Äh, jag har suttit nu i två timmar och försökt vända på den här bilden i min iPhone, men nu skiter jag i det, för det är inte bildens vridning som är det viktiga, det är Charlies mun som ni ska titta på. Ser ni att hon ler! Hon ler!!! Jag vet inte vad som hände. Hon bara log. Jag sa inte ens något roligt. Gjorde inte ens en min. Det var fantastiskt. Och det visar ju också att mitt barn är EXTREMT tidigt utvecklat. Andra barn börjar ju inte le förrän de är 7 år eller så.