framförallt de europeiska länder som deltar i förhandlingarna är så måna om att nå en uppgörelse på fredlig väg att man kommer att nöja sig med halvdana garantier för att Iran lagt kärnvapenplanerna på hyllan.

Den israeliska regeringen är övertygad om att Iran inte alls ändrat sig. Att den nya mjuka linjen bara är ett spel för att vinna tid medan man i hemlighet fortsätter försöken att skaffa sig kärnvapenkapacitet.

Som en av mina källor uttryckte det:

– Alla i Israel, inklusive partierna som står till vänster, är övertygade om att Irans nya linje är en bluff.

För Israel är Iran numer den allt överskuggande säkerhetsfrågan. Betydligt hetare än fredsförhandlingarna med palestinierna eller läget i Syrien.
Även om inget är känt om vilka förslag till lösning som Iran la fram i Geneve så slog Vita huset an en positiv ton. Talesmannen Jay Carney sa att Iran visat ”en nivå av seriositet och substans som vi inte sett förr”.

En detalj som läckte ut var att Irans chefsförhandlare för första gången höll sin timlånga dragning på engelska. Ett sätt att visa god vilja.

Efter tvådagarsmötets slut utfärdades en gemensam kommunike mellan Iran och EU:s utrikesminister Cathrine Ashton som var ordförande för den internationella förhandlingsdelegationen. Det har aldrig hänt förr.

Förhandlingarna mellan Iran och övriga länder (Storbritannien, Kina, Frankrike, Ryssland, USA och Tyskland) har pågått sedan 2006 utan att nästan någonting uppnåtts. Nu har Iran utlovat en process i tre steg som inom ett år ska ge hållbara garantier för att Iran inte tänker tillverka kärnvapen.

Men man har samtidigt sagt att Iran aldrig tänker ge upp rätten att anrika uran eller skicka sitt redan anrikade uran utomlands för lagring.

Hur den ekvationen ska gå ihop blir en stor utmaning. Israels krav är att Iran ska upphöra helt med anrikningen.

En intressant sak att notera efter Geneve-mötet var att ryssarna inte alls var lika positiva.

– Det finns ingen anledning att börja applådera, sa deras chefsförhandlare. Saker och ting kunde ha avlöpt bättre.

Parterna träffas igen i Geneve den 7-8 november.

Franska socialistpartiet uppmanade sina medlemmar att rösta på högerns kandidat.

Ändå räckte det inte för att hindra främlingsfientliga Nationella Fronten att vinna lokalvalet i södra Frankrike.

Ett oroväckande tecken på att rasistiska partier vinner mark i Europa.
Och inte det enda.

I opinionsmätningarna inför valet till Europaparlamentet nästa år leder Nationella Fronten med Marine Le Pen. Första gången det sker i en opinionsmätning till ett nationellt val.

Med 24 procent är de större än både högerpartiet UMP och socialisterna.
Två partier som båda är i kris.

UMP slits sönder inifrån av ledarstrider. Senast är det förre presidenten Nicolas Sarkozy som funderar på en comeback sedan han friats från anklagelserna om att illegalt ha tagit emot pengar till sin valkampanj 2007.
Socialisternas ledare Francois Hollande har stora bekymmer som landets president.

Han popularitet är nere på rekordlåga 26 procent. När han valdes förra året lovade han att lyfta Frankrikes ekonomi och ordna nya jobb. Men arbetslösheten fortsätter att ligga på en hög nivå och Frankrike har svårt att häva sig upp från recessionens förlamande grepp.

EU-valet är traditionellt ett val där väljarna ofta visar sitt missnöje med de etablerade partierna. Det spelade inte så stor roll på den tiden som EU-parlamentet mest var en reträttplats för avdankade politiker och utan större inflytande.

I dag har församlingen betydligt mer att säga till om.

Lokala fyllnadsval brukar ofta ses som en termometer på den politiska stämningen mellan de ordinarie valen. Därför var det många som bevakade det i ett större perspektiv oviktiga lokalvalet i Brignoles, en liten stad i södra Frankrike.

För att förhindra att kandidaten från Nationella Fronten, NF, skulle vinna uppmanade socialistpartiet sina medlemmar att rösta på UMP:s kandidat. Ändå vann NF:s kandidat en klar seger med 54 procent av rösterna.
Marine Le Pen var inte sen att utnyttja segern i pr-syfte.

– Det här visar att fransmännen vill ha förändring. De förebådar nya segrar i hundratals, kanske tusentals städer.

Tyvärr är det svårt att säga emot henne.

Kombinationen av dålig ekonomi, hög arbetslöshet och fortsatt invandring från Afrika och Mellanöstern blåser under rasism och främlingsfientlighet. Inte bara i Frankrike utan runtom i många europeiska länder.

Tecken finns på att främlingsfientliga partier planerar samarbete över nationsgränserna inför EU-valet 2014.

Le Pen ska i november besöka anti-islamistiska Frihetspartiet, PVV och dess ledare Geert Wilders i Holland. Hon vill visa sina väljare att ”liknande, patriotiska rörelser är aktiva i varje EU-land”. De två träffades tidigare i år i Paris.
Målet är att bilda ett extremhöger-block i EU-parlamentet efter valet nästa år.

Kanske något Sverigedemokraterna tänker hänga på?

President Barack Obama behöver inte bekymra sig för omval.

Vilket minskar chansen att han viker sig.

Istället ger krisen honom en möjlighet att utdela ett avgörande slag mot republikanerna.

Förra veckan ställde Obama in sin resa till ett viktigt toppmöte i Asien. Förmodligen mest för att inte republikanerna skulle kunna säga att han struntade i budgetkrisen och prioriterade utrikespolitiken.

Istället ägnade han all sin tid åt att offentligt skälla ut republikanerna efter noter och kalla dem ”ansvarslösa”.

Nu har presidenten bytt taktik och håller sig borta från offentlighetens ljus. Han anser uppenbarligen att tiden arbetar i hans egen favör.

Presidentens popularitet har ökat med någon procent trots krisen medan republikanska partiet stirrar mot sina sämsta siffror någonsin. 47 procent tycker presidenten gör ett bra jobb enligt NBC/Wall Street Journals mätning medan bara 24 procent tycker detsamma om republikanska partiet.

För en gångs skull är det inte på presidenten som pressen är störst.

Mest fokus riktas mot republikanerna som drivit fram krisen genom att vägra godkänna en budget om de inte fick igenom ett stopp för eller försening av Obamas sjukvårdsreform.

Det tåget har i princip gått. Obamacare är redan igång. Presidenten lär inte acceptera några förslag som inskränker eller sätter krokben för reformen med vilken han skriver in sig i historieböckerna.

Utifrån kan det se ut som presidenten är hårt pressad men han har egentligen en ganska bra sits.

Obama flyttar ut från Vita huset 2016. Han får inte ställa upp för omval.
Inför den förra budgetkrisen i augusti 2011 var läget ett helt annat. Då var han tvungen att kompromissa för att inte äventyra sitt omval.

Nu kan han sätta hårt emot hårt. Väl medveten om att majoriteten av amerikanerna i första hand lägger skulden för det som händer på republikanerna.

Republikanerna måste backa på ett tydligt sätt för att Obama ska sträcka ut handen.

Att republikanerna agerar opposition är fullt naturligt. Men under Obamas ämbetstid har partiets högljudda högerflygel i praktiken försökt sätta krokben för alla hans förslag. Vilket irriterat Obama rejält.

Nu har han en chans att knäcka dem, om inte för evigt så åtminstone för en del av hans återstående presidenttid. Eller rättare sagt låta dem knäcka sig själva genom sitt självdestruktiva beteende.

Men det är en knivig balansgång för presidenten.

I slutändan är krisen ändå Obamas problem. Skulle mot förmodan skuldtaket inte höjas och världsekonomin havererar påverkar det negativt hans chanser att genomdriva andra av sina reformer, bland annat när det gäller invandringen.

Då kan det vara en klen tröst att republikanerna råkar ännu värre ut.

Att vara journalist i ett konfliktområde är ett farligt yrke.

Trenden har en längre tid varit att journalister förvandlats till måltavlor.
Nu börjar samma utveckling göra sig påmind för människor som vill hjälpa andra.

Man kan tycka att det borde vara en välkommen och tämligen okontroversiell verksamhet.

Vem kan ha någonting emot människor som distribuerar mat och vatten, bygger brunnar och skolor?

Rätt många tydligen.

Färsk statistik från Aid Worker Security Report som tidningen Omvärlden rapporterar om visar att 66 biståndsarbetare dödades förra året. 115 sårades vid olika attentat och 91 kidnappades.

Jag tänker på ett telegram som kom häromdagen från Pakistan. Det berättade hur en bomb riktats mot hjälparbetare som vaccinerade barn mot polio. En allvarlig sjukdom som leder till förlamning. Den är mer eller mindre utrotad i västvärlden men vanlig i många fattiga länder.

Dådet skedde i en förort till Peshawar i Pakistan, nära gränsen till Afghanistan. Två polismän dödades men hälsoarbetarna klarade sig.
Hur kan någon vilja döda och skada människor som försöker förhindra att landets barn ska drabbas av en svårt handikappande sjukdom? För mig är det helt ofattbart.

Men telegrammet gav ett svar.

Jundullah, en fraktion inom Pakistans talibanrörelse tog på sig skulden för dådet.

– Judar och USA vill utrota islamisk tro genom dessa vaccinationsdroppar, hävdade talesmannen Ahmed Marwat.

Man häpnar inför ett sådant uttalande. Tror de verkligen själva på dessa konspirationsteorier eller är det helt enkelt så att de fruktar modern vetenskap som kan få människor att lita mer på mediciner och utbildning än på ett religiöst budskap.

Talibanerna kan bara erbjuda underkastelse under en tro men ingen bot mot sjukdomar.

Den övervägande delen av attackerna mot biståndsarbetare under förra året inträffade i Afghanistan. Därefter rätt jämt fördelade över Södra Sudan, Syrien, Somalia och Pakistan.

Gemensamt för dem alla är att de tillhör världens fattigaste länder. I alla har respekten för biståndsarbetare sjunkit radikalt de senaste tio åren.
2002 inträffade färre än 50 attacker mot 272 förra året.

Som jämförelse kan sägas att 121 journalister dödades 2012. 2002 var den siffran 34.

66 som dödas för att de vill hjälpa till. 121 som dödas för att de vill berätta sanningen om vad som pågår i konfliktområden.

Vart är världen på väg egentligen?

Innan han blev vald var Barack Obama en av de tyngsta kritkerna mot president George W Bushs krig mot terrorismen.

Med två nya spektakulära aktioner i helgen utvecklas han till lärjungen som överträffar sin läromästare.

Obamas administration använder till och med ordagrant samma vokabulär som George W Bush.

– They can run but they can not hide, sa utrikesministern John Kerry när han kommenterade helgens kommandooperationer i Libyen och Somalia.
Exakt samma ord som Bush använde på sin tid för att beskriva hur han skulle ”röka ut” al-Qaida terrorister från sina hålor.

Efter terrorattackerna den 11 september 2001 startade Bush ”kriget mot terrorismen”. Ett krig som skulle föras över hela världen och så länge som det fanns några terrorister kvar. All var lagligt så länge det var USA som gjorde det.

Obama kritiserade både ordvalet och krigets metoder som ledde till starka protester mot USA i många länder i den muslimska världen. Obama ansåg att USA hårda linje bidrog till att föda nya terrorister.

När han kom till Vita huset skulle Obama stänga Guantanamo, upphöra med drönarattackerna (de väpnade obemannade flygplanen) och lägga ner kriget mot terrorn.

Helgens räder är ännu ett bevis på raka motsatsen.

I Libyen grep de amerikanska kommandostyrkorna Abu Anas al-Libi, en veteran inom al-Qaida. Han fördes till ett militärfartyg i Medelhavet där han just nu förhörs utan tillgång till advokat.

New York Times jämför med al-Shabaab ledaren Ahmed Abdulkadir Warsame som 2011 greps i Adenbukten och fördes till ett amerikanskt krigsfartyg där han förhördes i två månader innan han fick träffa en advokat. Först efter det fördes han över till USA för att ställas inför rätta i New York. Nu verkar det som samma strategi tillämpas på Abu Anas.

Samtidigt med att Anas greps i Tripoli misslyckades Navy Seals (som dödade Usama bin Ladin) i en attack i Somalia att gripa Ikrimah, ansvarig för al-Shabaabs operationer utanför Somala. Han anses vara hjärnan bakom terrordåden mot shoppingcentret West Gate i Kenyas huvudstad Nairobi nyligen då närmare 70 människor miste livet, varav en del västerländska medborgare.

Obama fortsätter med andra ord trots alla sina tidigare invändningar Bush politik att jaga terroristerna över hela världen, gripa dem och ta dem till hemliga platser runtom i världen. Först i ett senare skede ställs de inför rätta. På Bush tid utsattes de för tortyr vilket gjort att mycket av bevisningen inte går att använda. Istället sitter de på terrorfängelset Guantanamo som presidenten lovat att avveckla.

Precis som nu med statsbudget och skuldtak är det kongressen som sätter käppar i hjulet. Men Obama gör inte heller allt han kan för att uppfylla sitt löfte.

När de gäller de som grips i dag hävdar Obama att tortyr inte förekommer. Frågan är om det går att tro honom.

Tystare är det om drönarattackerna, den del av kriget mot terrorn där Obama inte bara följt efter Bush utan till och med överträffat honom. Det mesta är hemligt och Obama kommenterar bara i undantagsfall attackerna mot misstänkta terrorister från obemannade farkoster som styrs från militärbaser i bland annat Nevadaöknen.

Två saker är dock säkra.

*Användandet av drönare har ökat kraftigt under Obama. Det är ett bekvämt sätt att döda fiender utan att sätta amerikanska liv på spel. Eftersom attackerna ofta sker på svårtillgängliga platser i länder som Pakistan, Jemen och Somalia får de minimalt med publicitet.

* Attackerna resulterar ofta i talrika civila dödsoffer. Även om drönarna är pricksäkra bygger precisionen på korrekt underrättelseinformation. Ibland är det kvinnor och barn på plats i huset där det enligt tipset skulle vara terroristledare.

Den stora skillnaden mellan Bush och Obama i ”kriget mot terrorismen” är framtoningen. Medan Bush körde tuff cowboy-stil och inte brydde sig om ifall han blev osamas med hela världen så försöker Obama framstå som mjukare och mer resonabel.

Trots att han i praktiken är minst lika hård som Bush.

I dag markerar början till slutet för Silvio Berlusconi som politiker.

Allt tyder på att senaten beslutar att kasta ut den förre premiärministern från parlamentet.

Berlusconi får yrkesförbud som politiker.

Det har inte varit någon bra vecka för Berlusconi.

I onsdags tvingades han till en förödmjukande reträtt. Berlusconi hade hotat att fälla regeringen i ett försök att få till ett nyval och därmed skydda sig själv från nesan att behöva avtjäna ett straff för skattebrott.

Men många inom Berlusconis eget parti revolterade och vägrade fälla regeringen i ett läge när ett sådant beslut skulle riskera att förvärra Italiens redan usla ekonomi. Så när förtroendeomröstningen hölls gav en stukad Berlusconi sitt stöd till premiärminister Enrio Letta.

I dag träffas ett utskott inom senaten för att rösta för Berlusconis uteslutning. Skälet är att domen mot honom för skattebrott har vunnit laga kraft. Reglerna säger att man då ska kastas ut från parlamentet och få yrkesförbud som politiker. I Berlusconis fall mellan ett och tre år.

Blir det tre år är det inte troligt att Berlusconis återkommer som politiker. Han är redan i dag 77 år.

Dessutom har han andra domar som väntar.

Italienska tidningen La Stampa uppger att Berlusconis inte själv är närvarande vid förhandlingarna. Han sa tidigare i veckan att ”vad är det för mening att närvara vid en rättegång där utgången är given på förhand”.
Partikamrater säger att Berlusconi är dämpad och nära gråten.

Även om dagens omröstning inte är den sista, hela senaten måste rösta om uteslutningen, så innebär den förmodligen början till slutet på Berlusconis makalösa politiska karriär.

När han uteslutits måste den forne premiärminister börja avtjäna sitt straff för skattebrott. Han dömdes till tre år men en allmän amnesti sänkte straffet till ett år.

Berlusconis får välja om han vill göra samhällstjänst eller få husarrest med fotboja. En indikation på att han väljer det senare är att Berlusconi låtit skriva sig i sin bostad i Rom.

Risken är överhängande att han får stanna där länge. Berlusconi är inblandad i flera andra rättegångar, bland annat en där han står anklagad för att ha haft sex med en minderårig och den ännu allvarligare anklagelsen att ha försökt förhindra rättvisans gång.

Döms han där blir det förmodligen omöjligt för honom att återvända till politiken även om hans yrkesförbud då upphört gälla.

Främsta skälet till att Berlusconi gav sig in i politiken överhuvudtaget för 20 år sedan var för att gynna och skydda sitt jättelika affärsimperium.

Han har varit premiärminister i tre olika omgångar. Ibland en väldigt populär sådan. Men i takt med hans privata snedsteg och maktmissbruk så har många italienare tröttnat.I omvärlden har Berlusconi sedan länge betraktats som en självupptagen pajas. Många har undrat hur italienarna har kunnat välja en sådan person att leda landet.

Varje gång man trott att nu måste Berlusconieran vara över så har han lyckats rädda sig. Han har varit mannen med nio liv.

Den här gången är hans chanser att lyckas dock minimala. Finns det nån som tror att han kan göra come-back?

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talade i 33 minuter.

Han ägnade nästan all tid åt att vädja till omvärlden att inte låta sig luras av Irans nya, milda framtoning.

Han ägnade nästan ingen tid alls åt en lösning av Palestinakonflikten.

Inför FN:s generalförsamling gjorde Netanyahu allt för att smula sönder den nyvunna trovärdighet som Irans nye president Hassan Rouhani byggt upp senaste veckorna. En tydlig indikation på hur oroligt Israel är för att västvärlden ska låta sig duperas av Iran.

Inget tvivel råder om att Netanyahu föredrar Rouhanis föregångare som uttalade ständiga hot mot Israel, Mahmoud Ahmadinejad.

– Ahmadinejad var en varg klädd i vargkläder, sa premiärministern. Rouhani är en varg i fårakläder.

På kort tid har hela dynamiken i frågan om Irans försök att skaffa sig kärnvapen ändrats. Fram till för några veckor sedan sågs en amerikansk militär attack mot Iran som fullt möjlig.

Sedan dök Rouhani upp i Washington med ett helt nytt iranskt budskap. Istället för att hota Israel med utplåning fördömde Rouhani nazisternas utrotning av judar under andra världskriget. Faktum är att han inte nämnde Israel eller dess ledare vid namn en enda gång i sitt FN-tal.
På den vägen fortsatte det.

Iran, hävdade han, är inte intresserat av att skaffa kärnvapen. Alla massförstörelsevapen är helt emot de fundament som Irans står för som nation.

Han sa sig också vara villig att snabbt inleda förhandlingar för att försäkra världen om att Irans enda syften med sitt kärnenergiprogram är fredliga.
Irans ledare avstod från en möjlighet att få skaka hand med Obama av rädsla för att detta av hökarna på hemmaplan skulle tolkas som han kapitulerat för USA.

Men några dagar efter hans framträdande i FN ringde Obama upp Rouhani. Första gången en amerikansk president haft en konversation med en iransk ledare sedan den iranska revolutionen 1979.

Rouhani verkar ha charmat Obama och på vägen väckt nytt hopp om att konflikten ska kunna lösas på fredlig väg. Något som får många att dra en lättnadens suck.

Utom Benjamin Netanyahu.

– Jag önskar att jag kunde tro Rouhani, men jag gör det inte. Irans facit av barbari talar rakt motsatt språk mot Rouhanis lungnande retorik.

Netanyahu uppmanade världen att inte lätta på de hårda sanktionerna mot Iran.

– Rouhani tror att han både kan äta sin yellowcake (höganrikat uran) och samtidigt ha kvar den.

Israel, meddelade Netanyahu, kommer aldrig att acceptera ett Iran med kärnvapen. Ett Iran med kärnvapen vore som 50 Nordkorea.

Med andra ord: Israel tänker fortfarande bomba de iranska kärnanläggningarna innan Iran når möjligheten att tillverka kärnvapen.

Men Israel lär knappast kunna slå till innan de förhandlingar som ska komma igång inom två veckor mellan Iran och västvärlden+Kina+Ryssland, misslyckats. I så fall skulle han sabotera Obamas strategi.

Även om Netanyahu är den ende som öppet ifrågasätter den nya öppningen med Iran är det många som ställer sig frågan: går det verkligen att lita på Iran?

En fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Under sin dryga halvtimme i talarstolen nämnde Netanyahu enligt New York Times Rouhanis namn 25 gånger. Däremot berörde han knappast alls Palestinakonflikten. Detta trots att president Obama tagit initiativ för att få igång fredssamtalen igen mellan Israel och palestinierna.
För Netanyahu är Palestinafrågan underordnad. Han är rätt nöjd med sakernas tillstånd som de är nu.
Iran ser han som ett långt större hot.

Rädda sig själv eller rädda landet?

Superegot Silvio Berlusconi verkar inte ha några problem att välja.

Den nye regeringskrisen är helt ett resultat av hans personliga bekymmer.

Hotet om att Berlusconi skulle utlösa en regeringskris har hela tiden legat över den italienska koalitionsregeringen som tillträdde för fem månader sedan.

Inför utsikten att förlora sin parlamentsplats och tvingas avtjäna ett straff för skattebrott beslöt Berlusconi att utlösa det.

Att det i sin tur riskerar att kraftigt höja låneräntorna för Italien och på nytt väcka liv i eurokrisen verkar inte bekymra den excentriske italienske miljardären. Han har huvudet fullt av sina egna bekymmer.

Efter två decennier av strid med den italienska rättvisan ser det ut som den förre premiärministern till slut måste avtjäna ett straff för skattebrott. Domen mot honom har vunnit laga kraft.

På fredag väntas den italienska parlamentet rösta för att Berlusconi ska mista sin plats i senaten. Sedan har han några veckor på sig att välja om han vill avtjäna sitt straff i hemmet iförd elektronisk fotboja eller om han ska utföra samhällstjänst.

Själv påstår Berlusconi att han låtit sina fem ministrar i regeringen avgå eftersom man tänkte höja momsen med en procent. Men till och med för många av Berlusconis egna partimedlemmar är det uppenbart att han agerar enbart utifrån personliga intressen.

Berlusconi uppmanar till nyval så fort som möjligt trots att de italienska väljarna gick till valurnorna så sent som i februari. Berlusconis hoppas helt enkelt att väljarna ska ge hans Forza Italia (partiet bytte nyligen namn från Folkets frihet) mandat att bilda nästa regering och därmed rädda honom från nesan att tvingas avtjäna sitt straff.

Vad Italien behöver minst av allt är nyval.

Berlusconis ansvarslöshet kan i nuläget bara mäta sig med republikanerna i det amerikanska representanthuset som av ideologiska skäl stänger ner den amerikanska staten.

Italien befinner sig mitt uppe i en smärtsam process där ekonomin måste reformeras. Alla tecken på att detta reformarbete avbryts eller paralyseras tolkas av marknaden som att Italien är på väg utför igen. Då stiger de räntor landet tvingas betala på sina lån. Om räntorna går över en viss nivå klarar landet inte av att betala och behöver i så fall krishjälp från övriga EU precis som Grekland, Portugal, Irland och Spanien tidigare fått.

Problemet är att Italien är EU:s tredje största ekonomi. Det finns inga tillräckligt stora buffertar inom EU för att rädda en så stor ekonomi.

Nu hoppas premiärminister Enrico Letta att tillräckligt många av Berlusconis egna parlamentariker ska sätta landets främsta före Berlusconis. Han tänker hålla en förtroendeomröstning troligen på onsdag. Får han tillräckligt stöd där tänker Letta fortsätta regera trots Berlusconis sabotage. Förlorar han är risken för nyval överhängande.

För Berlusconi fortsätter problemen oavsett. Skattedomen är bara den första av flera. Han riskerar ännu längres straff för att ha haft sex med en minderårig och för att ha försökt påverka rättvisan.

Frågan är om den ärrade veteranen börjar närma sig vägs ände. En indikation får vi under förtroendeomröstningen. Hur många av Berlusconis parlamentariker röstar då emot honom och för regeringen?

En väckarklocka för världen. Men de som verkligen skulle behöva vakna sover vidare.

Innan USA och Kina börjar agera finns det ingen chans att stoppa jordens uppvärmning.

Det räcker med en snabbt titt på tyska Wirtschaftsforum Regenerative Energiens lista över länderna som släpper ut mest koldioxid för att inse vilka det är som måste agera.

Kina är klar etta med nio miljoner ton utsläpp av koldioxid 2011. USA lika klar tvåa med sex miljoner ton.

Efter det är det tomt, tomt och tomt. Sen kommer Indien, Ryssland och Japan som alla ligger mellan en och två miljoner ton.

Sen är det tomt igen.

USA och Kina står ensamma för runt 45 procent av världens samlade utsläpp. Ändå vägrar något av länderna att ta på sig en ledarroll för att få världen att vakna. Tvärtom tillhör båda de länder som länge likt en struts stuckit ner huvudet i sanden.

I USA är det inte alls ovanligt att hitta höga politiker som helt ifrågasätter att det är människan som ligger bakom jordens uppvärmning. Det spelar ingen roll hur många rapporter som FN:s klimatpanel IPCC eller andra forskare lägger fram. De vägrar inse allvaret.

Bakom det gigantiska fiaskot vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 låg det faktum att USA och Kina inte kunde enas om aktiva åtgärder för att få ner utsläppen.

Med president Obama har en förändring skett i den absoluta toppen i USA:s ledning. Utrikesminister John Kerry lovade i går att USA kommer att agera.

Problemet är att det inte är så mycket presidenten kan göra på egen hand. Han måste ha kongressen med sig och där har det hittills varit tvärstopp.

Obama kan inte ens stänga fånglägret Guantanamo vilket var första löftet han gav när han flyttade in i Vita huset. Hur ska han då kunna agera kraftfullt för att få ner USA:s utsläpp?

För mycket kortsiktiga vinster står på spel. Politikerna är rädda att minskade utsläpp är detsamma som förlorade jobb och sämre tillväxt i ekonomin. De bryr sig mindre om ifall Maldiverna och några Söderhavsöar dränks av höjda havsvattennivåer om hundra år.

Så länge USA inte agerar känner inte heller Kina pressen.

Kommunistpartiet skulle enkelt kunna driva igenom sänkningar av utsläppen. I motsats till Obama har de all makt i sina händer. Men även kineserna är rädda.

Rädda för att tillväxten ska ta skada.

I Kina finns minst 300 miljoner människor som lever i fattigdom. De utgör en farlig social kraft ifall inte även de får ta del av övriga kinesers höjda levnadsstandard.

Kina är inte helt passivt. Inget annat land satsar så mycket på grön energi som Kina. Problemet är att de samtidigt ständigt startar nya kolkraftverk.

För att minska utsläppen stängs kolkraftverken nära stora städer som Peking och flyttas istället ut på landet. Luften i Peking blir renare men de total utsläppen fortsätter öka. Och det är just de total utsläppen som är boven. Jordens atmosfär bryr sig inte om var koldioxiden släpps ut. Uppvärmningseffekten berör hela världen.

Visst är det bra att länder som Sverige satsar på att minska utsläppen men i ett globalt perspektiv är det vi gör en droppe i havet.

Tumskruvarna måste dras åt mot supermakten USA och kommande supermakten Kina. Men vem har muskler att göra det?