Nigeria riskerar att utvecklas till ett nytt Afghanistan.

Det krävdes kidnappning av 200 skolflickor för att världen skulle vakna och inse vad som håller på att hända.

I natt beslöt FN:s säkerhetsråd att officiellt stämpla Boko Haram som en terroristgrupp med kopplingar till al-Qaida. Ingen av de 15 medlemmarna röstade emot. Terrorklassificeringen innebär att organisationens eventuella tillgångar i banker världen över kan frysas.

Boko Haram är en islamistisk terrorgrupp som de senaste året trappat upp våldet i Nigeria. Den har mycket gemensamt med talibanerna som en gång styrde Afghanistan och som i ett drygt tio år långt krig, som fortfarande pågår, försöker ta tillbaka makten.

Boko Haram grundades som en religiös rörelse 2002 men har sedan dess utvecklats till en organisation som med terror som vapen försöker etablera en islamistisk stat i Nigeria.

De är minst lika fanatiska som talibanerna. Boko Haram betyder fritt översatt ”Västerländsk utbildning är förbjuden”. Man bekämpar alla former av västerländskt inflytande.

Gruppen vill inrätta en strikt islamistisk stat med sharialagar efter ungefär samma riktlinjer som talibanerna gjorde i Afghanistan 1996. Då piskades kvinnor som haft sex utanför äktenskapet. Tjuvar fick händer och fötter amputerade. Dessutom var det förbjudet att lyssna på musik eller titta på tv.

Precis som i fallet med talibanerna verkar Boko Haram har gott om pengar. Förmodligen kommer en stor del av finansieringen från utlandet. Det kan handla om rika affärsmän i Gulfstaterna som drömmer om att upprätta en ny islamistisk stat och göra om experimentet Afghanistan. Och som tror sig kunna få affärsmässiga fördelar av en ny regering i Nigeria som är rikt på olja och andra naturtillgångar.

Världen har länge ignorerat Boko Haram som från 2009 började ägna sig åt terrordåd. I början attackerade man polisstationer och sköt ihjäl enstaka poliser men med tiden har man trappat upp sin verksamhet till kraftiga bombdåd där målet är så många civila offer som möjligt.

Gruppens medlemmar har utbildats i bombtillverkning av al-Qaidas gren i Nordafrika.

Delar av norra Nigeria är ett område som i praktiken övergetts av centralregeringen. Förra året blev situationen så allvarlig att myndigheterna utlyste undantagstillstånd i tre provinser.

Det har inte stoppat terrorn. Tvärtom.

Men det var först när 200 skolflickor, en hel skola, nyligen kidnappades av Boko Haram som omvärlden vaknade. Förtvivlade föräldrar som ville ha tillbaka sina barn gav plötsligt den annars så anonyma terrorn ett ansikte. Innan det fick gruppens våldsexcesser inte mer än notiser i västerländska medier.

USA ska nu skicka 80 specialtrupper till grannlandet Tchad varifrån man med drönare, obemannade flygplan, från luften ska försöka hitta spår efter flickorna.

I ett större perspektiv handlar det här om mycket mer än försvunna skolflickor.

Nigeria är Afrikas folkrikaste land. Om Boko Haram lyckas med sitt mål att etablera en islamistisk stat så får det allvarliga följder för stora delar av Afrika. Redan nu är grannländer som Kamerun och Tchad påverkade.

En islamistisk stat i Afrika skulle ge al-Qaidainspirerade terrororganisationer där en fristad från vilken man kan planera terrordåd mot väst och skulle förmodligen dra till sig de islamister som redan opererar i Mali och Somalia.

Lyckligtvis är det långt tills ett sådant scenario blir verklighet. Men det är viktigt att världen vaknar innan det är för sent. Det är inte säkert att Nigerias president Goodluck Jonathan och hans regeringen på egen hand mäktar med att neutralisera Boko Haram.

Militären har i praktiken gett segern till den ena av de två stridande sidorna i Thailand.

Därför är det inte alls säkert att kuppen kommer att skapa den lugn och ro som är förevändningen för att införa militärdiktatur.

Den gamla makteliten och medelklassen, som lite svepande kallas gulskjortorna har det senaste halvåret gjort allt för att avsätta den folkvalda regeringen under Yingluck Shinawatra som stöd av de fattiga i norra Thailand som kallas rödskjortorna. Detta sedan hon försökte införa en amnesti för sin bror och landets förre premiärminister Thaksin Shinawatra.

Efter månader av demonstrationer med våldsinslag och politiskt rävspel så avsatte författningsdomstolen Shinawatra i början av maj. Nyval planerades.

Men gulskjortorna vill inte ha några nya val eftersom de alltid förlorar. De vill avskaffa demokratin i form av en man en röst och istället låta landets styras av ”en upplyst elit”.

I och med militärens fullständiga maktövertagande har de nästan fått som de vill. Militären kommer förmodligen att utse en civil regering från den traditionella eliten som ska sitta i ett eller två år och fundera på hur man ska kunna neutralisera majoriteten rödskjortor i ett framtida val.

Militären hävdar att man inte valt sida mellan de stridande parterna men det är knappast någon hemlighet att majoriteten av de höga militärbefälen tillhör den traditionella eliten och därför sympatiserar med gulskjortorna. Att de låtit gripa både gul- och rödskjortornas ledare ska ses mest som ett alibi.

Rödskjortorna ser sig själva som förlorarna. Avgörande för Thailand framtid blir hur det kommer att reagera.

Kommer de tusentals bönder från norr som de senaste veckorna rest till huvudstaden Bangkok att snällt åka hem och glömma att de blivit beslutna på valsegern från 2011?

Eller kommer de att trotsa militären och försöka starta ett uppror?

Den som förmodligen avgör det är Thaksin Shinawatra som störtades i en militärkupp 2006 och befinner sig i exil i Dubai. Han har inte gett upp sina maktambitioner och lär inte göra det nu heller.

Jag håller det för osannolikt att den bittra striden mellan de gula och röda plötsligt upphör bara för att militären tagit makten.

I södra Thailand pågår sedan länge en terrorvåg genomförd av muslimska separatister. Det är ingen omöjlighet att rödskjortorna eller utbrytargrupper ur deras led kommer att starta något liknande om militären ger makten till deras motståndare.

Möjligen kommer militärkuppen på kort sikt att skapa ett visst lugn men på lite längre sikt talar ingenting för att en militärdiktatur löser den grundläggande konflikten. Det har ingen av de tidigare tolv lyckade kupperna i Thailand de senaste 80 åren gjort.

Att avskaffa demokrati leder aldrig till någonting positivt.

När militären inför undantagstillstånd och regeringen har avsatts är det en kupp i allt utom till namnet.

Risken att det går utför för landet är större än chansen att demokratin gör comeback.

Thailand är ett sorgligt exempel på hur ett land faller sönder inifrån på grund av brist på demokratisk mognad. En process som pågått ända sedan militären genomförde sin förra kupp 2006.

Landets elit och medelklass vill helt enkelt inte acceptera att det är den fattiga majoriteten på landsbygden som hela tiden kan välja vem som ska styra landet.

Thailändarnas demokratiska mognad påminner om den som rådde i USA för över 200 år sedan när elektorssystemet infördes i presidentvalet. Att elektorer skulle utse presidenten var en säkerhetsåtgärd i fall den outbildade massan röstade ”fel”.

Samma inställning har de grupper i Thailand som var vana att bestämma innan landet höll sina första demokratiska val för snart 15 år sedan.

De är trötta på att bönder på landsbygden i kraft av att de är fler indirekt ska kunna utse de som styr. Framförallt är de trötta på att förre premiärministern Thaksin Shinawatra och hans familj styr landet.
Eliten skyr inga medel för att bli av med klanen Shinawatra.

Nyligen avsattes Yingluck Shinawatra av Thailands författningsdomstol för att ha tvångsförflyttat en medarbetare. Ett domslut som för alla utomstående framstår som politiskt motiverat snarare än som en rimlig bestraffning för en eventuell överträdelse.

Brodern Thaksin lever i exil i Dubai. Undantagstillståndet innebär att Thaksin inte längre kan använda sina satellitkanaler för att få ut sitt budskap till befolkningen.

Eliten har kungen, etablissemanget, domstolarna och stora delar av militären på sin sidan.
De vill att landet ska styras av ett upplyst råd av kloka och respekterade thailändare som inte utses av folket.

Man vill med andra ord avskaffa demokratin.

Familjen Thaksin har vunnit landsbygdsbefolkningens hjärtan genom en rad populistiska beslut, bland annat genom att subventionera priset som landets risbönder får för sin gröda. Bönder tänker inte stillatigande se hur eliten försöker skuffa bort dem från köttgrytorna.

Senaste veckorna har busslast efter busslast med bönder klädda i röda t-shirts intagit Bangkoks utkanter. Risken för våldsamma konfrontationer mellan den politiska oppositionen, gulskjortorna, som i månader försökt och delvis lyckats lamslå den politiska processen, och rödskjortorna är uppenbar.

Därav militärens undantagstillstånd/kupp.

Val skulle ha hållits i Thailand den 20 juli. De lär inte bli av. Vilket var precis vad oppositionen ville uppnå.

Det politiska bråken kostar Thailand.
Den ekonomiska tillväxten krympte med 2,1 procent under första kvartalet i år.

Förslag har på allvar framfört om att dela landet i ett försök att komma ur krisen. Blir det våldsamheter kommer turisterna att skrämmas bort.

Militärkupper är det traditionella sättet i Thailand att lösa politiska kriser. De har sedan 1932 varit så många att delade meningar råder om antalet. Minst 11 och upp till 20 om man räknar in dem som misslyckats.

Senaste tiden har ryktena om en ny kupp intensifierats. Inte minst har militären själva varnat för att de måste ingripa. När det nu skett i form av en militärkupp ”light” kan det möjligen dämpa risken för våld men knappast bidra till att lösa krisen.

Jag hade velat fråga Ban Ki-Moon om hur det känns att vara chef över världen men ändå vara så totalt maktlös.

FN-chefen dyker ständigt upp som en modern Don Quijote och larmar om olika katastrofer och konflikter. Utan att i de flesta fall kunna göra ett dyft åt dem.

På presskonferensen i Rosenbad läser Ban Ki-Moon ett i förväg förberett uttalande där han som förväntat borstar statsminister Reinfeldts (fast han först uttalar det Reinfault) och Sveriges egon.

– Sverige är ett av de länder som glänser när det gäller mänskliga rättigheter, fred och utveckling, berömmer FN-chefen.

Han säger allt det en diplomat förväntas säga. Han är artig och förargar ingen.

Ändå är det som om det fattas något. Jag vet inte om det beror på FN-chefens minst sagt bristfälliga engelska uttal men det känns som väldigt lite av det han säger kommer från hjärtat.

Ban Ki-Moon verkar sakna den inre låga som brann hos hans företrädare Kofi Anan.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört uttalanden av Ban Ki-Moon där han begär av parterna i en konflikt att de omedelbart måste upphöra med allt våld och att deras uppträdande är fullkomligt oacceptabelt.

I alarmistiskt tonfall kräver han att omvärlden måste ingripa för att avhjälpa allt från naturkatastrofer till krig. Men det är en tjänstemans ord utan känslor. De fäster inte.

Han är som en väckarklocka som ständigt ringer utan att någon bryr sig om att stänga av den.

Trots att det handlar om världens framtid och ond, bråd död så blir effekten blir närmast komisk.

Jag har ingen statistik att luta mig mot men min känsla är att sydkoreanen är den FN-chef som lagt flest flygmil under skosulorna. Men samtidigt är det länge sedan som vi hade en FN-chef som känns så tandlös. Han markerar ständigt närvaro men är det någon som tar honom på allvar?

Kanske är det en orättvis beskrivning. Möjligen gör han en massa bra saker i det fördolda. Det är väldigt svårt att utvärdera Ban Ki-Moons arbetsinsats.

Att det blivit så är inte bara Ban Ki-Moons fel. Sanningen är ju att ingen FN-chef har större makt än vad medlemsländerna vill ge honom, framförallt de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Jag läste just att FN är på väg att kasta in handduken när det gäller att bistå med humanitär hjälp i Syrien. FN får inte tillgång till de belägrade städerna. Dödandet fortsätter i takten av 5 000 människor i månaden. Flyktingkatastrofen är den värsta i modern tid.

Krigets grymhet multipliceras av att Ryssland i kraft av sitt veto i säkerhetsrådet blockerar alla försök att lösa krisen som innebär att deras allierade i Damaskus, diktatorn Bashir al-Assad, tvingas bort eller utsätts för kännbara sanktioner.

Ban Ki-Moon fortsätter att larma och det gör han säkert rätt i. Men han står mitt i en öken och ropar. Ingen som kan göra något åt den fruktansvärda situationen lyssnar på honom.

På pappret är Ban Ki-Moon en av världens mäktigaste män. Han basar över en organisation med 193 medlemsländer, en budget på 35 000 miljarder kronor för 2012-13 och verksamhet i världen alla hörn.
Samtidigt är hans påfallande maktlös när det verkligen gäller. Som i Syrien, som i södra Sudan där flyktingarna inte ens går säkra i FN:s läger eller i Centralafrikanska Republiken där något som ser ut som ett folkmord pågår.

Konflikter som han på pressträffen i Rosenbad informerar oss tiotal närvarande journalister att han diskuterat med Reinfeldt. Men inte ett ord om några initiativ för att lösa dem.

Som vanligt är regeringskansliets presskonferens en välregisserade tillställning utan tillfälle till spontana frågor.

Jag får aldrig veta hur FN-chefen ser på sin maktlöshet.

När han lämnar Rosenbad väntar poliskortege med hovrande helikopter i luften ovanför. Det ska åtminstone se ut som Ban Ki-Moon tillhör de mäktiga.

Det är inte konstigt om väljarna i Irak är rädda för att gå till vallokalen. Att rösta kan vara förenat med livsfara.

Irak är ett utmärkt exempel för den som vill studera hur lång tid det tar för ett land som glidit in i inbördeskrig att komma på fötterna igen.

Formellt är Irak numera en demokrati tack vare den amerikanska invasionen 2003.

Men det är inte ens halva sanningen.

I praktiken ledde den amerikanska invasionen till ett total sönderfall av landet. Det var fruktansvärt för många under Saddam Husseins diktatur men arvet som USA lämnade efter sig har på många vis blivit långt mycket värre.

Under 2007-2008 nåde våldet i Irak sin kulmen när framförallt sunnimuslimska extremistgrupper spred död och förintelse med vägbomber och självmordbombare.

Den som trodde att våldet skulle avta när USA dragit sig tillbaka har inte blivit sannspådd. 2014 är våldet tillbaka på nästan samma nivå. Bara i år har redan cirka 4 000 människor dödats i olika attentat. Att gå igenom databasen Iraq Body Counts lista över omkomna är som att läsa en bisarr dagbok över ond bråd död. Så gott som dagligen inträffar bombdåd där antalet döda är tvåsiffrigt.

Fortfarande plågas landet av dagliga elavbrott, brist på rinnande vatten och grundläggande samhällsbehov. Så gott som alla delar av landet är berörda.

Under diktatorn Saddam Hussein plågads folk av politiskt förtryck och en total brist på rättsäkerhet men det dagliga livet fungerade. Irak var ett tämligen välbärgat land där de sekteristiska motsättningarna hölls i schack.

Det amerikanska arvet är inte i första hand införandet av ett demokratiskt system. USA lämnade efter sig ett land i kaos när de drog sig ur i slutet av 2011. Ett kaos som accelererat sedan dess.

På grund av den amerikanska invasionen slog motsättningarna mellan tre huvudsakliga folkgrupperna, sunni, shia och kurder ut i full blom. De började slakta varandra som djur.

När man väl lyft på locket är det svårt att bringa det etniska hatet under kontroll igen. Vi ser hur Syrien har gått samma väg som Irak under inbördeskriget där. Vi ser början på något liknande i Ukraina där människor som kommit hyfsat överens i årtionden plötsligt ser på varandra med nya och hatiska ögon.
Irak är ett avskräckande exempel på hur det kan gå när inbördeskriget väl slagit klorna i ett land. USA begrep inte vad de gjorde när de invaderade på dubiösa grunder. Men det är en klen tröst för irakierna som tvingas leva i ett helvete dag efter dag.

De vet inte om maken kommer hem oskadd från jobbet eller barnen från skolan. Att sitta på ett fik kan vara förenat med livsfara. För att inte tala om att gå till vallokalen.

Delar av Anbar-provinsen, där USA utkämpade många av de hårdaste slagen mot ”sunnimuslimska terrorister” är åter områden där dagliga strider pågår. I städer som Falluja och Ramadi är det omöjligt att hålla val.

För de som vågar sig iväg att rösta är det inte lätt att veta vad man ska rösta på. Irakisk politik är lika kaotisk som säkerhetssituationen. Parlamentet har fortfarande inte röstat igenom en budget för 2014. Däremot är man beredd att införa lagar som gör det möjligt att gifta bort nioåringar och minskar vuxna kvinnors rättigheter.

Värst av allt; det finns ingenting som talar för att våldet är på väg att avta eller levnadsförhållandena att förbättras.

Irak är ett extremt deprimerande exempel för de som följer dagens utveckling i Syrien och Ukraina.

När jag ser de hemska bilderna på masslakten av människor i Sydsudan inställer sig omedelbart en fråga.

Är det ett nytt Rwanda vi ser under uppsegling?

Ett makabert sammanträffande att det i vår är precis 20 år sedan folkmordet i Rwanda då uppemot en miljon människor dödades i en medveten slakt på etnisk grund. Majoritetsgruppen hutus försökte döda så många tutsis de kom åt.

På nyhetsbilderna från 1994 låg blodiga lik i drivor i dikesrenar och staplade på varandra i kyrkor. Nu rullar bilder kusligt lika dessa in från Sydsudan.

Istället för i kyrkor var avrättningsplatsen i Sydsudan en moské och dess omgivningar. Avrättningarna sägs ha föregåtts av att hatbudskap skickades ut via en radiostation som uppmanade människor att mörda och våldta.
Det var precis så mordorgien startade i Rwanda.

Stora skillnader finns också.

Än så länge är dödandet lyckligtvis inte lika omfattande som i Rwanda men tyvärr ser en eskalering ut att vara på gång. Dödandet sker på båda sidor. Hittills har det inte gått att fastställa vem som ligger bakom den senaste massakern. De båda siodorna anklagar varandra.

Konflikten i Sydsudan bröt ut på allvar i december förra året. Den utlöstes när presidenten Salva Kiir från dinkafolket anklagade sin vicepresident från nuerfolket, Riek Machar, för att planera ett kuppförsök. I grunden en maktkamp mellan två män.

Det utvecklades till en etnisk konflikt först när båda spelat ut det etniska kortet för att mobilisera sina anhängare.
När locket väl lyfts av är risken stor att våldsspiralen fortsätter där hämnd följs av mothämnd.

Precis som i Rwanda står omvärlden handfallen och tittar på. Man riktar uppmaningar till båda sidor att våldet måste upphöra men gör väldigt lite konkret för att få stopp på det.

Hjälplösheten finns där trots alla försäkringar för 20 år sedan att aldrig låta massmorden upprepa sig.

FN och en rad hjälporganisationer är på plats i Sydsudan men konflikten har fått en sådan omfattning att hjälpen inte förmår hålla jämna steg med den humanitära katastrof som håller på att utveckla sig.

En miljon av landets befolkning på knappa runt tio miljoner befinner sig på flykt.

Sydsudan var lite av FN:s baby när landet bildades 2011. Man satsade hårt på att världens yngsta nation skulle lyckas. I början såg det relativt bra ut men rätt snart började konflikter mellan Sudan och Sydsudan mestadels relaterade till Sydsudans olja.

Det vi ser nu är inledningsfasen till ett inbördeskrig där oljan också spelar en stor roll. Den som har kontroll över oljetillgångarna är också den som har tillgång till landets kassakista.

I övrigt är landet extremt underutvecklat och med en minimum av infrastruktur. De flesta människor livnär sig på jordbruk och boskapsskötsel. Med en så stor del av landets befolkning på flykt står svälten inför dörren.

Sydsudan är ett av världens fattigaste länder. De senaste 30 åren – medan man fortfarande var en del av Sudan – har präglats av krig, svält och umbäranden. Inbördeskriget och den etniska rensningen visar hur svårt det är att bryta våldsspiralen.

Riksbanken har de senaste åren fått vänja sig vid hård kritik på hemmaplan.

Men den sågning som Nobelpristagaren Paul Krugman utdelar i New York Times slår det mesta.
– Sadomonetaristerna har förvandlat Sverige till ett nytt Japan, skriver Krugman.

Nobelpristagaren i ekonomi tillhör dem som tidigare ofta hyllade Sverige för dess sätt att reda ut finanskrisen 2008 och dess efterverkningar. Att döma av hans senaste kolumn i New York Times är han inte längre lika förtjust.

Krugman är välansedd och tillhörde de tongivande debattörerna i den amerikanska ekonomiska debatten. Hans åsikter väger med andra ord tungt.

I korthet lyder Krugmans resonemang så här:

Sverige tillhörde de länder i världen som klarade finanskrisen bäst. Exporten tog ny fart. Bankerna klarade krisen och välfärdssystemen såg till att hålla konsumtionen uppe. Så sent som 2010 var arbetslösheten på väg ner. Sverige var ”återhämtningens rockstjärna”.

Men sedan hände något. Riksbanken beslöt att höja räntorna trots att arbetslösheten fortfarande låg på en hög nivå och inflationen var låg.

Krugman har svårt att begripa varför. Han tycker att Riksbanken hela tiden ger nya skäl. Först var motivet att om vi inte höjer räntan nu så stiger inflationen och vi måste höja den extra mycket längre fram. När inflationen inte ökade ändrade Riksbanken sin argumentation. Nu var det för att förhindra en hotande husbubbla som man höll räntorna högre än övriga Europa.

Krugman använder ett särskilt begrepp för att beskriva detta beteende ”sadomonetarism”. Med det menar han att Riksbanken och andra som tillämpar samma politik, medvetet orsakar samhället och dess invånare onödig smärta. Arbetslösa som kunnat få jobb om räntan sänkts tvingas fortsätta vara arbetslösa. Låntagare får betala onödigt mycket för att låna.

Han beskriver sadomonetaristerna som allvarliga män som vill framstå som seriösa men som har en inneboende motvilja mot låga räntor. Genom att orsaka smärta vill de visa hur tuffa de är.

Nobelpristagaren påpekar att den ende med avvikande uppfattning i Riksbanken var Lars E Svensson, en före detta kollega till Krugman på Princetonuniversitetet.

Han nämner inte Stefan Ingves vid namn med det råder ingen tveksam om vem det är han kritiserar när han anklagar Riksbanken för att göra ”fruktansvärda misstag”.

– Sadomonetaristerna ändrar inte sin politik när förutsättningarna förändras – de hittar bara på nya anledningar att hålla fast vid sin ståndpunkt, skriver Krugman. Det talar starkt för att de litar på en magkänsla snarare än en väl uttänkt position.

I Sverige pågår en diskussion om faran med att hamna i en japansk situation med fallande priser och minskad konsumtion, en deflationsspiral. En fara som bland andra finansministern Anders Borg viftat bort. Detta trots att Sverige i mars hade negativ inflation, – 0,6 procent.

För Krugman är diskussionsstadiet passerat. Sverige har förvandlat sig till ett nytt Japan.

– I Sverige har sadomonetaristerna utvunnit ett nederlag ur segerns käftar och förvandlat en ekonomisk framgångsstory till en saga om stagnation och deflation så långt ögat kan se.

Vem av Riksbanken och Paul Krugman som har rätt lär visa sig inom den närmaste framtiden. Fortsätter en negativ eller extremt låg inflation under resten av året så blir pressen stor på Riskbanken att sänka styrräntan trots att den redan är väldigt låg. Många tippar att det kan bli en sänkning när ledamöterna möts i sommar.

Krugmans inhopp lär röra runt rejält i den svenska debatten och ökar ytterligare trycket på Riksbanken som på hemmaplan fått hård kritik från bland annat LO att den i deras tyckte alltför höga styrräntan gör att tiotusentals nya jobb fryser inne.

Man kan läsa statistiken över världen försvarsutgifter som en uppslagsbok över vilka som vill upp i världen och vilka som är på dekis.

För första gången på över tio år spenderar Ryssland mer räknat i relation till BNP än USA.

Fredsforskningsinstitutet Sipris redogörelse för världens militärutgifter under 2013 kommer med perfekt tajming som en indirekt kommentar till bland annat Ukrainakrisen.

Ryssland fortsätter sin kraftiga upprustning som inleddes efter att Vladimir Putin tagit makten 1999 men accelererade på allvar först efter kriget i Georgien 2008 som visade att Ryssland trots sin överlägsenhet hade problem med både manskap och materiel.

Rysslands officiella plan är att spendera närmare 5 000 miljarder kronor på att modernisera sina vapen och vapenindustrin mellan 2011 och 2020.

Förra året spenderade man 4,1 procent av sin bruttonationalprodukt, BNP, på försvaret. Därmed gick man om USA som under samma tidpunkt la 3,8 procent. Ett trendbrott. Det är första gången på 2000-talet som Ryssland går om USA enligt detta sätt att räkna. Totalt är USA dock överlägset störst med 4 480 miljarder kronor.

Detta trots att de amerikanska försvarsutgifterna för första gången på länge minskar.

Sipri påpekar att minskningen i första hand beror på att USA 2011 avslutade kriget i Irak och nu är på väg att dra hem trupper från Afghanistan. Men bakom minskningen ligger också president Barack Obama som vill satsa mer på diplomati och mindre på ren militär styrka. En inställning som ihop med bristen på klara militära segrar de senaste tio åren bidragit till uppfattningen att USA:s ställning som supermakt försvagats.

Världens stora länder är som rovdjur. Så fort ett land visar svaghet så försöker något annat flytta fram sina positioner.

Putin har skickligt utnyttjat Obamas ovilja att kasta in USA i nya militära äventyr vare sig det handlar om Syrien eller Ukraina.

Kina är ett annat land som tuppkammen växer på alltmer. Spänningen i Fjärran Östern har ökat markant de senaste åren när Kina försökt hävda sin överhöghet över stora områden i Kinesiska sjön där man misstänker att det på havsbotten finns stora fyndigheter av gas och olja.

Kina ökade sina militärutgifter med nästan åtta procent förra året och är överlägsen tvåa i världen.
Mer förvånande är kanske Saudiarabiens kraftiga ökning med 14 procent förra året till en fjärdeplats totalt efter USA, Kina och Ryssland.

Den saudiska kungafamiljen har precis som alla andra noterat de regimförändringar som den arabiska vårens folkuppror tvingat fram. Man vill försäkra sig om att inte själva bli ett av offren. Saudiarabien har också ambitionen att vara en regional stormakt som kan matcha Iran.

Sipri pekar på den generella trenden att Europa minskar sina försvarsutgifter medan Kina, Ryssland och många länder i Mellanöstern ökar sina. En trend som kan få ett abrupt slut på grund av Ukrainakrisen. I en rad europeiska huvudstäder höjs nu röster för att försvaret måste få mer pengar för att möt vad man ser som ett växande ryskt hot.

I stort sett alla svenska partier har bedyrat att de nu vill satsa mer på försvaret.

Återupplivandet av öst-väst konflikten kan bidra till allmän rustningsspiral.

Ändå är det främsta ryska hotet mot Europa inte av rent militär art. Tyskland, Bulgarien, Rumänien, Polen, Tjeckien och länderna i Baltikum är alla mer eller mindre beroende av rysk naturgas för sin energiförsörjning. Ukrainakrisen har visat hur viktigt det är för europeisk säkerhetspolitik att EU-länderna blir mer självförsörjande på energi.

Ett tips är att Tyskland i likhet med Japan funderar en gång till innan de stänger alla sina kärnkraftverk.
Vill man se positivt på saken är den nuvarande situationen ett utmärkt tillfälle att utöka användandet av vind, sol och andra förnybara energikällor och därmed bidra till lösningen av klimatfrågan.

Inte sedan Indira Gandhis dagar har en indisk valrörelse sett en sådan personkult.

Högermannen Narendra Modis skäggprydda ansikte blickar ner från stora reklampelare, det finns på pappmuggar hos teförsäljarna och på anhängarnas t-shirts.

Modis ser ut att vara på väg att detronisera Gandhi-dynastin. Men hans roll i religiösa massakrer för över tio år sedan att hans lämplighet kan ifrågasättas.

När väldens största demokrati går till val – största i bemärkelsen mest folkrik – är det ingen lek.

Valet startade i måndags och pågår till den 12 maj i åtta olika omgångar. Först några dagar senare väntas ett resultat. Även om Indien gjort enorma framsteg de senaste årtiondet är logistik och organisation fortfarande en bristvara. Säkerhetsskäl är en annan anledning till den utdragna processen i en nation med över 800 miljoner väljare och 1,3 miljarder invånare.

Familjen Gandhis Kongressparti har styrt landet sedan 2004. Men sedan den ekonomiska krisen slog till 2008 har missnöjet bland befolkningen ökat. Landets av många beundrade ekonomiska boom har kommit av sig. Fortfarande lever ett antal hundra miljoner indier i djup fattigdom på landsbygden eller i storstädernas gigantiska slumområden.

Vad kan då kännas mer lockande än en stark man som vet vad han vill och pekar med hela handen?

Narendra Modi har styrt delstaten Gujarat sedan 2001. Enligt de flesta har han gjort ett bra jobb. Han har lockat investerare till delstaten vilket skapat mängder av jobb. Han anses allmänt vara en effektiv och omutbar ledare i ett land där korruption fortfarande är en farsot.

Men – och det finns flera men – många tror på en ökad risk får våld mellan hinduer och muslimer om Modi kommer till makten. Delvis beror det på hans politiska rötter i en hinduistisk extremistorganisation, delvis på hans agerande under de religiösa upploppen i staden Ahmedabad 2002.

Ett tåg med hinduiska pilgrimer började brinna på väg in mot järnvägsstationen. Rykten spred sig att muslimer tänt på tåget. Våldsamma upplopp följde där mellan 1000 och 2000 människor dödades, merparten muslimer.
Även om någon direkt inblandning av Modi i upploppen aldrig gått att bevisa är den allmänna uppfattningen att han som guvernör för delstaten inte gjorde något för att stoppa dem. En av hans närmaste medarbetare dömdes till 28 års fängelse för att ha uppmuntrat dödandet.

Både USA och Storbritannien behandlade Modi som en paria efter de blodiga upploppen och vägrade honom inresa.

Modi har i efterhand aldrig bett om ursäkt för upploppen eller för att han inte gjorde mer. Mer än ett decennium senare ligger detta honom i fatet. Men inte tillräckligt för att hindra att han betraktas som favorit till valsegern.
Inte heller det faktum att han och hans parti BJP vill bygga ett kontroversiellt hindu tempel i staden Ayodhya som ytterligare skulle öka de religiösa spänningarna mellan den muslimska minoriteten och hinduerna.

Andra orosmoment är rapporterna om att Modi inte drar sig för att hota media och sällan är beredd att lyssna till dem som har en annan åsikt, ens inom det egna partiet BJP.

Karismatiska män med auktoritära och nationalistiska tendenser som kommer till makten på demokratisk väg verkar vara en stark trend i världen just nu. I Turkiet vann premiärminister Tayyip Erdogans parti AKP nyligen en stor seger i lokalvalen trots att landet toppar statistiken över de länder som fängslar flest journalister i världen. Rysslands Vladimir Putin är ett annat högst aktuellt exempel.

Indien är visserligen en demokrati men politiken har ända sedan självständigheten dominerats av dynastin Nehru/Gandhi.

Partiets ansikte utåt den här gången är Rahul Gandhi, son till den mördade Rajiv Gandhi. Men han är inte officiellt premiärministerkandidat. I den händelse Kongresspartiet förlorar vill familjen inte att hans namn ska smutsas ner av nederlaget.

Precis när väljarna började gå till valurnorna avslöjades att Modi är gift och att han övergivit sin hustru. Det var länge sedan och giftermålet var ett skenäktenskap. Men Modis motståndare har kunnat utnyttja avslöjandet för att ifrågasätta han kvinnosyn. Ett hett ämne i ett land som den sedan tiden drabbats av ett antal uppmärksammade gruppvåldtäkter.

Om Ungern är modellen för det framtida EU så har Europas medborgare anledning att oroa sig.

Högerpartiet med Viktor Orban vann en jordskredsseger trots inskränkningar i medborgerliga friheter och ett närmande till Ryssland.

När Berlinmuren rasade och kommunistregimerna föll en efter en i Östeuropa så tillhörde Ungern de länder som snabbast blickade mot Europa. Man var bäst i klassen i arbetet med att förbereda landet för ett medlemskap i EU.

Ungrarna var extremt anpassningsbara. De hade bara ett mål för ögonen. Att komma med i EU och få del av det ökade välståndet.

Det var då det.

Senaste åren har utvecklingen i Ungern gått i en helt annan riktning. Finanskraschen 2008 drabbade Ungern hårt. EU utgjorde inte det skydd mot ekonomiska umbäranden som många ungrare hade trott.

Istället växte de nationalistiska och främlingsfientliga stämningarna i landet. Orban kom till makten med ett budskap om att Ungern ska distansera sig från EU och istället blicka österut mot Ryssland, Kina och övriga Asien.

Under sin första mandatperiod bytte han ut domare, införde nya lagar som bryter mot grundläggande EU-regler och tog mer och mer kontroll över medierna. EU har gång på gång tvingats läxa upp Ungern för att åtminstone få bort de värsta brotten mot EU:s lagar.

Orban vred helt enkelt klockan tillbaka till den tid som rådde före 1989 då andra starka ledare styrde. Då med den kommunistiska ideologin i förarsätet.

Mest oroande och märkligast av allt är att när väljarna fick säga sitt i helgen så valde de att ge Orban förnyat förtroende, även om han fick lite extra hjälp av att man ändrat valsystemet för att gynna det egna partiet Fidesz.
Precis som ryssarna och turkarna så verkar ungrarna framförallt vara ute efter en stark ledare som vet vad han vill och pekar med hela handen.

Att Orban bråkar ständigt är i bråk med Bryssel uppfattar ungrarna som ett utslag av självständighet. Liksom att han öppnat dörren för utökat samarbete med Ryssland. Det senare kan tyckas en aning märkligt med tanke på de ungerska erfarenheterna från den sovetiska invasionen 1956.

Men ungrarna nöjde sig inte med att ge den populistiske Orban förnyat förtroende. Dessutom slog högerextrema Jobbik ett nytt valrekord när man vann över 20 procent av rösterna.

Det är ett parti som tills rätt nyligen var öppet rasistiskt och förordade förföljelse av judar och romer.
Inför det här valet hade man tonat ner den värsta retoriken och bytt till en mjukare framtoning. Men i grunden är det samma parti. Om Orban är EU-skeptisk så är Jobbik direkt EU-fientligt. Dessutom stöttar man oförblommerat Vladimir Putins annektering av Krim.

Totalt har två tredjedelar av ungrarna röstat för dessa två partier som går rakt på tvärs mot övriga EU:s mål om ekonomisk och politisk integration. Två partier som trampar på många av de värden som EU står för.

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson ger sin syn till TT:

– Det är ett mörker som sprider sig i Ungern, säger hon. Hela det ungerska politiska klimatet har gått i en riktning där det trampas på mänskliga fri- och rättigheter och där rättsstatens oberoende har ifrågasatts.

När valen till EU-parlamentet hålls i maj är risken stor att det visar sig att Ungern är långtifrån det enda land som rör sig åt fel håll.