Nordkoreas ledare Kim Jong-Un fortsätter sitt dubbelspel.

Han tinar de nyss så djupfrysta relationerna med Sydkorea samtidigt som han försöker öka på sitt lager av förbjudna kärnvapen.

Man skulle kunna säga att det åter är ”business as usual” i den märkliga kvarleva från Stalineran som diktaturen i Nordkorea utgör.

Den unge Kim Jong-Un slår nu in på samma väg som sin far och sin farfar före honom. De har gjort oberäkneligheten till politisk ideologi när det gäller relationerna med omvärlden.

Syftet är detsamma som tidigare; att säkerställa regimens överlevnad.
Det görs enligt det nordkoreanska ledarskapet bäst genom att låta omvärlden veta att Nordkorea har kvar sina kärnvapen och snart kan skaffa sig ännu fler.

Världen – och då främst USA och Sydkorea – ska veta att det kommer att kosta för den som försöker störta regimen i Pyongyang.

Den här skrämseltaktiken har Nordkorea tillämpat i många år.

Men tidigare i år såg vi ut att gå mot en nya era av extremt spänt läge när den färske Kim Jong-Un på allvar ville visa musklerna genom att genomföra en kärnvapenprovsprängning och hota USA med en kärnvapenattack.Relationerna med Sydkorea blev bottenfrysta under våren.

Så ändrades plötsligt allt för någon månad sedan.

Nordkorea gick med på att låta familjer som splittrats av Koreakriget 1953 att få återförenas. Om så bara för några timmar. I går meddelades att den sydkoreanska ekonomiska frizonen Kaesong som ligger nån mil in i Nordkorea åter ska öppnas den 16 september. Kim Jong-Un lät stänga den under vårens våldsamma utslungande av hotelser till höger och vänster.

Så medgörlig var Kim Jong-Un att Sydkorea till och med lyckades pressa fram kompensation för de sydkoreanska företagen vars produktion stått stilla i flera månader. De slipper betala skatt till Nordkorea under resten av året. Dessutom lovade nordisdan att öppna zonen för andra utländska företag. Något som i Sydkoreas ögon skulle göra det svårare för Nordkorea att stänga den igen.

Världens började åter slappna av. Kim Jong-Un verkade ha lekt rommen av sig. Han hade fått visa sig stor och stark för hemmapubliken och verkade nöjd.

I den mån världens andades ut blev det kortvarigt. Satellitbilder visar att Nordkorea åter startat sin kärnanläggning i Yongbyon. Där kan man producera sex kilo plutonium per år vilket räcker till en atombomb.

De som analyserat bilderna hävdar att Nordkorea utökat anläggningen och därmed kan producera ännu mer.

Nordkorea hotade i april att skulle återstarta anläggningen som las i malpåse 2007 som en del av en internationell uppgörelse där Nordkorea fick ekonomiskt stöd. Ändå är det givetvis en uppvisning i öppet trots mot världssamfundet om man nu öppnat anläggningen igen.

I den skuggvärld Nordkorea agerar vore det ingen omöjlighet att man fejkar ett återupptagande av plutoniumtillverkningen bara för att skrämma omvärlden och få dem till förhandlingsbordet.

Tajmingen är kanske ingen slump. USA och världen är just nu strängt upptaget av Syrienkrisen. Möjligen tror Kim Jong-Un att han därför har lite extra spelutrymme.

Varför sitter det nästan bara svarta män på de anklagades bänk i Haag?

Kritiker ser det som bevis på att domstolen är rasistisk.

Stämmer det och spelar det i så fall någon roll?

I dag startade rättegången mot Kenyas vicepresident som är åtalad för brott mot mänskligheten. Enligt reportrar på plats verkade William Ruto avspänd och självsäker när han förklarade sig ”icke skyldig” på alla åtalspunkter. Han inställde sig frivilligt vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC.
Detta trots att han så sent som i våras tog makten i Kenya tillsammans med sin medåtalade, presidenten Uhuru Kenyatta. Denne har också lovat komma till Haag när hans rättegång börjar i december.

Beskedet från de åtalade är att de inte båda kan vara borta från Kenya samtidigt. Det sätter Kenyas grundlag stopp för.

Samtidigt har Kenyas parlament röstat för att landet ska dra sig ur sitt medlemskap i ICC. Ett uttryck för den ökande kritik som riktas mot ICC framförallt från afrikanska länder.

Åtalet mot de Ruto och Kenyatta gäller våldsamheterna som följde på valet 2007. De båda anklagas för att ligga bakom våldet mot anhängarna till sina politiska motståndare.

Så långt är allt glasklart.

Det är precis den här typen av övergrepp som ICC ska ägna sig åt.

Men samtidigt med att rättegången inleds kommer det en rapport från den svenske journalisten Bengt Nilsson som under många år rapporterat från och om Afrika. Han påpekar det faktum att ICC efter 11 år än så länge bara åtalat svarta ledare från Afrika. Vilket skulle kunna tolkas som att domstolen är rasistisk och diskriminerar.

Men kanske är det helt enkelt så att det pågått och pågår ett antal konflikter i Afrika där civilbefolkningen drabbats särskilt hårt och ICC därför har anledning att gripa in.

Att anklaga västvärlden för rasism och nykolonialism brukar vara en ryggmärgsreaktion hos odemokratiska afrikanska ledare så fort deras ledarskap ifrågasätts av västvärlden.

Men det finns ett stort problem med ICC.

Vssa länder, däribland jättar som USA, Ryssland, Kina och Indien har inte anslutit sig till domstolen. De behöver därför inte samarbeta med domstolen eller lämna ut medborgare som åtalas av ICC.

Därmed vore det i praktiken ett slag i luften att exempelvis åtala USA:s förre president George W Bush för att han startade krig mot Irak på falska premisser och indirekt är skyldig till över 100 000 människors död. USA skulle aldrig lämna ut Bush.

Vilket inte hindrade ICC från att åtala Sudan president Omar al-Bashir trots att även Sudan tillhör de länder som inte erkänner ICC.

Just sånt sticker i ögonen på många afrikaner. När deras ledare begår allvarliga brott och krigsförbrytelser så åtalas de av ICC. Medan västledare uppfattas göra lite som de vill i kraft av sina militära slagkraft och i demokratins namn.

Oavsett sanningshalten i detta är det en farlig utveckling. Om ICC inte längre uppfattas som en legitim och rättvis institution i stora delar av världen så riskerar hela systemet att falla samman.

Vilket vore synd.

De särskilda tribunaler som tidigare hållits i en rad konflikter som forna Jugoslavien, Rwanda, Sierra Leone har varit mycket framgångsrika. De ytterst ansvariga för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skakar nu galler på olika håll i världen.

Signalen till diktatorer och tyranner har varit att de inte längre kan räkna med att gå fria. En signal som verkligen fungerat.

OM ICC inte lyckas fortsätta på den vägen eller om deras trovärdighet undergrävs så är det djupt olyckligt. Då förlorar världen ett viktigt instrument för att få makthavare att tänka två gånger innan de begår allvarliga brott.

I flera år har Kevin Rudd och Julia Gillard inför öppen ridå slagits om partiledarposten i Australiens labourparti. Samtidigt som partiet suttit vid makten.

För två månader sedan gav partiet Gillard sparken och tog tillbaka Rudd.
Nu ser Rudd ändå ut att förlora parlamentsvalet imorgon.

Australien ligger så långt bort att landets politiska förvecklingar sällan gör avtryck i svenska medier.

Ändå tycker jag det finns skäl att uppmärksamma morgondagens val på den isolerade kontinenten som en gång befolkades av straffångar från Storbritannien.

Precis som i så många andra länder är det personstriderna som dominerar mer än själva politiken när det blir allt svårare att urskilja verkliga skillnader mellan politikerna.

Australien är ovanligt eftersom bråken inte i första ha sker mellan partierna utan inom det socialdemokratiska labour. Striden mellan Gillard och Rudd måste vara något slags världsrekord i maktbråk i ett styrande parti i en västerländsk demokrati.

När Kevin Rudd svepte till makten i en jordskredsseger 2007 var det många som hävdade att hans era vid makten skulle vara i minst tio år. Han såg ut lite som en ny Tony Blair.

I Sverige blev han lite extra intressant eftersom han före den politiska karriären var diplomat och bland annat tjänstgjorde i Stockholm.

Men euforin över Rudd dog ut relativt snabbt. Han blev alltmer ifrågasatt.

Inför valet 2010 utmanades han av partikollegan Julia Gillard. När Rudd insåg att han inte hade en chans att vinna avgick hans som partiledare och premiärminister. Gillard blev Australiens första kvinnliga premiärminister.

Det var hon fram till den 26 juni i år. Då kallade hon till en ledarskapsomröstning, den andra på ett år. Därtill tvingad av en oro inom labour att man låg väldigt långt efter i opinionsmätningarna.

Den här gången hämnades Kevin Rudd genom att utmana henne om partiledarposten och därmed också posten som premiärminister.

För att få slut på den personliga rivaliteten mellan dem enades de två om att den som förlorade skulle dra sig tillbaka från politiken för gott.

Rudd vann omröstningen.

Det märkliga inträffade därmed att Rudd som en gång av sitt eget parti fått sparken som partiledare och premiärministerlyckades ta tillbaka makten.
Snabbt vände det i opinionsmätningarna som pekat ner för labour. Rudd knappade in på högeroppositionen ledd av Tony Abbott. Rudd kände segervittring och beslöt att utlysa nyval till den 7 september.

Sedan dess har Abbott återtagit en klar ledning i opinionsmätningarna. Allt tyder på att Rudd får lämna premiärministerposten som han så triumfatoriskt återtog för bara några månader sedan.

Snacka om spännande intrig.

Så vad handlar valet om då?

Även i Australien är det verkningarna av den ekonomiska krisen som dominerar. Abbott vill utöka den betalada föräldraledigheten och istället dra in på Australiens bistånd.

Det verkar vara ett vinnande koncept.

Fast Kevin Rudd hävdar att han tänker slåss till sista blodsdroppen.

Med en illa dold passning till Rudds interna bråk med Gillard säger Abbott att han vill bli ”en traditionell premiärminister som leder en vuxen regering”.
Med tanke på Rudds alla comebacker är det klokt att ändå inte räkna ut honom.

Ännu har president Obama inte attackerat Syrien.

Men hotet om det har redan bidragit till att den humanitära krisen i Syrien slagit ytterligare ett tragiskt rekord.

Två miljoner syrier befinner sig nu på flykt utanför landet.

Beskedet från UNHCR, FN:s flyktingorgan kommer samma dag som Sverige beslutat att ge alla syrier som kommer hit permanent uppehållstillstånd.

För trots Sveriges generösa inställning är det värt att komma ihåg att den absoluta merparten av flyktingarna fortfarande tas emot av grannländerna.
716 000 flyktingar befinner sig i Libanon. 515 000 i Jordanien. 460 000 i Turkiet. 168 000 i Irak och 110 000 i Egypten.

Situationen har försämrats drastiskt på bara ett år. Vid den här tiden förra året hade ”bara” 230 000 syrier flytt sitt hemland.

Det säger en del om hur dramatiskt inbördeskriget utvecklats de senaste tolv månaderna.

Av de två miljonerna är över en miljon barn under 17 år.

Efter gastattacken i en Damaskusförort för två veckor sedan och president Obamas hot om en militär operation mot Syrien har flyktingströmmen accelererat. Syrier kunde precis som alla andra via sina tv-apparater följa USA angrepp på Irak 2003 och den enorma förödelse det skapade. Många är rädda för att hamna i ett amerikanskt regn av kryssningsmissiler och väljer att fly till något av grannländerna. Åtminstone tillfälligt.

5 000 syrier flyr landet varje dag.

Särskilt stor är flyktingströmmen till Libanon som hävdar att man snart inte klarar av mer.

Omvärlden verkar tämligen likgiltig inför vad UNHCR hävdar är 2000-talets värsta flyktingkatastrof. FN har svårt att få in tillräckligt med pengar för att få ihop madrasser, filtar, tält och mat till alla flyktingar.

Ännu sämre är Europa på att ta emot syriska flyktingar. I praktiken finns det en mur runt kontinenten som håller dem borta.

Tyskland erbjöd sig häromdagen att ta emot 5 000 syrier. Och så Sverige. I övrigt så är EU-länderna skamligt tysta.

Rimligt i det här läget vore att EU tog ett gemensamt beslut om att ta emot en viss kvot flyktingar och sedan fördela dem över samtliga medlemsländer.
Får man tro Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström är oddsen usla för att det ska ske.

– Jag tror inte att övriga EU-länder följer efter på kort sikt, säger hon till TT. Men vi kommer att uppmana andra att göra som Sverige.

Flyktingmottagandet fortsätter att vara en av EU:s skamfläckar.

Till den syriska tragedin kommer 4,5 miljoner människor som är flyktingar inom sitt eget land. Om de rör sig mot grannländerna blir det kaos.

I hysterin kring en förväntad attack mot Syrien försvinner andra oroande konflikter från världens medvetande.

Men inte från verkligheten.

Relationerna mellan Kina och Japan är så infekterade att Kinas nytillträdde president vägrar att träffa Japan premiärminister under det kommande G20-mötet.

Vitsen med toppmöten som G20 är att världens ledare ska få tillfälle till personliga diskussioner med varandra.

”Korridorträffarna” vid sidan av det officiella programmet är då de verkligt viktiga besluten fattas och tillfället då statscheferna kan känna varandra på pulsen.

Därför är det minst sagt oroande när det kommer signaler från Kinas nye president Xi Jinping att han inte tänker gå med på något personligt möte med Japans relativt färske premiärminister Shinzo Abe. Kina hävdar att Japan ”inte är seriöst” i sina försök att förbättra relationerna.

Skälet till det usla samarbetsklimatet är tvisten om den i princip obebodda ögruppen Senkaku (japanernas namn) eller Diaoyus som Kina kallar den.
Konflikten har legat och puttrat i årtionden men hettade till rejält i september förra året.

Sedan dess har skärmytslingarna mellan fiskebåtar och krigsfartyg från de båda länderna avlöst varandra. Extra kärvt har det blivit sedan den japanska staten köpte tre av de fem öarna.

Högerledaren Shinzo Abe tillhör inte heller Beijings favoriter. Han tyckte det var fel av Japan att officiellt be om ursäkt för krigsförbrytelser i Kina före och under andra världskriget. Många av hans anhängare kräver att ursäkten ska tas tillbaka.

Xi Jinping anses vara en mer modern kinesisk ledare och dessutom rätt influerad av väst. Det tycks inte hjälpa i det här fallet.

Snacket om att han vägrar träffa Abe under G20-mötet i St Petersburg om en dryg vecka är inget löst skvaller. Biträdande utrikesministern Li Baodong läxade nyligen inför reportrar i den kinesiska huvudstaden upp Japan. Han anklagade grannlandet för ”provokationer”.

– Under nuvarande omständigheter finns ingen grund för några samtal, slog Li fast.

Så länge Japan inte ”accepterar historiska fakta” eller ”vidtar konkreta åtgärder för att ta bort hinder för ett avtal om öarna” blir det enligt Li inga samtal.

Detta trots att Japan låtit förstå att man förväntar sig ett möte mellan de två ledarna i St Petersburg.

Att den kommande supermakten Kina hamnar i öppen konflikt med en av världens största ekonomier och dessutom en nära allierad till USA är inte särskilt hälsosamt för världsfreden.

Särskilt inte när det finns gott om brandhärdar på andra ställen i världen som måste släckas.

Varför blir jag inte förvånad när nyhetsbyråerna kablar ut att FN:s vapeninspektörer i Syrien blivit beskjutna?

Det låg liksom i korten.

Ännu vet vi inte vem det är som beskjutit inspektörerna. Men det är svårt att se något annat skäl att än försöka hindra dem från att göra sitt jobb.

Den syriska regimen kunde i längden inte säga nej till FN:s begäran att låta vapeninspektörerna med svensken Åke Sellström i spetsen, undersöka platsen där hundratals människor dödades förra veckan i en misstänkt attack med kemiska vapen.

Däremot är det ju inget som hindrar att man skickar ut krypskyttar som beskjuter inspektörernas bilar med följden att de blir tvungna att ställa in eller skjuta upp sina inspektioner. Ju länge tid det tar innan man kan ta markprover, samla in rester av raketer och obducera döda desto svårare blir det att få bevis som inte kan ifrågasättas.

Givetvis kan det i teorin också vara så att oppositionen försöker stoppa inspektörerna om de mot förmodan ligger bakom gasattacken.

Ett stalltips är att Assadregimen kommer att peka ut oppositionen som de skyldiga och vice versa. Allt i ett försöka att förvirra bilden maximalt.

Svårare att tro är att de som sköt inte vet vad de sköt mot.

Jag minns hur det var när FN:s vapeninspektörer skulle försöka hitta massförstörelsevapen (kemvapen, biologiska vapen och kärnvapen) i Irak under Saddam Husseins styre på 90-talet och sedan 2002. Det var ständiga trakasserier, hot och incidenter.

En katt- och råttalek orkestrerad från den irakiska regimens sida för att hindra inspektörerna från att göra sitt jobb.

Precis som inspektörerna då utgjorde ett hot mot Saddam utgör dagens vapeninspektörer ett hot mot Assad. Beroende på vad de kommer fram till kan världen attackera Syrien militärt eller avstå. De kan slå till mer eller mindre hårt.

Vapeninspektörerna är opolitiska experter på kemvapen men de deltar samtidigt i ett storpolitiskt spel med USA och Nato på den ena sidan och Ryssland, Kina och Iran på den andra.

Ett spel som är allt annat än ofarligt.

Nyss var han på väg att starta krig mot både USA och grannen Sydkorea.

Nu är det plötsligt helt andra tongångar som hörs från Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

Häromdagen gick han med på att låta familjer som splittrats av Koreas delning 1953 att åter få träffas. Det blir i så fall första gången sedan 2010 som familjer återförenas. Om så bara för några dagar.

Trots att det är 60 år sedan Koreas delning så finns det fortfarande 72 000 sydkoreaner som är i livet och har släktingar i Nordkorea.

Familjeåterföreningarna är inte det enda tecknet på de plötsligt upptinade relationerna. Förra veckan gick Nordkorea med på att åter öppna den industriella frizonen Kaesong. Den ligger i nord men drivs av sydkoreanska företag med nordkoreansk arbetskraft. Nordkorea stängde under stort buller och bång frizonen i april i samband med allmänt krigiska tongångar mot omvärlden.

Nu är det som om alla ord om Sydkorea och USA ”ska förgöras i en eldstorm” aldrig har uttalats.

Det plötsliga tövädret så snart efter de extrema hot som Nordkorea då uttalade stärker känslan av att det var ett spel för att få Kim Jong-Un att framstå som en tuff och stark ledare inför den egna befolkningen. En som till och med vågar utmana mäktiga USA.

Han är ung, under 30 år, och färsk i rollen som ledare. Vapenskramlet i vintras och våras etablerade i nordkoreanernas ögon Kim Jong-Un som en värdig efterträdare till sin far Kim Jong-Il och farfar Kim Il Sung.

Syftet var förmodligen också att stärka hans roll hos militären.

Vilket inte hindrar att man undrar hur en regim så skrupelfritt kan kasta sig mellan helt olika positioner.

Varje gång Nordkorea slungar ur sig sina sanslösa verbala hot fruktar omvärlden att det just den här gången kanske ska vara allvar. Landet har trots allt någon form av kärnvapen. Ett skrämmande faktum i händerna på en auktoritär och oberäknelig regim.

Även om det är högst oklart hur bra vapnen fungerar är det inget man gärna vill få prövat i praktiken.

Obama landar i kväll i Afrika.

En kontinent presidenten trots sina släktförbindelser försummat sedan han blev president.

På resan undviker han medvetet sitt andra hemland Kenya. Halvsyskonen får inget besök.

Obama ska i tur och ordning besöka Senegal, Sydafrika och Tanzania. Tajmingen för resan kunde ha varit bättre på många sätt.

I Sydafrika riskerar hans besök att helt överskuggas av nationalhelgonet Nelson Mandelas sjukdom. Den 94-årige Mandela ligger för döden. Han har legat på sjukhus i flera veckor. Tillståndet betraktas som fortsatt kritiskt. Med tanke på hans ålder kan livslågan slockna när som helst.

När det sker kommer hela landet att stanna upp och sörja på ett sätt som nog ingen kan föreställa sig. Mandela är torts allt mannen som avskaffade det hatade rasåtskillnadssystemet apartheid och ledde en fredlig övergång till svart styre.

Det finns de som tycker att Sydafrika borde ställa in Obamas besök med tanke på Mandelas hälsotillstånd. Men president Jakob Zuma har viftat bort alla sådana invändningar.

– Man stoppar inte ett sånt besök för att någon är sjuk, säger Zuma.
Vilket inte hindrar att Obamas besök kommer att påverkas om Mandela dör medan han är i Sydafrika.

Dålig tajming nummer två gäller Kenya, det land som väldigt tydligt lämnats utanför Obamas resrutt.

Obamas pappa kom från Kenya och presidenten har fortfarande många släktingar där, bland annat ett antal halvbröder och halvsystrar. Obama har tidigare lovat att han ska besöka Kenya under sin tid som president. Men nu har Kenya ställt till det för sig.

Trots att Uhuru Kenyatta sedan en tid tillbaka är åtalad vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten så valde Kenyas folk honom till president tidigare i år.

USA är bland de länder som till en följd av detta beslutat att kraftigt dra ner på det offciella utbytet med Kenya. Kenyatta är åtalad för att ligga bakom massmord på politiska motståndare i samband med valet 2007.

I nuläget är det politiskt omöjligt för Obama att besöka Kenya hur gärna han än skulle vilja.

Problemet kan bli långvarigt. Rättegången mot Kenyatta börjar först i augusti och väntas ta lång tid. I praktiken krävs en frikännande dom eller att Kenyatta åtminstone tillfälligt lämnar sin post för att Obama med gott samvete ska kunna besöka Kenya.

Trots sina rötter i Kenya har Obama inte ägnat Afrika särskilt mycket kraft. Det här är hans första rundresa på kontinenten sedan han flyttade in i Vita huset. Den väntas inte resultera i några stora initiativ.

Kina ägnar mycket pengar och kraft på att säkra naturtillgångar i Afrika och bygga långvariga relationer. Det borde vara dags för Obama att på allvar ta upp kampen.

Faktum är att Obama ligger i lä rejält jämfört med båda sina föregångare.
George W Bush lanserade ett stor program för att ge fler än fyra miljoner afrikaner tillgång till bromsmediciner mot HIV.

Clinton var den förste amerikanske president som gjorde mer än en resa till Afrika. Han lät avskaffa en rad handelshinder och blev dessutom personlig vän med Nelson Mandela.

Så trots sin hudfärg är Obama än så länge bara nummer tre bland amerikanska presidenter på många afrikaners topplista.

En och annan kommer förmodligen också att lyfta på ögonbrynen åt kostnaden för Obamas veckolånga tripp. Ansedda tidningen Washington Post har räknat ut att kalaset går på mellan 400 och 700 miljoner kronor. Inga summor ges officiellt.

Transportplan ska leverera 54 fordon varav 14 limousiner från USA. Här finns tre lastbilar med skottsäkert glas som ska sättas upp vid de hotell där Obama och hans familj ska bo.

Hundratals agenter från Secret Service ska placeras ut på känsliga platser och ett krigsfartyg med ett fullt utrustat akutsjukhus ska stationeras i området som en extra säkerhetsåtgärd.

När presidenten reser så kostar det.

Talibanerna och USA enas om att inleda förhandlingar. Några timmar senare dödas fyra amerikanska soldater i en talibanattack.

Det kunde ha börjat bättre.

Ändå tycker jag det är både rätt och nödvändigt att tala med fienden.

Talibanerna står för en tolkning av islam och ett samhällssystem som de flesta av oss i väst ser som avskyvärt. Åren 1996 till 2001 hade de tillfälle att i praktiken visa hur de vill styra.

Jag hade den tvivelaktiva förmånen att på plats bevittna hur dömda tjuvar fick sina händer avhuggna. Hur kvinnor misstänkta för äktenskapsbrott piskades offentligt.

Jag satt på en restaurang i Kabul när en man från den religiösa polisen kom in med en läderpiska och högljutt uppmanade de närvarande gästerna att sluta äta och infinna sig på bönestunden.

Jag besökte skolor där flickor undervisades i hemlighet. Varje gång någon knackade på dörren syntes skräcken i lärarinnans ögon. På kvällarna satt människor i sina hem i fönsterlösa rum och tittade i hemlighet på film och lyssnade på musik på låg volym.

Talibanerna står för en extremism och inskränkning av den personliga friheten som inte hör hemma på 2000-talet.

Men tack vare sin militära styrka och sin förmåga att genomföra terrordåd har de nyckeln till fred i Afghanistan.

USA och övriga västvärlden har under drygt tio år försökt besegra talibanerna. Utan att lyckas. Tvärtom verkar den extrema rörelsen bara ha växt i styrka.

Nästa år drar Nato tillbaka 100 000 soldater från Afghanistan. Nedtrappningen har redan börjat.

Tanken är att Afghanistans egen armé och polis ska ta över ansvaret för säkerheten. Inte ens de största optimisterna tror att de har en chans att lyckas.

Polisen är genomkorrupt. En tredjedel av armén deserterar varje år. Nya soldater måste hela tiden utbildas. Kvaliteten på armén är därför extremt låg. Den är dessutom infiltrerad av talibanerna.

När väst drar sig tillbaka är risken överhängande att talibanerna så småningom kan återta makten.

Enda sättet att förhindra det är att hitta en förhandlingslösning som ger talibanerna inflytande i ett framtida Afghanistan men utan att ge dem tillfälle att utöva några av de extrema avarter de visade upp före 2001.

Det har länge snackats om förhandlingar mellan USA och talibanerna. De pågick under en tid i hemlighet men avbröts av talibanerna.

Nu har rörelsen öppnat ett kontor i oljelandet Qatar. I går offentliggjordes att förhandlingar ska starta där mellan USA och talibanerna. USA har satt som villkor att talibanerna måste ta avstånd från al-Qaida, terrorrörelsen som de gav skydd åt fram till 2001. Skälet till att USA störtade talibanerna var att man gömde Usama bin Ladin, ansvarig för terrordåden i USA 2001 och vägrade lämna ut honom.

Talibanerna lovar i ett uttalande att man inte kommer att tillåta att några terrorattacker mot mål utomlands planeras eller styrs från Afghanistan. Den försäkran räckte för att USA skulle säga ja till att inleda officiella samtal.
Men ska man verkligen tala med terrorister?

Frågan har varit aktuell otaliga gånger genom historien. Något entydigt svar finns inte. Men i just det här fallet tycker jag det är helt nödvändigt.

Afghanistan har i princip befunnit sig i ett konstant krig sedan dåvarande Sovjetunionen invaderade 1979 för att rädda den då kommunistiska regimen. Det har inneburit ett enormt lidande för civilbefolkningen och har hindrat Afghanistans utveckling.

Fred går inte att åstadkomma utan att talibanerna är med på tåget. En fortsatt vägran att förhandla med terroristerna är detsamma som fortsatt krig och i förlängningen en stor risk för en ny talibanregim vid makten i Kabul. Då är det bättre att ge rörelsen ett visst inflytande som balanseras av andra politiska grupperingar.

Allt annat vore att likt strutsen fortsätta att stoppa huvudet i sanden.

Den som tror att Irans nye president är en reformist som ska avskaffa prästdiktaturen och avsluta kärnenergiprogrammet riskerar att bli grymt besviken.

Hassan Rowhani har i åratal suttit i den absoluta makteliten utan att åstadkomma särskilt mycket.

De nästintill jublande tongångarna efter utgången av Irans presidentval är svåra att förstå.

I jämförelse med avgångne presidenten Mahmoud Ahmadinejad är visserligen i stort sett vilken kandidat som helst att föredra.

Ahmadinejad har med sin hatretorik på ett katastrofalt sätt polariserat motsättningarna mellan västvärlden och Iran.

I den bemärkelsen blir Rowhani en klar förbättring. Han bär smeknamnet ”diplomaten” för sitt mer försonliga och kompromissinriktade arbetssätt. Han har dessutom lovat att ett av hans mål är att förbättra relationerna med väst, för vad det nu är värt.

Många glömmer att det främsta skälet till att Rowhani kallas reformist är att den mest liberale kandidaten i valet hoppade av. Därefter fick Rowhani iklä sig den manteln.

Rowhani har tidigare varit Irans högste förhandlare i samtalen med EU om hur landet ska kunna garantera att de inte tänker skaffa sig några kärnvapen.

Vid sidan av det har han innehaft en rad höga poster i den iranska regimen. Han är en del av prästerskapets maktapparat även om han också jobbat under den reforminriktade förre presidenten Khatami.

Hade han varit en person som på allvar hotar prästdiktaturen hade han aldrig godkänts som kandidat av väktarrådets som leds av Irans religiöse ledare Ali Khamenei och som i förväg valde ut vilka kandidater som fick ställa upp.

I ett val där övriga kandidaterna alla var extremt konservativa och högaktiga framstår Rowhani som mer mild och liberal. Förmodligen var det därför han fick så starkt stöd i valet.

Iranierna använde valet för att skicka en signal till regimen att man efter åtta år av Ahmedinejads konfrontation med väst i kombination med ekonomisk katastrof på hemmaplan vill se en förändring.

Men Rowhanis möjligheter att åstadkomma några större förändringar, även om han skulle vilja, är minimala.

Ingenting tyder på att han har några planer på att överge Irans kärnenergiprogram som innebär att man inom ett eller några år kommer att ha möjlighet att bygga kärnvapen. Något USA och Israel sagt att de omöjligen kan acceptera.

Med Rowhani vid rodret hoppas Khamenei förmodligen att västvärlden ska släppa lite på sin hårda linje. Att hans stil ska passa väst lite bättre. Det blir svårare för USA att få till en enad front mot Iran när Ahmadinejad hårda linje inte finns kvar.

Skulle Rowhani göra alltför stora eftergifter så stoppas han av Khamenei.
Möjligen kommer han att låta Rowhani göra en del försiktiga demokratiska reformer för att tillfredsställa folkviljan men räkna inte med några stora förändringar.

Inte ens när det gäller ekonomin har Rowhani fria händer. Den galopperande inflationen och ökade arbetslösheten beror till stor del på de internationella sanktionerna som riskerar att skärpas ytterligare om inte Iran gör eftergifter i förhandlingarna om kärnvapenambitionerna.

Skulle tro att dagens jubel över Rowhani tystnar rätt snabbt.