Julia, 22, är gravt hörselskadad och har nyligen avslutat en lönebidragsanställning som lokalvårdare. Det blev inte alls som hon hade hoppats. Tvärtom.
– Jag stressades, hetsades och pressades. De anklagade mig för att jag inte skötte mitt jobb och behandlade mig som luft, säger Julia, som egentligen heter något annat.

Hon städade stora varuhus och medan kollegorna fick välja ställen tvingades Julia ta det som blev över. Efter ett tag kom smärtorna, i ena armbågen och axeln, men när Julia påtalade det för cheferna var det ingen som lyssnade. I stället köpte de en sele som skulle hjälpa henne att ha bra hållning, men det hjälpte inte. En dag kunde hon inte längre röra armen och det slutade med att hon sjukskrevs under en period. När hon kom tillbaka hade attityden hårdnat ännu mer.
– Jag kunde inte säga mitt, min åsikt eller mina rättigheter. Jag blev i stället som en slav. Det var väldigt ledsamt. Jag är en person också, fullt normal och väldigt social av mig, säger Julia.

Hennes arbetsgivare fick stora delar av lönen betald för att Julia skulle slippa stressa och få extra tid till kommunikationen. Dessutom fick arbetsgivaren 5 000 kronor som skulle gå till hjälpmedel. Men när Julia bad om tolk under ett möte med chefen fick hon inte det.
– Lönebidrag kan vara bra men regler och kontroller kring bidraget måste absolut skärpas. Har ett företag misskött en eller två lönebidragsanställningar ska de helt enkelt svartlistas, säger Julia.

Nu är hon arbetslös och bävar redan inför att söka jobb igen.
– Jag är orolig. Jag fruktar för att det ska bli exakt samma sak. Jag önskar mig en arbetsplats där jag slipper vässa armbågarna och ständigt se till att mina rättigheter inte trycks ner. Jag vill ha en chef som tar sitt ansvar och vet vad det innebär att ha en lönebidragsanställd, säger Julia.