De första reaktionerna på president Obamas tal ger intryck av att vara övervägande positiva. Som man kan förvänta sig när en skicklig retoriker precis lämnat talarstolen.

Till och med motståndarna applåderade när Obama i sitt tal sa att jobben är hans främsta prioritet.

TV-kanalen CBS gjorde en snabbmätning efter talet där 83 procent av de tillfrågade uttryckte gillande. 

CNN frågade folk som tittat om de tyckte att det här var ett tal som förde nationen framåt. Drygt 70 procent ja. 

Överraskande höga siffor.

Men Obama ska nog akta sig för att dra för stora växlar på dem.

De här talen har en tendens att snabbt skjutas åt sidan av den politiska verkligheten och snart är det vardag för Obama igen. En vardag där hans opinionssiffror sjunkit till under 50 procent.

Om hans försök till en nystart lyckades eller inte avgörs av hur snabbt han klarar av att leverera något som upplevs som ”change” av väljarna.

Presidenten erkände självkritiskt att förändring inte kommit tillräckligt snabbt.

Det var slående hur lite tid Obama ägnade åt världen utanför USA. Amerikanerna vill att Obama ska ägna sig mer åt inrikespolitik än fredspris.

Jag tror han gjorde helt rätt som fokuserade hårdast på jobben och ekonomin. I dagsläget när alltfler amerikaner blir arbetslösa, när alltfler tvingas flytta från sina hem därför att de inte kan betala räntorna så är det vardagens bekymmer som dominerar.

Arbetslösheten är tio procent och trots alla hundratals miljarder som satsats på att få igång ekonomin så har det hittills hänt väldigt lite på jobbfronten.

Ska Obama lyckas ta sig ur det hål han hamnat i tack vare demokraternas valförlust i Massachusetts så måste han få ner arbetslösheten.

Folk lyssnar fortfarande på Obama men de vill se konkreta resultat. Vackra tal räcker inte längre.

Att han väntade till i mitten av talet med att ta upp försöken att få igenom en allmän sjukförsäkring för alla amerikaner visar att han inte vill blåsa till förnyad strid i frågan men att han heller inte gett upp.

Däremot gav han väldigt lite vägledning om hur han tänker tråckla igenom reformen.

Han lät nästan vädjande när han sa ”låt oss hitta ett sätt att tillsammans få igenom den här reformen. Låt oss få det gjort”.

För vad Obama behöver mer än en nystart är en solid politisk framgång. Allmän sjukförsäkring var hans främsta vallöfte. Kan han leverera det är det värt mer än alla state of the union-tal sammantagna.

Den som till äventyrs trodde att valet på Sri Lanka skulle skapa stabilitet i det krigshärjade landet har anledning att vara besviken.

Förloraren generalen Sarath Fonseka vägrar acceptera valresultatet . Istället hotar han att gå till domstol för att få det ogiltigförklarat.

Samtidigt som den sittande presidenten Mahinda Rajapaksas seger deklarerades lät militären omringa det hotell där Fonseka fanns. Under förevändningen att det fanns desertörer inne i byggnaden.

Snarare är intrycket att Rajapaksa försöker skrämma sin rival så han lämnar landet.

Aktionen fick Fonseka att begära att valkommissionen garanterar hans säkerhet.

De två männen som tillsammans vann Sri Lankas inbördeskrig mot rebellrörelsen de Tamilska Tigrarna är i dag uppenbarligen bittra fiender. Något som inte bådar gott för framtiden.

Ska singaleserna börja fightas inbördes nu när kriget mot den tamilska rörelsen är över?

Vad händer om Fonsekas försöker få landets militär att ställa sig bakom honom?

Någon tvekan om vart segern skulle gå finns inte om man ska tro valkommissionens siffror. Rajapaksa vann med 57,8 procent av rösterna mot Fonsekas 40.

Utmanaren hade hoppats mycket på att den tamilska minoritetsbefolkningen skulle lägga sin röst på honom. Eftersom de hatar president Rajapaksa ännu mer.

Istället verkar det som tamilerna, som utgör knappa 15 procent av befolkningen, stannat hemma. Alternativt hindrats från att rösta.

Jag har inte sett några trovärdiga uppgifter om direkt valfusk. Däremot är det helt klart att valet inte gått juste till. Den statliga televisionen har ensidigt ställt sig bakom Rajapaksa. Han har fått oproportionerligt mycket utrymme i media medan Fonseka till stor del tigits ihjäl.

Rajapaksa har även i övrigt utnyttjat statsapparaten för sin egen valkampanj,

Istället för den nationella försoning som många hoppades skulle bli resultatet av valet ser det ut att sått nytt ont blod.

Efter nästan 30 år av inbördeskrig är Sri Lanka i stort behov av att fokusera på att få igång landets ekonomi och locka tillbaka turisterna till de kritvita stränderna.

Förnyade våldsamheter är något man definitivt inte behöver.

Presidenten och hans general vann inbördeskriget tillsammans. 

Nu är de bittra konkurrenter om makten.

”Lustigast” av allt. I dag kan de besegrade tamilerna avgöra vem av dem som blir Sri Lankas näste president.

När president Mahinda Rajapaksa och general Sarath Fonseka för att halvår sedan firade att nästan 30 år av bittert inbördeskrig var över, var de hjältar i folkets ögon.

Fonseka ville gärna använda sin nyvunna popularitet för att ta ytterligare ett steg i makthierarkin. Rajapaksa gör allt för att försöka hindra honom.

Den statliga singalesiska TV:n ägnar sin sändingstid åt hyllningsporträtt av presidenten. Nämner de överhuvudtaget Fonseka är det i förklenande ordalag.

Några opinionsmätningar värda namnet görs inte på Sri Lanka. De flesta experter tror dock att valet blir mycket jämt.

Rajapaksa må vara en hjälte i den meningen att han efter 30 år lyckades besegra separatiströrelsen Tamilska Tigrarna (även om omvärlden har en och annan fråga till honom om eventuella krigsförbrytelser begångna under slutstriden). Den nyvunna freden uppskattas men befolkningen är långt ifrån nöjda med landets usla ekonomi. Turistboomen på paradisön har inte kommit igång än.

Folket klagar på höga levnadsomkostnader och låg levnadsstandard i ett landet som många tycker borde ha alla förutsättningar att vara Sydasiens Singapore.

Att Rajapaksas tre bröder har höga poster i regeringen retar många.

Fonseka saknar helt politisk erfarenhet. Han bärs fram av en palett av oppositionspartier vars främsta intresse är att göra sig av med den sittande presidenten.

Rajapaksa är inte populär bland minoritetsbefolkningen tamilerna. Inte Fonseka heller. Men i valet mellan pest och kolera verkar en majoritet föredra Fonseka. Eftersom de tre miljoner tamilerna utgör knappa 15 procent av befolkningen så kan deras röster avgöra valet.

Intressant blir att se om presidenten accepterar en valförlust.  Oppositionen hävdar att han förbereder en militärkupp i händelse av förlust.

När resultatet är klart på onsdag får vi veta.

Ett fåtal felaktiga fakta i en 1 600 sidor lång rapport borde inte vara något att bråka om.

Om det inte vore för att det är FN:s klimatpanel som står för felen.

De har gett klimatskeptikerna ett helt vattenfall på sin kvarn.

Klimathotet kämpar i motvind. 

Först var det e-mejlväxlingen mellan klimatforskare som kunde tolkas som att de manipulerade resultaten. Därefter kom fiaskot för klimatmötet i Köpenhamn och sen den kallaste vintern på många år i Europa.

Nu är det avslöjandet att påståendet att Himalayas glaciärer skulle smälta till 2035 är helt gripet ur luften. Och att det inte finns något klart vetenskapligt samband mellan jordens uppvärmning och en ökning av svåra stormar och orkaner.

Glaciäruppgiften härrör från en tidskriftintervju från 1999 som sedan utan kontroll återpublicerades av Världsnaturfonden 2005.

I det andra fallet använde klimatpanelen uppgifter som då ännu inte fingranskats eller publicerats. Ett år senare konstaterar forskare att ett samband mellan hårdare stormar och växthuseffekten inte går att slå fast.

Först blir jag en aning skrämd över hur en uppenbart felaktig uppgift kan nästla sig in i ett dokument utsatt för en sådan fingranskning som FN:s klimatrapport. Det är ju rätt stor skillnad på om Himalayas glaciärer smälter om 25 år eller om 300 år.

Känslan man får är att ansvariga mycket väl vetat att uppgiften är felaktig men att man låtit den stå kvar som ett sätt att få politiker och allmänhet att inse allvaret i klimathotet.

Det behövs något alarmistiskt för att vi verkligen ska tro på klimathotet.

Sambandet mellan orkaner och klimatförändringarna tjänar samma syfte. Vem är inte beredd att dra ner på värmen inomhus eller köra mindre bil om vi slipper extremt väder?

I båda fallen har FN:s klimatpanel gjort både sig själva och klimathotet en otjänst. De har ryckt undan mattan för sin egen trovärdighet.

Ursäkterna har varit halvhjärtade och arroganta.

Nästa gång FN:s klimatpanel slår på alarmtrumman kommer många att slå dövörat till.

Vi litar inte längre på att de är objektiva, oberoende forskare som bara presenterar fakta som inte kan ifrågasättas.

Vilket är väldigt synd eftersom det i grund och botten inte finns något skäl att ifrågasätta  slutsatsen att det finns en växthuseffekt som är delvis orsakad av människan. En uppvärmning som på sikt hotar tillvaron på vår planet.

Nu riskerar den insikten att få sig en ordentlig knäck. Kanske får det till följd att det blir ännu svårare att få ned utsläppen av koldioxid runtom i världen.

Andy Pittman, en av huvudförfattarna till FN:s klimatrapporter 2001 och 2007 säger till Australiensiska radion, ABC, att skeptikerna är på väg att vinna PR-kriget.

– Min personliga åsikt är att klimatforskarna är på väg att förlora striden med skeptikerna. Skeptikerna är välfinansierade, välorganiserade och jobbar heltid. Vi forskare har andra jobb vid sidan av.

Bakom klimatskeptikerna finns mäktiga ekonomiska intressen som inte vill ha några inskränkningar i hur mycket kol, olja och bensin vi ska få använda.

Jag litar ännu mindre på dem än på FN:s klimatpanel. Trots fadäserna.

Vill man hjälpa Haiti finns det en effektiv åtgärd som det hittills bara mumlats om.

Efterskänk landets utlandsskuld på sju miljarder kronor.

Lite konstigt är det när världen pumpar in miljoner i bistånd samtidigt som det sönderslagna Haiti ska betala stora summor i ränta och amortering på utlandslånen.

Världen ger med ena handen men tar med den andra.

Biståndsminister Gunilla Carlsson fick frågan i radions P1 i morse om att efterskänka utlandsskulden men ville inte riktigt ge något svar. Detta trots att Sverige sitter i Internationella valutafondens, IMF, styrelse (som står för en stor del av lånen) och skulle kunna ta ett lovvärt initiativ i frågan.

Andra länder har visat snabbare fotarbete. Taiwan har meddelat att man är beredd att avskriva sitt lån till Haiti på närmare 700 miljoner kronor. En nation som IMF och Världsbanken klassar som ”ett av världens mest skuldsatta fattiga länder”.

Utlandsskulden är ett stort problem för många u-länder. Skuldavskrivning används alltmer som ett sätt att få fattiga länder på fötterna. I fallet Haiti verkar det vara sällsynt välmotiverat i efterdyningarna av den humanitära katastrof som förstört vägar, skolor, bostäder, sjukhus och regeringsbyggnader.

Om världen fortsätter ge med ena handen men tar tillbaka med den andra motverkas ju hela syftet med biståndet. För även om det just nu mest handlar om katastrofhjälp så kommer Haitis behov att vara enorma för lång tid framöver. Så omfattande att det inte finns några som helst möjligheter för landet att klara av det på egen hand.

IMF:s chef föreslog i går en internationell ”marshallplan” för Haiti liknande den som USA initierade för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Ingen dum idé.

Då verkar det konstigt att IMF i förra veckan erbjöd Haiti ett nytt stort lån.

IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn motiverade lånet med att det går snabbare att bevilja ett lån än en gåva Han tänker han själv ta initiativet till att lånet senare omvandlas till gåva. 

Låter osedvanligt krångligt men om han håller sitt löfte är det väl helt ok.

En stor del av Haitis utlandsskuld avskrevs redan förra året, före jordskalvet. Att efterskänka resten verkar inte vara en omöjlighet. Men någon måste lyfta upp frågan på bordet. Gärna nu medan Haiti fortfarande är i världens fokus.

Vad säger du, Gunilla Carlsson?

Med snart elvatusen amerikanska soldater på plats i Haiti är det svårt att inte tala om en invasion.

Men det här är en USA-offensiv som världen inte fördömer.

Väl medvetna om att den amerikanska militärens rykte inte är det bästa efter invasionen av Irak och flygbombningar i Afghanistan har marinsoldaterna i Haiti fått stränga order.

De ska bära sina automatgevär på ryggen. Undvika att gömma sig bakom heltäckande solglasögon. Helst ska de inte avlossa ett enda skott. 

President Obama vill visa att USA:s militär är bra på annat än att sprida död och skräck.

I Haiti är amerikanernas uppdrag att vakta matlager och hjälpa till att distribuera vatten och andra förnödenheter på ett ordnat och säkert sätt.

Hamnen i Port-au-Prince ska repareras av ett kranfartyg från marinen så att bensin och flygbränsle kan föras in. Ett flytande militärsjukhus anländer inom kort där jordbävningsoffer med svåra skador ska opereras.

Amerikanerna har med sig tunga fordon som ska röja undan högarna av sten, betong och armeringsjärn på huvudstadens gator.

Militären använd i folkets tjänst. Med image som hjälpare snarare än erövrare.

Ändå kunde USA inte motstå frestelsen att låta marinsoldater slå läger innanför grindarna på det raserade presidentpalatset. En maktdemonstration på sitt sätt.

I nuläget applåderar haitierna amerikanernas ankomst. Trots att de två länderna har en allt annat än okomplicerad gemensam historia.

1915 invaderade USA Haiti efter en längre period av politisk oro. De lämnade inte landet förrän 1934.

1994 var det dags igen. Då gav Bill Clinton order om en invasion för att återinsätta den folkvalde presidenten Jean-Bertrand Aristide.

I båda fallen mötte invasionerna väpnat motstånd från grupper i det haitiska samhället.

Säkert är det därför som USA:s ambassad i Port-au-Prince är så mån om att förklara den amerikanska närvaron.

– Vi vill att Haitis befolkning ska förstå att vi är här för att hjälpa, säger ambassadens talesman. Inte för att invadera eller ockupera.

Bara det faktum att han känner sig tvungen att ge en sådan försäkran säger en hel del.

En militär talesman meddelar ödmjukt att ”detta är en FN-led operation. Vi är bara ett av många länder som bidrar i räddningsoperation”.

Den här gången har jag bara lyckats upptäcka en person som invänder mot den amerikanska närvaron. Venezuelas i demokratiska val utsedda diktator Hugo Chavez hävdar att USA använder nödhjälp som svepskäl för att ockupera Haiti.

En uppfattning han som sagt är ensam om just nu.

Otvivelaktigt ligger det i USA:s intresse att stabilisera Haiti. Säkert kommer ett av den amerikanska marinens uppdrag vara att försöka hindra båtar fyllda med haitiska flyktingar att lämna landet. Man vill också gärna få stopp på Haiti som transitland för narkotika.

Saker som inte bara gynnar USA.

Avgörande blir vad som händer när den akuta hjälpfasen är över. Kommer de amerikanska soldaterna frivilligt att lämna åt de 12 500 FN-soldaterna att sörja för säkerheten eller kommer de att förlänga sin närvaro i strid mot Haitis önskemål?

I nuläget ser jag inga skäl att frukta det senare.

Att fylla platsen efter avlidne senatorn Ted Kennedy var egentligen bara en formalitet.

Trodde demokraterna.

Nu riskerar Barack Obama att få fira sin ettårsdag i Vita Huset med en rejäl politisk motgång som kan sätta stopp för hans sjukvårdsreform.

I natt svensk tid avgörs vem som vinner senatsvalet i Massachusetts.

Om republikanen Scott Brown avgår med segern förlorar demokraterna sin filibustersäkra majoritet i Senaten. För att inte republikanerna ska kunna döda eller förhala viktiga beslut krävs 60 senatsplatser. Precis vad demokratern har i dag.

För Obama är senatsvalet så viktigt att han i söndags gjorde en blixtutryckning till Boston för att hjälpa demokraternas kandidat Martha Coakley. Trots att han missade hustrun Michelles födelsedagsfirande på 46-årsdagen.

Demokraterna må vara förlåtna för att de tagit ut segern i förskott. 

Massachusetts är en av landets mest liberala stater. Man har inte valt en republikansk senator på 38 år. Det var den enda staten som röstade för George McGovern mot Richard Nixon 1972.

Just den här senatsplatsen har hållits av en Kennedy de senaste 60 åren. Symboliskt skulle en förlust svida rejält för Obama.

Brown är en tämligen okänd, klassiskt konservativ republikan som en gång i tiden blev utsedd till USA:s sexigaste man. Han borde inte ha skuggan av en chans i Massachusetts. Att han ändå har det enligt opinionsmätningarna visar att det finns många som vill proteströsta mot Obama och hans reform som ska ge sjukförsäkring åt alla amerikaner.

Detta faktum har fått republikanerna att kasta in stora pengar i Browns kampanj.

En slutgiltig omröstning återstår innan sjukvårdsreformen kan bli lag. Med bara 59 demokratiska senatorer kan förslaget falla. I så fall omintetgörs Barack Obamas största inrikespolitiska framgång hittills.

Inte bara det.

Utan den absoluta majoriteten riskerar delar av presidentens övriga agenda att haverera. Det han ska få gjort måste ske inom det närmaste året. Sedan börjar upptakten för valrörelsen 2012 och allt blir ännu svårare.

Vissa bedömare drar paralleller med Boston Te Party för över 200 år sedan. Då gjorde delar av befolkningen uppror mot de höga skatterna genom att dumpa balar med te i Bostons hamn.

Valet i natt ses som ett nytt potentiellt uppror av dagens ”rebeller” mot Obama som vill höja skatter och öka statens utgifter.

Avgörande blir om demokraterna lyckas få ut sina mer ”nöjda” väljare trots snökaos i Massachusetts.

Vi fick se en osannolik comeback.

Vi fick se den orangea revolutionens hjälte Victor Jusjtjenko röstas bort.

Ändå tror jag den ukrainska frihetsrevolten lever vidare efter den andra valomgången.

Julia Timosjenko har goda chanser att vinna över comeback kid Viktor Janukovitj den 7 februari.

Presidentvalet i Ukraina följde i stort sett opinionsmätningarna. Därför var det ingen sensation att Jusjtjenko röstades bort. Av de 18 kandidaterna återstår bara två.

Även om Janukovitj seger var förutsägbar är den rätt anmärkningsvärd.

Det var han som vann fuskvalet för fem år sedan som Ukrainas Högsta Domstol till slut ogiltigtförklarade. Han sågs då som Moskvas handgångne man. Därmed borde han ha varit politiskt död när Ukraina utmanade sin mäktige granne.

Men ukrainsk politik är lite speciell. Den östra delen av landet domineras av en ryskspråkig befolkning som fortfarande är positivt inställda till Ryssland. Det är här Janukovitj har sin bas.

Han har också hjälpts fram av det politiska käbbel mellan den orangea revolutionens två förgrundsfigurer som dominerat politiken de senaste fem åren. Samtidigt som de ekonomiska och politiska framstegen har uteblivit.

Janukovitj har utnyttjat de senatste fem åren till att slipa på sin image. Han är mer folklig och mindre ”sovjetisk”.

Så då borde väl Janukovitj ha en enkel resa mot presidentposten om tre veckor?

Han verkar själv tro det. 

– I dag markerar slutet för de orangeas makt, deklarerade han segervisst.

Personligen tror jag han är lite väl snabbt där.

Avgörande blir var alla de som röstade på de 16 övriga kandidaterna lägger sina röster. Här är det fördel Julia Timosjenko.

Med Jusjtjenko borta ur leken bli hon ensam bärare av det orangea arvet. Utsikten om ett slut på käbblet kan bli ett viktigt argument för väljare som stödde revolten för fem år sedan.

För många som röstat på andra kandidater som exempelvis affärsmannen Sergei Tigipko blir Timosjenko det naturliga alternativet. Därför kan hon mycket väl vinna den andra omgången trots att hon i den första bara fick 25 procent av rösterna mot Janukovitj 36.

Räkna med att det blir både jämt och mycket spännande.

Även om båda sidor fortsätter anklaga varandra för valfusk hävdar valövervakarna i OSCE att det inte finns några bevis för organiserat fusk. Kanske har Ukraina trots allt kommit en liten bit på vägen de senaste fem åren.

Utländska företag i Peking brukar stå med mössan i handen och tejpbit för munnen på ett sätt som får mig att må illa.

Allt för att inte stöta sig med jättemarknaden Kina.

Därför känns det väldigt uppfriskande när Google vågar stå upp mot världens nästa stormakt.

Lika glädjande som det kändes trist när sökmotorn gick med på de kinesiska censurreglerna för några år sedan.

Nu har företaget med devisen ”do no evil” uppenbarligen tänkt om. Google deklarerar att man inte längre är beredd att censurera sin kinesiska sökmotor. Man vill förhandla med de kinesiska myndigheterna om att släppa den helt fri.

Kina har vant sig vid att utländska företag dansar efter deras pipa. Därför är det högst otroligt att de skulle gå med på en ocensurerad sökmotor. Full yttrandefrihet är ett alltför beskt piller för kommunistpartiet att svälja.

Den logiska följden blir då att Google gör allvar av sitt hot och lämnar Kina.

Att ett stort internationellt, högteknologiskt företag på det här sättet utmanar Peking är mycket ovanligt och därmed också en stark signal till Kinas ledare.

Bakgrunden är avancerade cyberattacker mot mejlkonton som tillhör kända förkämpar för de mänskliga rättigheterna i Kina. Google anklagar inte uttryckligen de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom men indirekt är det dit fingret riktas.

Cyberattackerna är kulmen på en tid av åtdragna tumskruvar mot Google. Kina har bland annat blockerat You Tube. 

Nu har sökjätten fått nog.

Kanske ligger det någon snillrik, egennyttig beräkning bakom som jag inte känner till.

Googles värste lokale konkurrent Baidu (ett företag som står de kinesiska staten nära) hävdar att det amerikanska företaget vill dra sig ur Kina av finansiella skäl. I Kina är Google bara näst största sökmotor med 30 procent av marknaden.

Med tanke på att 350 miljoner kineser har tillgång till internet har jag svårt att tänka mig att det inte går att tjäna en rejäl hacka med ”bara” en tredjedel av marknaden.

Kanske handlar det istället om en ihärdig intern kritik inom Google mot att man överhuvudtaget gick med på de kinesiska censurreglerna från början. 

Som ett av få företag som äntligen vågar säga ifrån mot Kina kan man räkna med mycket goodwill runtom i världen. Det är bra för varumärket.

Så även om aktiekursen sjönk i går efter beskedet kommer Google att fortsätta tjäna stora pengar.

Finns det något svenskt företag som vågar ryta ifrån mot Peking?

En våg av självständighetssträvanden sveper över världen.

Trenden har uppenbarligen inte nått franska Västindien.

När de hade chansen att säga ja till ökat självstyre så röstade de emot.

Bara några dagar har gått sedan Togos fotbollslandslag attackerades i Angola av en grupp som kräver självständighet för Cabinda, en av landets oljerika provinser. Det senaste i raden av våldsdåd från grupper i olika delar av världen som villa ha självständighet eller ökat självstyre i sitt område.

Därför känns det lite märkligt att nås av rapporterna från Martinique och Franska Guayana där folkomröstningar hölls den gångna helgen. Där hade befolkningen chansen att säga om de ville ha mer av självstyre.

I Martinique röstade 80 procent av befolkningen emot. I Franska Guayana sa 70 procent nej. 

Båda ville hellre fortsätta ha statusen som franskt departement. I praktiken en fransk koloni som styrs från Paris.

Vilket känns mer än en aning omodernt år 2010.

Det är bara ett år sedan franska öarna Guadeloupe och Martinique skakades av våldsamma strejker och kravaller sedan fackföreningarna krävt högre löner och lägre priser. 

Tiotusentals turister ställde in sina resor.

Franska Guayana har sedan 70-talet med ojämna mellanrum skakats av protester och orligheter mot det franska styret.

Därför vore det lätt att tro att befolkningarna skulle välkomna möjligheten till ökat självstyre. 

Men många är rädda för vad svagare band till Frankrike skulle innebära. Inte minst i form av lägre ekonomiska bidrag från Paris. Efter karibiska mått har den franska områdena en relativt hög levnadsstandard.

Näringslivet i de franska besittningarna kontrolleras ofta av den vita minoritetsbefolkningen och är hårt knutet till Frankrike.

De är befolkningsmässigt små med bara några hundratusen invånare. Arbetslösheten är hög. 

En förklaring till valresultaten kan vara att ren självständighet inte var ett av alternativen. Det har Frankrikes president Nicolas Sarkozy sagt blankt nej till.

Samme Sarkozy skulle personligen bestämt vilken typ av självstyre de två territorierna fått om de röstat ja.

Guadeloupe ska folkomrösta senare i år. Där är utgången inte lika given.