Kurdiska PKK drar sig tillbaka från Turkiet.

En nyhet som i bästa fall kan innebära början till slutet på ett blodigt inbördeskrig i Turkiet som de senaste 30 åren krävt 40 000 liv.

Men det är långtifrån säkert. PKK:s tillbakadragande är bara det första i en lång rad steg som krävs för att freden ska bli verklighet.

En viktig ingrediens är att den turkiska armén håller sig på mattan under tillbakadragandet. Annars havererar uppgörelsen om eld upphör direkt.
PKK har hotat att omedelbart avbryta marschen till sina baser i Qandilbergen i Irak om de attackeras.

Under ett liknande tillbakadragande 1999 attackerade den turkiska armén PKK och dödade runt 500 av deras män.

PKK är terrorstämplat av USA och EU på samma sätt som PLO en gång var det. Men den kommer på sikt att hävas.

Redan under första dagens tillbakadragande klagar kurderna över att turkiska förarlösa flygplan hela tiden surrar i luften för att övervaka återtåget och man hävdar att den turkiska armén förstärkt sina trupper vid gränsen.

För även om Turkiet och PKK nått en eld upphör uppgörelse är det fortfarande värsta fiender. Ingendera sidan vill ge intrycket av att de viker ner sig.

Kurderna vill fortfarande skapa en egen stat av landområden i Iran, Irak och Turkiet. Nu har de en del av Irak som de i princip styr över själva men de övriga länderna vill inte släppa till någon mark.

Så grundkonflikten är kvar.

De runt 2 000 PKK-soldaterna är på pappret en lätt match för Turkiets armé. Men eftersom PKK håller till i bergen och ägnat sig åt traditionell gerillakrigföring där man attackerar turkiska positioner för att sedan dra sig tillbaka igen så har armén haft svårt att komma åt dem.

PKK har också starkt stöd hos många i den kurdiska lokalbefolkningen som dominerar i delar av östra Turkiet.

PKK drar sig tillbaka med sina vapen i behåll. De kan när som helst återuppta den väpnade kampen.

Att fredsinitiativet kommer just nu beror förmodligen på att den turkiska regeringen inser att utan att lösa den kurdiska frågan blir det inget EU-medlemskap.

För att få den övriga befolkningens acceptans för att ge kurderna ökade rättigheter måste det först bli ett slut på vad turkarna betraktar som PKK:s terrorattacker. För det krävs en vapenvila och på sikt ett fredsavtal som tillvaratar den kurdiska befolkningens rättigheter.

Ingen vet vad den turkiska regeringen lovat PKK-ledaren Abdullah Öcalan som sitter fängslad på livstid på en ö utanför Istanbul. Samtal har pågått under några månader med bland annat premiärminister Erdogan personligen. Efter det utfärdade Öcalan ordern till sina mannar att dra sig tillbaka. Kanske hoppas han i framtiden få sin frihet som belöning.

Medan Beate Zschäpe sitter i rättssalen så demonstrerar hundratals människor på gatan utanför mot nynazisterna och för att rättvisa skipas. Några kvinnor så våldsamt att de förs bort av polisen.

Även om de anhöriga till offren vill att Zschäpe och de övriga anklagade ska få stränga straff så är en sak ännu viktigare.

De vill ha svar på frågan varför.

Hur valde ligan ut sina offer? Var det helt slumpmässigt eller fanns det någon plan?

Varför var det just deras män och bröder som blev skjutna?

Av allt att döma kan de inte räkna med någon hjälp från kanske den enda som kan berätta, Beate Zschäpe. I rättssalen undviker hon all ögonkontakt med de närmare 80 anhöriga som är på plats.

Genom sina advokater kräver hon att få byta ut rättens ordförande eftersom hon finns honom jävig. Något som ytterligare skulle förhala och förlänga processen.

Något som av de anhörigas advokater uppfattas som ett sätt att vålla de anhöriga ytterligare smärta.

– Jag slogs av hennes arrogans inne i rättssalen, berättar advokaten Mehmet Daimagüller när jag träffar honom i en paus. Hon stod där och skrattade och skämtade med sina försvarare. Klädd som hon vore en affärskvinna och inte misstänkt för delaktighet i tio mord.

Advokaten svarar i sin ständigt ringande mobil innan han tar upp tråden igen.

– Antingen har Zschäpe inte förstått allvaret i det hela eller så njuter hon av uppmärksamheten.

Trots erbjudanden om att bli kronvittne och därmed få chansen till ett lägre straff har Zschäpe valt att tiga i förhören. Enligt hennes advokater kommer hon att fortsätta med det under rättegången.

Så långt under första rättegångsdagen har hon ännu inte sagt ett ord och inte ombetts att göra det heller.

Allt medan de anhöriga vill ha klarhet.

Gärningsmännen rekognoserade före morden. De gick inte bara in i en butik och sköt vilken utlänning som helst. Men hur hittade de sina offer?

Att morden hade rasistiska motiv är tämligen uppenbart. Men fanns det något annat uppsåt än att bara skrämma utlänningar att flytta från Tyskland.
Många anhöriga är övertygade att terrorligan hade hjälp av betydligt fler och betydligt mäktigare personer än de fyra som står åtalade tillsammans med Beate Zschäpe.

Även de anhörigas advokater är övertygade om att högerextrema element inom den tyska säkerhetstjänsten, Författningsskyddet, var inblandade.

Bara dagar efter att ligan avslöjats och en åklagare begärt att få in alla akter om NSU så förstörde en anställd på säkerhetstjänsten en stor mängd dokument. Allt som körs i dokumentförstöraren måste registreras. Mannen efterdaterade sitt agerande med nio månader för att dölja att han i själva verket undanröjde viktiga bevis.

Advokaten Mehmet Daimagüller representerar de anhöriga till två av offren. Efter att ha läst åtalet har han sin bild klar.

– Ingen klarar att gömma sig under 12-13 år i ett land som Tyskland utan inflytelserika vänner, säger han. Säkerhetstjänsten har en hel del att förklara. Så länge vi inte bringar klarhet kommer en mörk skugga av vila över landet.

De åtalade förs in i rättssalen bara några minuter före klockan tio. Sista av alla kommer Beate Zschäpe. Hon kommer in med armarna i kors över bröstet. Jag tycker mig se en antydan till roat småleende.

Håret är axellångt. Hon är iförd en svart kavaj och en vit skjorta. Örhängen glimtar till. Hon ser tämligen avspänd ut men flackar med blicken åt sidan.
Hon är lätt att känna igen från bilderna. Jämfört med de senaste fotona från när hon häktades ser hon mer välmående ut.

Efter ett kort ögonblick vänder hon demonstrativt ryggen mot kamerorna och står så tills domaren beordrar alla att sitta. Bredvid henne står två poliser.

Strax kommer två av Zschäpes advokater fram och börjar prata med henne. Hon svarar enstavigt och fortsätter att vända ryggen till kamerorna.
Strax före henne kommer de medåtalade in. De är bara namngivna i tyska medier med förnamn och första bokstaven i efternamnet.

Den förste gömmer inte sitt ansikte men pixlas av tysk tv. Nummer två har en bok framför ansiktet. Nummer tre är iförd en mörkblå hoodhuva.
Rättegången inleds med diverse formalia. Sedan är det meningen att åklagaren ska läsa upp åtalet. Det kompletta åtalet är på 500 sidor men åklagaren ska läsa upp en 35-sidig sammanfattning.

Samtidigt som Zschäpe förs in i rättssalen hör har genom fönstret i domstolsbyggnaden hur demonstranterna utanför ropar slagsord om rättvisa.

Intresset för rättegången mot Beate Zschäpe och fyra av hennes misstänkta medhjälpare är enormt.

Givet landets historia har nynazistiska brott en alldeles särskilt avskyvärd klang i Tyskland.

Vid trapporna utanför rättegångsbyggnaden på Nymfenburgerstrasse 16 i Munchen står tv-kamororna uppställda på rad.

Många var här redan i går och markerade med tejp sin lilla plätt asfalt.
Under promenaden från hotellet till domstolen passerar jag polisbilar parkerade i rad efter rad längs sidogatorna. I dem sitter konstaplar utrustade med skyddsvästar redo att ingripa. Kravallstaketen står redo längs husväggarna.

Flera demonstrationer är planerade. Några har fått tillstånd. Men polisen fruktar också att nynazisterna på något sätt ska försöka störa rättegången.

Myndigheterna har satt upp ett tält utanför ingången eftersom de väntar sig långa köer till rättssalen. Alla som ska in i säkerhetssal A 101 måste passera en minutiös säkerhetskontroll. Det gäller såväl anhöriga som journalister.

Polisen fruktar att någon av de många anhöriga till offren kan försöka ta med sig ett vapen för att döda Zschäpe som tillsammans med sina vänner i terrorcellen NSU (Nationalsocialistische Untergrund), Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt mördade nio invandrare, varav alla utom en turkar, och en poliskvinna.

Zschäpe höll av allt att döma själv aldrig i den Ceska pistol som användes vid morden men hon anses ha hjälpt till med planeringen och agerat stödtrupp.

På en av sidogatorna finns en nedfart till ett underjordiskt garage i domstolsbyggnaden. Här står en stor hop fotografer i hopp om att få en bild när Zscäpe förs in i byggnaden. Bilarna kommer hela tiden. Många av dem är helt täckta så det är i stort sett omöjligt att veta i vilken bil den 38-åriga kvinnan färdas.

Zscäpe för enligt tyska medier till rättssalen iförd hand- och fotfängsel.
Hon har suttit häktad sedan i november 2011 då hon själv angav sig till polisen.

Hon riskerar livstids fängelse.

Rättegången startar kl 10 och beräknas pågår minst till i början av nästa år.

Den nya italienska regeringens chans att överleva på sikt är ungefär lika stor som en fågelunges som ramlar ur boet.

Om ett eller maximalt två år står ett nyval förmodligen för dörren.
Förhoppningsvis räcker det för att lösa de mest akuta problemen.

Man kan säga åtminstone två bra saker om Italiens nya regering under premiärminister Enrico Letta.

Medelåldern är efter italienska förhållanden mycket låg, 53 år. Letta själv är bara 46 år. Det innebär ett genrationsskifte i italiensk politik. Det gamla gardet är på väg ut.

Hela sju av de 21 ministrarna är kvinnor. Vilket med italienska mått mätt är extremt jämställt. Bland ministrarna finns också Italiens första svarta minister, Cecile Kyenge. En läkare som ursprungligen kommer från Kongko-Kinshasa och särskilt ska företräda den växande skaran av invandrare.
Men där slutar det roliga.

För den nya regeringen är inte annat än ett snabbt hopplockat lapptäcke av politiska motståndare som egentligen inte tål varandra. De är så illa tvungna att regera tillsammans för att rädda Italien från ekonomisk kollaps. Åtminstone en tid.

Kreditvärderingsinstitutet Moodys varnar för att Italien mycket väl kan behöva söka ekonomisk hjälp från EU för att klara landets finanser.

Uttalanden som brukar betyda att räntekostnaderna stiger ytterligare. Italien har redan EU:s högsta statskuld efter Grekland. Den beräknas i slutet av året vara uppe i 130 procent av BNP mot de 60 procent som egentligen är övre gräns för euroländerna.

Under två månader har det rått politiskt kaos i Italien medan man försökt bilda en regering utifrån valresultatet i februari. Det var först sedan vänsterkoalitionens ledare Bersani avgick och ersattes av Enrico Letta som knutarna löstes upp.

Men i grunden finns fiendskapen kvar mellan Demokratiska Partiet och Silvio Berlusconis konservativa Folkets frihet. Att regera någon längre tid tillsammans kommer att utsätta regeringen för enorma påfrestningar när vitt skilda intressen ska jämkas samman.

Många misstänker dessutom att Silvio Belusconi har sin helt egen agenda för att stödja regeringen. Även om han inte själv fått någon ministerpost har han lyckats trumfa in sin förtrogne Angelino Alfano som inrikesminister och vice premiärminister.

Via hans inflytande kan Berlusconi försöka undvika fällande domar i ett antal mål där han står åtalad. Om domsluten inte går hans väg kan han hota med att fälla regeringen. Berlusconi fällde den förra regeringen och tvingade fram nyval genom att dra bort sitt stöd.

En som nu totalt hänger i luften är populisten Beppe Grillo som kom från ingenstans och tog närmare 30 procent av rösterna. Han har sagt nej till att regera med såväl höger som vänster. Den nya regeringen har han liknat vid en hoper smågrisar som trängs vid utfodringsrännan.

Lettas koalitionsregering är så bräcklig att den i princip riskerar att spricka vid varje omröstning i parlamentet.

Vad övriga EU hoppas på är att Letta åtminstone ska lyckas få igenom viktiga strukturreformer av den italienska ekonomin och nya lagar som förhindrar det politiska dödläge som Italien hamnade i efter valet.

Föregångaren Mario Monti lyckades få in någon sort lugn och förtroende för Italien. Nu återstår det att se om Letta lyckas rida på den vågen.

Efter några år av ekonomisk kris i Europa står det klart vem vanliga människor utsett till syndabock.

Allmänhetens förtroende för EU har sjunkit till historiskt låga nivåer.
Då talar vi om de länder som normalt är mest EU-vänliga.

Jämfört med för fem år sedan är de nya siffrorna skräckläsning för regeringar och EU-vänner.

Av EU:s sex största länder är det bara i Polen som fler har förtroende för EU än de som misstror den ekonomiska gemenskapen.

Den största omsvängningen har skett i Spanien. När undersökningen genomfördes i november 2007 var det bara 23 procent av spanjorerna som hade lågt förtroende för EU. I november 2012 hade den siffran stigit till hela 72 procent.

Det innebär att spanjorerna nu har lägre förtroende för EU än till och med britterna som ligger på 69 procent ”missnöjda”.

Till och med i EU:s starkaste land har förtroendet rasat kraftigt. 59 procent av tyskarna tenderar att inte lita på EU som institution. För fem år sedan var den siffran 36 procent.

Givetvis är det eurokrisen och EU:s sätt att hantera den som ligger bakom de katastrofala siffror som i dag redovisas i brittiska dagstidningen The Guardian och fem andra stora europeiska dagstidningar.

Att den värsta krisen sedan 1930-talets depression får människors förtroende att vackla är inte konstigt. Det är graden av omsvängning som är alarmerade för de styrande.

Ett kvitto på att de misslyckats.

EU har hela tiden varit steget efter. Man har ryckt ut för att släcka de värsta bränderna men utan någon strategi för hur man långsiktigt ska lösa krisen. Många avgörande åtgärder har införts först sedan Europas politiker haft kniven mot strupen och därför kommit för sent och inte haft avsedd effekt.

26 miljoner människor är arbetslösa inom i EU:s 27 medlemsländer. Och det ser ut att bli värre innan det blir bättre.

De sex länder där opinionsmätningen genomförts representerar totalt 350 miljoner av EU:s 500 miljoner invånare. Alla utom Storbritannien tillhör de traditionellt mest EU-vänliga.

Till och med i Polen som är det land som gynnats mest av olika bidrag från EU har förtroendet sjunkit drastiskt. 42 procent känner misstro mot EU jämfört med 18 procent för fem år sedan.

Siffrorna kommer från Eurobarometern, EU:s eget opinionsinstitut så de är svåra att bortförklara. De bekräftar en känsla de flesta har att kontinenten drabbats av ”EU-fatigue”, en trötthet på tanken om ett enat Europa med en gemensam valuta.

Euron som var tänkt att bli ett kitt som skulle binda samman Europas länder riskerar istället att leda till splittring och osämja.

Opinionsmätningen visar vilka svåra utmaningar som kontinentens politiker står inför. Missnöjet med EU gör att det blir svårare att vinna medborgarna för ett ännu närmare samarbete för att försöka lösa krisen.

För det år så de flesta experter framställer alternativen. Det finns bara två vägar ur krisen. Antingen går man mot inte bara en ekonomisk utan också en politisk union där man har en gemensam premiärminister och regering. Eller så måste man överge den gemensamma valutan.

Under tryck från framförallt Tyskland har ett antal steg redan tagits mot en större centralisering. EU-länderna måste skicka in sina budgetar till Bryssel för godkännande. En bankunion är snart på plats liksom en räddningsfond.
Men hur ska man kunna fortsätta på den vägen om man inte har medborgarna med sig?

Reaktionerna från anhöriga och vänner är desamma efter så gott som varje terrordåd.

Ingen hade en aning om att den närstående umgicks med planer på att spränga en massa oskyldiga människor i luften.

Men efter några dagar dyker det upp ett spår som i de flesta fall är helt avgörande för hur den vanlige, snälle och omtänksamme mannen förvandlats till ett terroristmonster.

Vi såg det efter bomberna i Londons tunnelbana 2007, efter den svenske terrorbombaren Taimour Abdulwahab misslyckade försök i Stockholm och nu efter sprängningarna vid Boston maraton. Och – skulle jag vilja påstå – efter så gott som varenda terrorattack i västvärlden.

Före attacken är det ingen i familjen eller av vännerna som misstänkt någonting. Generellt beskriv terrorbombarna alltid som lugna, vänliga, omtänksamma, modesta och ytterligare ett stort antal positiva omdömen.

Det kan vara ett sätt att hantera chocken och också ett sätt att skydda sig själv från ansvar. För om man märkt att något inte var som de skulle borde man kanske ha ingripit.

Men i många fall kan de närstående ha gjort fullt rimliga iakttagelser. För ofta är den blivande terroristen helt normal ända fram till en viss punkt. Denna punkt är ofta då vederbörande återvänder till sitt hemland eller någon annan nation där han kommer i närkontakt med militanta islamister.

Drivande bland de fyra män från Leeds som sprängde sig själva i luften i Londons tunnelbana 22 juli 2005 var Muhammad Sidique Khan. Han jobbade några år före sprängningarna som ungdomsledare på Hillside primary school i Leeds. Med inriktning på barn med särskilda behov. Han hade lätt för att få kontakt med barnen och var lika uppskattad av andra lärare och föräldrar därför att han visade stort tålamod och empati med de svåra barnen.

Så i november 2004 – bara ett drygt halvår före attackerna – reser Khan till Pakistan och kommer inte hem förrän i början av februari. Med sig har han Shehzad Tanweer, en ung man duktig i skolan och i drott. Tanweer ville hitta en bra koranskola där han kunde studera. Tillsammans med Khan skulle han besöka några.

Tanweers föräldrar betalade hans biljett och tyckte det kändes tryggt att den äldre Khan var med som guide.

Brittisk polis misstänker att resan snarare blev en del av förberedelserna för terrordåden i juli 2005. De tror att de två fick utbildning i bombtillverkning.
Några månader senare sprängde de sig själva i luften med hemmagjorda bomber.

Taimour Abdulwahab kom till Sverige från Irak när han var tio år. Hans familj var flyktingar. Han anpassade sig snabbt. Vännerna beskrev honom som en öppen och trevlig kille om än rätt bestämd. Spelade basket och var duktig i skolan.

Åren före sitt självmordsdåd började han resa till Mellanöstern. Officiellt för att jobba och tjäna pengar. Men i ett avskedsbrev säger han att det var för att göra jihad, heligt krig. Med andra ord var han på träningsläger. Sista resan var bara några månader före attentatet på Bryggargatan.

Mönstret dyker upp igen när man läser om den äldre av bröderna i Bostonbombningen den 15 april i år.

Tamerlan Tsarnajev, 26, kom till USA för knappt tio år sedan. I motsats till många andra terrorbombare verkar han inte haft helt lätt att anpassa sig. Han reste till Ryssland i början av 2012 och stannade i ett halvår. Han besökte sin pappa och sina släktingar i Dagestan men han reste även till Tjetjenien. Vad han gjorde där eller vilka han träffade är det ingen som vet. Men mindre än ett år efter hemkomsten genomför hans med sin lillebror terrordådet mot Bostons maratonlopp.

Gemensamt för alla tre ovan är att de troligen börjat radikaliseras via sajter på nätet. En radikalisering som kan ha fullbordats på plats i utlandet. Tiden de behövt föra sina anhöriga och vänner bakom ljuset kan ha varit relativt kort.

Kanske ringer varningsklockorna i framtiden lite högre när unga män reser långa perioder till länder där militant islamism är markant förekommande.

Iran kan snabbare skaffa sig kärnvapenkapacitet än man tidigare trott.

Landet håller på att byta ut sina centrifuger till maskiner som kan anrika uran flera gånger snabbare än de gamla.

Det ökar risken att Israel gör allvar av sitt hot att flygbomba Irans kärnanläggningar.

Situationen är just nu mycket märklig. Förhandlingarna mellan Iran och sex länder (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland) har den senaste månaden återupptagits efter att ha legat nere i flera år.

Förhandlingar som handlar om hur Iran ska förmås att upphöra anrika uran eller kunna garantera att de inte använder anrikningen för att tillverka kärnvapen.

Samtidigt erkänner Iran att man är i färd med att byta ut sina 12 000 gamla centrifuger mot moderna maskiner. 3 000 är redan utbytta och kommer inom kort att producera anrikat uran. De anrikar 2-5 gånger snabbare än de gamla.

Det är en örfil i ansiktet på länderna man förhandlar med.
Inspektörer från FN:s atomenergiorgan IAEA besöker regelbundet flera av Iran kärnanläggningar. Diplomater uppger för nyhetsbyrån AP att inspektörerna i Nantanz räknat till flera hundra av de nya moderna maskinerna som kallas IR-2m.

Om de nya siffrorna stämmer innebär det att Iran mycket snabbare än man tidigare trott lyckas anrika tillräckligt med uran för att åtminstone i teorin kunna producera kärnvapen.

Den nya informationen kommer att oroa framförallt Israel och USA. Båda har sagt att de omöjligt kan acceptera ett Iran med kärnvapen. Israel har inte gjort någon hemlighet av att man är beredd att flygbomba landets kärnanläggningar för att hindra Iran från att nå den kapaciteten.

Israel har tidigare sagt att bombningar kan genomföras så tidigt som i sommar om inte Iran upphör med anrikningen. Rimligen ökar nu risken för ett israeliskt anfall.

Många tror att det redan hade kommit om det inte vore för att USA:s president Barack Obama kraftfullt vädjat till premiärminister Benjamin Netanyahu att låta bli och ha lite mer tålamod.

USA vill först uttömma alla diplomatiska möjligheter. Samtalen i Kazakstan är en av dessa.

USA har ännu inte reagerat på de nya uppgifterna.

För President Obama är Irans eventuella kärnvapen ett stort problem. Han vill inte bomba och därmed riskera att starta ett storkrig i Mellanöstern. Men han kan inte heller stillatigande se på om prästdiktaturen verkligen utvecklar kärnvapen. Då öppnar han sig för republikanska attacker och backar från sina egna uttalanden om att ”all options are on the table”.

Iran hävdar att man anrikar enbart för fredliga syften och inte har några planer på att skaffa sig kärnvapen. Men Iran har bara ett enda kärnkraftverk och centrifuger för att producera betydligt mer bränsle än vad som behövs för den anläggningen.

Iran kan inte ha undgått att notera de senaste veckornas krigsskrammel mellan Nordkorea och omvärlden, framförallt USA. Där står det tydligt klart att Nordkorea behandlas med silkesvantar just för att de har kärnvapen. Ingen vill mucka med ett land om man riskerar att bli attackerat med bomber som på ett ögonblick kan utplåna stora städer.

Eftersom Iran känner sig mobbat av västvärlden måste det framstå som lockande att skaffa sig samma livförsäkring som Nordkorea.

Kim Il Sung skulle i dag ha fyllt 101 år.

Nordkoreanerna kan fira högtidsdagen med att konstatera att ett ungt barnbarn gör allt för att efterlikna ”den store ledaren”.

Det finns i stort sett inga likheter alls mellan den förre diktatorn ”den käre ledaren”, Kim Yong-Il och hans yngste son Kim Jong-Un.

Den unge, färske diktatorn är rund och utåtriktad. Hans pappa skydde offentligheten och framträdde mycket sparsamt. Han uttalade sig ännu mer sällan. Han verkade vara en apart och komplexfylld person.

Sonen påminner mycket mer om sin farfar Kim Il Sung, en stark personlighet och en landsfader av traditionellt stalinistiskt snitt.

Unge Kim klär sig i kostymer av samma typ som farfar och bär en liknande lång rock. Han visar gärna upp sig i mer vardagliga situationer, ibland till och med hustrun vid sin sida. Han besöker nöjesfält och konserter. Men genom att ständigt låta sig fotograferas när han besöker sina trupper, diskuterar med sina generaler och studerar kartor över tänkta anfallsmål så visar han också att han aktivt styr landet.

På Kim Il Sungs tid fanns inte media på det sättet men enligt experter på Nordkorea är det förmodligen precis så Kim Il Sung skulle ha agerat om han levt i dag.

När Kim Yong-Il tog över hade han inte en chans att matcha sin pappa. I alla avseenden var han en dvärg i jämförelse. Han kunde leva vidare på den extrema personkulten kring Kim Il Sung. Den han försökte bygga upp runt sig själv omgavs av ett löjets skimmer. Som propagandan att han skulle ha gått runt en 18 håls golfbana på 23 slag.

Det är uppenbart att de senaste månadernas extremt stridslystna retorik är ett sätt för Kim Jong-Un att på allvar sätta sig i respekt på hemmaplan. Han tänker bygga upp en personkult kring sig själv värdig Kim Il Sung.

När han gör det vill han inte bli jämförd med sin pappa utan med sin farfar.

Förhoppningsvis vet han var gränsen går och kopierar inte sin farfars anfall mot Sydkorea 1950 som innebar starten av Koreakriget.

Många hade väntat sig att Nordkorea skulle använda Kim Il Sungs födelsedag – som är nationell helgdag i Nordkorea – till att skjuta upp en missil eller genomföra ett nytt kärnvapentest.

Istället verkar det som högtidsdagen passerar utan nya hot från Pyongyang.

Kim Jong-Un visade sin respekt genom att besöka Kumsusan Mausoleum där hans farfar ligger balsamerad med kroppen täkt av det nordkoreanska arbetarpartiets flagga. Hans pappa ligger i ett intilliggande rum.

USA:s utrikesminister har sträkt ut en hand och indirekt erbjudit förhandlingar ifall den unge diktatorn slutar med krigsretoriken.

Kanske är det precis vad Kim Jong-Un velat hela tiden. Men när han sätter sig vid förhandlingsbordet vill han göra det utifrån en styrkeposition.

På Cypern sitter ett team från FN redo att undersöka om kemiska vapen används i inbördeskriget i Syrien.

Under ledning av svensken Åke Sellström är de beredda att resa in i Syrien inom mindre än 24 timmar.

Förgäves. Regimen vägrar att ta emot dem.

Ändå är det Syrien som begärt att FN ska skicka en opartisk grupp för att undersöka om det var kemiska vapen som dödade ett antal bybor i Khan al-Assal för några veckor sedan.

Problemet är att diktator Bashar al-Assad bara vill att FN-inspektörerna ska få undersöka det specifika fall som regimen begärt.

Oppositionen vill att FN undersöker ett antal andra händelser där man misstänker att regeringstrupper använt massförstörelsevapen.
Där sätter regimen stopp.

Den 19 mars dog ett dussintal bybor av vad som kan ha varit kemiska vapen. Regimen hävdade att oppositionen låg bakom attacken medan rebellerna anklagade Assads styrkor.

President Obama som samtidigt befann sig på sitt första besök i Israel lovade att det internationella samfundet skulle gå till botten med vad som hänt. Om det visar sig att regimen använt kemiska vapen anser Obama att regimen ”passerat en röd linje” och att det innebär konsekvenser.

Exakt vad gick han inte in på men vad rebellerna hoppas är att USA ska ingripa militärt i Syrien för att störta diktatorn.

Föga förvånande visar det sig nu att det inte blir lätt för Obama att uppfylla sitt löfte.

Om inte Syrien släpper in utländska inspektörer blir det mer eller mindre omöjligt att reda ut vad som hänt. Vittnen måste intervjuas, överlevande undersökas och prover tas.

Istället kommer anklagelser och motanklagelser att fortsätta slungas mellan parterna. Rebellerna har inte tillgång till kemiska eller biologiska vapen. I så fall måste de ha plundrat något av regeringssidans förråd.

Det känns som världen befinner sig i lite samma läge som när FN efter Kuwaitkriget och inför invasionen av Irak begärde att få skicka inspektörer till Irak för att se om Saddam Hussein talade sanning när han hävdade att Irak inte förfogade över kärnvapen eller andra massförstörelsevapen.
Inspektioner som resulterade i ett avancerad katt- och råttalek mellan Saddams regim och vapeninspektörerna.

De fick inte alltid besöka de byggnader de ville, inte intervjua de vetenskapsmän de ville träffa. Känslan var att irakierna dolde något. Men i slutändan hittade inspektörerna inga massförstörelsevapen inför Irakkriget 2003.

Att Syrien har kemiska och biologiska vapen är ingen hemlighet. Västvärlden tror sig ha koll på var de finns men regimen uppges ha flyttat dem flera gånger. Fruktan är att Assad när han är trängd ska frestas att använda vapen som en sista utväg.

Därför vill han inte ha några FN-inspektörer som snokar.

En av dem som var under Irakinspektionerna var den svenske kemvapenexperten Åke Sällström. Nu är han chef för inspektionsstyrkan som sitter och väntar förgäves på Cypern.

Det måste vara en märklig deja vu-upplevelse.