DAVOS. Med demonstrativt spänstiga steg joggar han uppför trappan till talarstolen.

I går hotade han med ett brittisk utträde ur EU om inte Storbritannien får bättre villkor.

I dag inför världens maktelit stod han fast vid sina krav.

David Cameron är Davos mest hatade man.

Kanske överdriver jag en smula men det var åtminstone inga värmande applåder som mötte honom när han i förmiddags talade inför den fullsatta kongressalen på World Economic Forum.

Om det var någon som trott att Cameron skulle försöka gjuta olja på vågorna så hade de fel. Han gjorde absolut ingenting för att backa så mycket som en tum från det historiska tal han höll i London.

Där hotade han med att Storbritannien kan lämna EU om inte övriga länder går med på stora förändringar utefter de riktlinjer som England sätter upp. Britterna vill ha mindre av centralstyrning och flytta makt från Bryssel tillbaka till London.

Knappast ett besked som uppskattas i Berlin, Paris och andra europeiska huvudstäder. I euroländerna ser man Camerons utspel som ett sabotage mot Europas enighet.

Precis när det verkar som EU lyckats få huvudet över ytan i eurokrisen så är Cameron där och trycker ner unionen i krisvattnet igen. Åtminstone är det så många av euroländernas ledare ser det.

Nu väntar år av osäkerhet om vart unionen är på väg. Därmed ökar också risken för år av ekonomisk oro.

Den brittiske premiärministern har dessutom fräckheten att från talarstolen hävda att det inte bara är för Storbritanniens skull som förändringar måste genomföras.

– Hela EU behöver förändras, sa Cameron. Vi har kommit på efterkälken när det gäller tillväxt, investeringar och innovation. Förändringar är oundvikliga. Det är bättre att vara öppen om det och ta initiativet i debatten i stället för att låtsas som den inte fanns.

Hela Camerons kroppsspråk utstrålar trots och tuffhet. Det är som han säger; ”jag är inte rädd. Vill ni fightas med mig så kom an bara”.

När han på slutet svarar på frågor från publiken av företagsledare, ministrar och mediapersonligheter står han bredbent, likt en dörrvakt.

Kan tänka mig att det kan bli en aning ansträngt ikväll då många av EU-ledarna får träffa Cameron öga mot öga.

Cameron föregås på scen av den förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger. Denne menar att Europa nu kanske måste växla spår och bygga enighet med politiska medel, inte bara ekonomiska.

Cameron får en fråga om det och missar inte tillfället att än en gång hamra in den brittiska inställningen.

– Om man med politiska medel menar att det kommer att finnas ett land som heter Europa så är mitt svar nej. Det vore ett misstag. Det är inget för Storbritannien. Men om man menar en politisk vilja att gemensamt lösa problem så är jag helt för det.

Premiärministerns taktik för att visa att det inte är lönt att ifrågasätta de brittiska kraven är att omedelbart presentera nya initiativ.

Cameron tänker bli skatteindrivare.

– Jag är en konservativ som förespråkar låga skatter. Men jag är inte en betala inga skatter alls -konservativ. Förmögna och företag måste betala sin beskärda del. Det måste bli ett slut på skattefuskande och aggressiv skatteplanering. Men vi måste agera gemensamt annars flyttar sig skattefifflarna bara till nästa land.

Under Storbritanniens ordförandeskap för G8 tänker Cameron sätta skatteindrivning, kampen mot terrorism och transparens överst på dagordningen.

Men det alla ändå kommer att fundera över är om britterna fortfarande är med i EU om fem år.

DAVOS. Inser lite av digniteten på toppmötet i Davos när jag sätter mig i ett av konferensrummen och lyssnar på ett av dagens otaliga seminarier.

På scen sitter två presidenter. I publiken en tredje.

Var någon annanstans inträffar det?

Då får man stå ut med att Sydafrikas president Jacob Zuma är dryga fem minuter sen trots att mötet sänds direkt i kanalen CNBC.

Han kommer in iförd oklanderlig kostym med en färgglad handduk hängande runt halsen. Tillsammans med honom kliver Nigerias president Goodluck Jonathan upp på scen. Han bär en svart hatt och en mörk långskjorta med en silverfärgad kedja hängande över bröstet. Både ler oupphörligt. De verkar trivas ihop.

Temat för diskussionen är hur Afrika ska göras säkrare.
Men programledaren hinner inte mer än ställa frågan innan Jacob Zuma ifrågasätter rubriceringen.

– Skulle Afrika på något sätt vara farligare än andra länder för utländska investerare eller för sina befolkningar?, undrar han och drar genast ned applåder från de många afrikanerna i publiken.

Zuma fortsätter med att slå fast att Afrika har den näst snabbaste tillväxten av alla kontinenter.

– Fler och fler afrikanska länder blir politiskt stabila. Fler än någonsin har två demokratiska regimer som tagit över efter varandra i allmänna val.

Jonathan, bekvämt tillbakalutad i den gräddvita fåtöljen, fyller i.
– Afrika kommer från en historia av militärdiktaturer och civila envåldshärskare. Demokratin kommer inte överallt på en natt.

Vid sidan av de två presidenterna består panelen av några affärsmän och Louise Arbour, chef för tankesmedjan International Crisis Group. Hon ser väpnade konflikter som folkets fiende nummer ett i Afrika.

– Just nu ser vi i praktiken hur en andra front i kriget mot terrorismen öppnas i nordvästafrika. Risken är stor att oron i Mali sprider sig till grannländerna.

Zuma och Jonathan nickar instämmande och för första gången på länge ler de inte.

Syret i lokalen börjar ta slut. Tv-lamporna gör att svetten tränger fram i nacken.

De sista 20 minuterna får publiken ställa frågor. Programledaren har redan i förväg bestämt vem hon ska ge första frågan. På raden närmast podiet sitter Paul Kagame, Rwandas president.

Han pratar rätt länge men jag lyckas aldrig uppfatta någon fråga. Däremot slår han fast att Afrika måste ta makten över sin egen berättelse.

– I dag är det människor utanför Afrika som skriver vår historia. Vi måste börja äga våra egna problem.

Nya applåder fyller lokalen.

Det är onekligen en tung trio arrangörerna fått ihop i samma rum. Zuma, Jonathan, Kagame. Men så är det också extremt makttätt på World Economic Forum. I ett annat konferensrum håller Rysslands president Dmitri Medvedev låda.

Det är där attraktiviteten ligger. Att de redan mäktiga får träffa andra makthavare utan att behöva fatta en massa beslut.

Som några av er redan märkt har Om Världen blivit Davos 2013.

Under resten av veckan bevakar jag på plats det ekonomisk politiska toppmötet World Economic Forum. Där möts 2 500 ledare, experter och affärsmän från över hundra länder under fyra dagar.

Häng gärna med.

DAVOS. Gräddan av världens politiska och ekonomiska elit befinner sig denna vecka på en och samma plats.
I en idyllisk alpby instängda mellan snöklädda bergstoppar.
Uppdraget är allt annat än blygsamt. Rädda världen undan alla kriser.

Hur få fart på tillväxten i Europa igen? Hur ska framtidens jobb skapas? Hur ska världen ha råd att möta klimathotet?
Ämnena är många och tunga när 2 500 toppolitiker, ledande affärsmän och mediachefer träffas här i schweiziska Davos på World Economic Forum, WEF. 45 statschefer deltar.

Man kan likna WEF vid en diskussionsklubb med den skillnaden att personerna som diskuterar här verkligen har både makten och förmågan att förändra världen. Här sätts världens agenda.

Det är lite av ”alla är här”. Tysklands förbundskansler Angela Merkel glider runt i korridorerna i kongressbyggnaden. Liksom Storbritanniens David Cameron, Ryssland Dmitri Medvedev, mångmiljardären Bill Gates, finansgurun George Soros och FN-chefen Ban Ki-Moon. Även Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt är på plats.

Inramningen är vackrast tänkbara. Snön hänger tung från de pittoreska alpvillorna. Mellan molnen syns de spetsiga, snöklädda topparna som omger dalen.
Det är litet och trångt. Inte ett ledigt hotellrum finns att uppbringa. De som bokat långt i förväg betalar astronomiska summor för en säng.

Men så många viktiga och kontroversiella personer på ett och samma ställe är en presumtiv måltavla för terrorister och en mardröm för de som ska arrangera säkerheten.
Jag passerar den första poliskontrollen redan flera mil före Davos. Ju närmare stan desto tätare är det mellan poliserna som bär automatvapen med mycket långa pipor. Delar av Davos är helt avspärrad för de som inte har ackrediteringsbrickor hängande på bröstet.
En som är här för första gången är författaren Henning Mankell. Han är förvånad över att ha blivit tillfrågad och inte så lite skeptisk. Men samtidigt nyfiken.

– Det här mötet är bland det mest elitistiska jag kan tänka mig, säger han när jag träffar honom på hotellet i Klosters. Grannbyn där de inte fullt lika fina får bo.
Ändå tvekade han aldrig till att tacka ja. Mankell ska med sina erfarenheter av Afrika ge berättelser om fattigdom som ligger bortom siffrorna.

Skillnaden jämfört med andra toppmöten är att ingen behöver känna någon press att komma fram till omedelbara beslut. WEF är en chans för toppolitiker och näringslivseliten att få träffas och utbyta idéer under mer informella former. Tanken är att det ska släppa loss kreativiteten och skapa nya vänskapsband som världen kan dra nytta av.
Världen mår inte särskilt bra just nu. Pessimismen breder ut sig. Kriser är det ingen brist på.
Temat för årets upplaga av World Economic Forum säger en del, ”dynamisk motståndskraft”. Inte en titel man skulle välja om det mesta såg ljust ut.

Inför mötet har WEF släppt sin årliga rapport där man bett drygt tusen experter och näringslivstoppar att ranka vilka risker de ser som världens största under 2013 och tio år framåt.
De ökade klyftorna och den sociala oro som det kan medföra är en risk många sätter överst.
En annan är kollisionen mellan den ekonomiska krisen och de alltmer extrema väderrelaterade katastroferna som tros bero på klimathotet. WEF varnar för ”den perfekta globala stormen” där stora samtidiga påfrestningar på ekonomi och miljö riskerar att få oöverstigliga konsekvenser.

En färskare och mer oväntad fara är internet. You Tube-klipp med falska rykten och provocerande innehåll som sprids med blixtens hastighet över världen och leder till kravaller. I värsta fall kan världen få sitt första krig 2013 där innehåll på nätet är den utlösande faktorn.
Vad har då alla dessa skarpa hjärnor och mäktiga män och kvinnor för chans att lyckas?
Den som väntar sig omedelbara resultat blir nog besviken. Dagens ledare är mer fokuserade på att bli omvalda än att lösa långsiktiga världsproblem.

Men så länge världens mäktigaste pratar med varandra istället för att slåss är något vunnet.

Hans andra period som president kan bli en betydligt behagligare resa än de första.

Borta är förväntningarna på att Barack Obama ska åstadkomma underverk.

Med mer normala krav har han större chans att skriva in sig i historieböckerna.

När Obama svärs in i dag kommer hundratusentals människor att fylla The Mall, parken mellan kongressbyggnaden och Vita huset. Det kommer att bli hysteriskt men en detalj kommer att saknas.

Den där närmast religiösa känslan av att Obama är en nedstigen messias som ska frälsa världen från all ondska och orättvisa. När det några månader efter att han svors in första gången visade sig att Obama var en människa som alla andra utan övernaturliga förmågor slog besvikelsen till.

Fyra år senare är det ingen som kommer att bli besviken.

Förväntningarna på Obama har skruvats ner rejält. Så mycket att de egentligen inte är större än på vilken president som helst. Så de närmaste fyra åren har han chansen att överraska positivt och bli en president som höjer sig över mängden.

Men då får han inte väja för de stora ödesfrågorna.

Att han ska avsluta kriget i Afghanistan är i det närmaste redan avbockat i att göra-listan trots att det inte ska vara uppfyllt förrän i slutet av 2014. En framgång där räcker inte.

Tre andra frågor har större potential att göra Obama historisk för mer än att han är USA:s första svarta president.

* Klimathotet. Tillsammans med Kina står USA för nästan hälften av världens koldioxidutsläpp. Ändå är det många amerikaner som helt ignorerar klimathotet. USA är ett av de länder som bromsar mest för att få igenom tvingande åtgärder på internationell nivå ska kan bromsa jordens uppvärmning.

Här kan Obama göra en avgörande insats som bryter förlamningen och på allvar tar itu med klimathotet. Men det blir tufft. Många kongressmän ifrågasätter att hotet ens existerar. Inte ens efter stormen Sandy är det säkert att amerikanerna är mogna för en genomgripande klimatreform.

* Iran:s kärnvapen. För en amerikansk president är invasion och bombplan en normal umgängeston med trilskande länder. Lyckas Obama lösa den svåra frågan om hur Iran ska hindras från att skaffa kärnvapen utan att skicka en armada av bombplan – och samtidigt övertala Israel att avstå – har han gjort en historisk insats och förmodligen undvikit ett nytt stor krig i Mellanöstern med svåröverblickbara följder.

Dessutom bryter han på ett hälsosamt sätt mot en farlig tradition.

* Invandring. USA har alltid varit invandrarnas förlovade land. För första gången på årtionden grumlas den bilden av främlingsfientliga stämningar. Plötsligt är de tolv miljoner illegala invandrare som finns i USA ett oönskat problem istället för en tillgång. Många riskerar att kastas ut trots att de bott i USA i årtionden. Nya lagar behövs som reglerar invandringen och löser problemet med de illegala invandrarna på ett humant sätt.

Här har Obama kanske störst chans att lyckas. I senaste valet blev det väldigt tydligt för republikanerna att ett huvudskäl till att de misslyckades att ta presidentposten var att nästan tre av fyra latinoväljare valde Obama, den snabbast växande befolkningsgruppen i USA.

Republikanerna måste framstå som mer invandrarvänliga om de ska han en chans i framtiden.

En amerikansk president har normalt begränsad tid att åstadkomma något under den andra ämbetsperioden. han blir snabbt en så kallad ”lame duck”. Nu är Obamas popularitetssiffror rätt bra samtidigt som förtroendet för kongressen är rekordlågt. Kanske ger det Obama lite extra tid.

Kanske lyckas han till och med infria något av de brutna löftena från sina första fyra år. Som att stänga terrorfängelset på Guantanamo.

Benjamin Netanyahu inledde försiktigt med ett byggstopp på tio månader frampressat av president Obama.

Sen släppte alla spärrar.

Under ingen tidigare israelisk premiärminister har det byggts så många bosättningar på ockuperad mark.

Med bara några dagar kvar till valet i Israel presenterar antibosättarrörelsen Peace Now en rapport som visar att 6 676 bosättningar fick grönt ljus under 2012. Ytterligare 5 300 bosättningar förbereddes.

Över en tredjedel av de nybyggda uppfördes djupt inne på palestinskt territorium på Västbanken.
Med andra ord i områden som är tänkta att tillhöra en framtida självständig palestinsk stat. Områden som Israel erövrade i kriget 1967 och hela tiden själva talar om som ockuperad mark.

Av de övriga bosättningarna byggs många i östra Jerusalem. Den del av den heliga staden som palestinierna hoppas göra till sin huvudstad.

Ännu fler ska det bli har Netanyahu utlovat. Så fort palestinierna hade fått status som observatörsnation i FN i slutet av förra året deklarerade premiärministern att tusentals nya bosättningar ska byggas i ett område som i praktiken skulle dela Västbanken i två delar.

De nya siffrorna gör det svårt att inte hålla med i Peace Nows slutsats av Netayahus byggiver.

– Netanyahus politik visar en klar intention att använda bosättningarna för att systematiskt underminera och göra det omöjligt att uppnå en realistisk tvåstatslösning, skriver organisationen.

En fred där Israel lever sida vid sida men ett självständigt Palestina.
Skälet är att Netanyahu inte vill ha någon tvåstatslösning. Han saboterar den för att han vill bevara status quo.

Israel behöver inget fredsavtal med palestinierna, enligt honom. Hellre får allt fortsätta som hittills. Så länge muren längs med Västbanken skyddar Israel mot palestinska självmordsattentat så kan Israel leva med det palestinska problemet.

En majoritet israeler verkar hålla med honom. Någon annan förklaring har jag svårt att se till att han är storfavorit i valet. 81 procent av israelerna tror att han får fortsätta som premiärminister. 64 procent tycker att han är den bäst lämpade för jobbet.

Tvåstatslösningen är den fredsplan som omvärlden förordar. Ja, egentligen den enda möjliga plan som finns just nu.

Om Israel överger den finns inget hopp om ett fredsavtal mellan de två folken. Då fortsätter den bittra konflikten att vara tändbränsle för hela Mellanöstern.

President Obamas taktik i vapenfrågan framstår tydligt.

Det gäller att smida medan järnet är varm eller mer specifikt innan den hemska skolskjutningen i Connecticut faller i glömska.

Obama har folket med sig men får ändå svårt att få igenom nya, tuffare lagar.

Därför lägger han bara fram vissa av förslagen för kongressen.

Ett antal åtgärder tänker han driva igenom via presidentdekret. Något som hans politiska motståndare redan kritiserar honom för.

För ett förbud mot halvautomatiska vapen av militär typ finns det ett klart stöd hos den amerikanska allmänheten. I en färsk opinionsmätning som nyhetsbyrån AP gjort vill 55 procent av de tillfrågade ha ett sånt förbud.
Generellt säger sig 58 procent av amerikanerna vara för striktare vapenlagar.

Hela 84 procent vill ha federala regler som innebär att den som vill köpa ett vapen på någon av landets otaliga vapenmässor ska underkasta en kontroll av sin bakgrund.

Allra mest för strängare vapenlagar är kvinnorna. Två av tre kvinnor vill ha tuffare vapenlagar mot bara hälften av männen.

Att döma av AP/GfK:s opinionsmätning ligger Obamas förslag till skärpningar helt i linje med det amerikanska folkets vilja. Ändå är det högst osäkert om de tuffare lagarna verkligen blir av.

För det finns en paradox. Även om folket är för är politikerna emot.
Politikerna vågar inte skärpa lagarna. Av rädsla för att bli anklagade för att urholka det heliga andra tillägget i konstitutionen som ger alla amerikaner rätt att bära vapen. I förlängningen riskerar de att inte bli omvalda.

De utgår från att opinionsmätningarna mer är uttryck för en känslomässig ilska och vanmakt efter massakern på lågstadieskolan i Newton då 20 unga skolbarn dödades.

Dessutom visar även den senaste opinionsmätningen att en majoritet av republikanerna inte vill ha tuffare vapenlagar medan hela 76 procent av demokraterna är för.

Ändå kan Obama inte räkna med att få med sig ens alla sina egna partikamrater i kongressen. Demokrater från många konservativa delstater är helt emot tuffare vapenlagar.

Förmodligen hjälper det inte att Obama agerat med rekordfart. Lagförslaget läggs fram precis en månad efter skolmassakern och då har det ändå varit jul och nyårsledigt däremellan.

Motståndet är så starkt att det faktiskt vore lite av en sensation om Obama fick igenom de nya lagarna. Senast någon lyckades var president Bill Clinton 1994. Men om det är någon gång han ska han en chans så är det nu direkt efter omvalet när hans popularitetssiffror är i topp.
Förutom den allmänna republikanska attityden att till varje pris försöka sätta krokben för Obama så försvåras läget av en annan stor politisk stridsfråga som måste avgöras inom kort.

Kongressen måste höja USA:s skuldtak för att staten ska kunna låna mer pengar. Republikanerna försöker ännu en gång utnyttja sin makt för att vinna politiska poänger. Precis som hösten 2011 då debaklet resulterade i att USA fick sänkt kreditbetyg.

Snart femton år har gått sedan fredsavtalet om Nordirland skrevs på.

Allt såg ut att gå vägen.

Men de senaste veckornas kravaller visar att hatet hela tiden legat och pyrt under ytan.

Nordirland är ett utmärkt exempel på att talesättet ”tiden läker alla sår” inte stämmer. Åtminstone inte när det gäller religiösa och etniska konflikter.

Det kan se ut som att motsättningarna försvunnit men minsta lilla man skrapar på ytan så blossar de upp igen. Det spelar ingen roll om det gått 10, 20 eller 50 år.

Jag minns ett besök i Bosnien 2005, tio år efter fredsavtalet. Där fanns inte minsta gnutta försoning. Bara rått hat, delade skolklasser och en stark spänning. Känslan var att kriget kunde börja igen vilken dag som helst.
Mitt intryck är att stämningen är densamma i dag.

Det behövs så lite för att väcka liv i gamla känslor och oförrätter.

I fallet Nordirland handlar det om en så banal sak som hur många dagar den brittiska flaggan ska få vaja framför stadshuset i Belfast.

Traditionen har bjudit att flaggan suttit där årets alla dagar. Men den 3 december förra året beslöt Nordirlands lokala parlament att begränsa antalet flaggdagar till 19. Ett beslut som togs av katolska Sinn Fein, socialdemokraterna och katolsk/protestantiska Allianspartiet. De mer hårdföra protestantiska partierna röstade emot.

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Protestanter demonstrerade utanför Stadshuset och krävde att beslutet skulle rivas upp.

Protesterna urartade snabbt till kravaller. Fienderna från den gamla konflikten mellan katoliker och protestanter attackerade varandra.Framförallt gav sig båda sidor på polisen med allt från släggor till knytnävar.

Så har det fortsatt. Varje kväll de sex senaste dagarna har det varit bråk. Än så länge används används ”bara” plastkulor men annars är kravallerna en fläkt från ”the troubles”.

Enda positiva i sammanhanget är att det trots allt är rätt få människor inblandade. Som alltid är det extremister på båda sidor som tar varje tillfälle att göra upp gamla räkningar och blåsa nytt liv i konflikten.

Mer oroande är att de drar in sina barn i bråken. 11-12-åringar slänger stenar mot polisen. Ungdomar som inte ens var födda när fredsavtalet skrevs på 1998.

Alla verkar utgå från att det lugnar ner sig så småningom.
Den stora massan nordirländare är trots allt nöjda med freden. De kanske inte älskar sina katolska eller protestantiska grannar men de är ändå beredda att leva sida vid sida.

Ingen vågar tänka tanken på vad som händer om bråken fortsätter och trappas upp. Få vill ha tillbaka dödandet under konfliktens höjdpunkt på 70- och 80-talen. Extremisterna möjligen undantagna.

Vladimir Putin älskar att reta och förlöjliga västvärlden.

Med skådespelaren Gerard Depardieus välvilliga bistånd har han åter lyckats med en pr-kupp.

Den osannolike vinnaren av de franska skattestriden ser ut att bli Rysslands president.

När Depardieu offentligt gick ut och meddelade att han tänkte avsäga sig sitt franska medborgarskap i vredesmod över de kraftiga skattehöjningarna för rika fransmän så var Putin snabb med att erbjuda Depardieu att komma till Ryssland istället.

Lockbete var en skatt på 13 procent oavsett inkomst. Att jämföra med den nya planerade franska rikemansskatten på 75 procent.

Depardieu tackade först ja till erbjudandet mest på skoj. Men Putins inbjudan visade sig vara mer allvarlig än så.
Presidenten såg chansen att än en gång vinna pr-poäng på västvärldens bekostnad.

Normalt är det Putin som tvingas stå i utvisningsbåset och försvara sig mot anklagelser om att försöka återupprätta Sovjetunionen, kväsa all politisk opposition och berika sig själv på det ryska folkets bekostnad.

Inget verkar därför ge Putin ett sådant personligt nöje som att knäppa det kritiska väst på näsan.

Nyligen skrev Putin under en ny lag som förbjuder amerikaner att adoptera ryska barn. En direkt hämnd för att USA stiftat lagar som att nekar ryska myndighetspersoner inblandade i brott mot mänskliga rättigheter inresa i USA.

Putin har också förbjudit ryska organisationer att ta emot pengar från utlandet med mindre än att de i så fall registrerar sig som utländska agenter.
Allt del i ett långintensivt maktkrig mot väst.

Här passar den inte ont anande Depardieu in perfekt.

Putin kan inför sin egen befolkning visa att Ryssland är attraktivt för kända personer från utlandet samtidigt som han får den franska regeringen att på en gång framstå som både stelbent och hjälplös.

Bilderna från middagen i den ryska OS-orten Sochi där omfångsrike Depardieu kramar om korte Putin är redan klassiska. De släpptes inte av en slump utan som del av en mycket medveten pr-kampanj från Putins sida.

Skådespelerskan Birgitte Bardot har hotat med att följa i Depardieus fotspår för att rädda några dödshotade elefanter på ett franskt zoo.

Snart kanske Putin kan stoltsera med en hel koloni av franska skådisar som på ett eller annat sätt är missnöjda med sitt hemland.

En ny form av kallt krig pågår mellan Ryssland och USA.

Det förs inte i första hand med vapenskrammel utan med lagboken som tillhygge

Inte med avgörande slag utan med många irriterande tjuvnyp som förpestar relationerna.

I dagarna röstar Ryssland igenom en ny lag som innebär att man kan neka inresa till amerikaner som behandlar sina ryska adoptivbarn på ett inhumant sätt. Men den ska också gälla amerikanska medborgare som varit involverade i fånglägret Guantanamo på Kuba och i behandlingen av den ryske vapenhandlaren Viktor Bout.

Lagen är ett direkt svar på den amerikanska Magnitskylagen som gör det möjligt för USA att utfärda inreseförbud för ryska medborgare som är inbladade i brott mot mänskliga rättigheter.

Sergei Magnitsky var advokat som avslöjade omfattande korruption inom makteliten och som dog i ryskt fängelse under mystiska omständigheter.

När Vladimir Putin igår höll sin årliga presskonferens med utländska journalister fick han frågan om vad han tyckte om den lag Duman är på väg att rösta igenom. Många trodde att han skulle bagatellisera den. Istället sa Putin att han tyckte lagen var ett lämpligt svar på USA Magnistky-lag.

Putin är väl medveten om att Ryssland inte kan konkurrera militärt med USA eller om rollen som supermakt. Men han vill ändå visa att han tycker väldigt illa om när USA och Västvärlden försöker läxa upp Ryssland.

Resultatet är en ny anda av fientlighet mellan de två länderna.

De hotar inte varandra med vapen och krig men sätter hela tiden käppar i hjulet för den andre. Det är som att USA fortfarande inte riktigt litar på Rysslands intentioner. Putin verkar ser USA-fientligheten som ett sätt att ”boosta” sin egen ställning på hemmaplan.

USA och andra västländer gett bidrag till ryska människorättsorganisationer under Putins styre. För några månader sedan deklarerade Putin att de ryska organisationer som tar emot pengar från utlandet måste registrera sig som utländska agenter.

Helt enkelt ett sätt för Putin att sätta stopp för den interna oppositionen mot honom. Fast han förklär det i andra ord.

– Direkt eller indirekt inblandning i vår interna politiska process är oacceptabelt, säger han. De som får pengar utifrån för att tjäna utländska intressen ska inte ägna sig åt politik i Ryssland.

Nyligen meddelade Ryssland att man inte tänker förlänga avtalet med USA om att säkra kärnvapen, biologiska och kemiska vapen från Sovjettiden. Ett avtal som anses avgörande för att förhindra kärnvapen eller kärnvapenmaterial att komma på avvägar och som löper ut nästa år.

USA anser att man agerar utifrån en vilja att se till att Ryssland inte faller tillbaka i Sovjetunionens totalitära styre. Men Putin ser det som inblandning i Rysslands interna angelägenheter.

Han flirtar gärna med dem som är nostalgiska över Sovjettiden då landet bemöttes som respekt och rankandes som en stormakt i klass med USA. De senaste åren har Ryssland kraftigt ökat sina militärutgifter.

Nyligen föreslog Putin att man skulle återinföra utmärkelsen ”Arbetets hjälte” som infördes under de tidiga sovjetåren för att öka produktionen.
På den internationella arenan har det kalla kriget redan återvänt. FN är åter förlamat när Ryssland flera gånger lagt in sitt veto eller hotat göra det mot försök att sätta stopp för Syriens diktator Bashar al-Assads slakt av sin egen befolkning.

Kommunismen är död. Men öst står återigen mot väst.