Arkiv för July 2009

- Sida 1 av 10

Vad måste vi göra?

av Alex Schulman

Jag kommer hem från Sveriges Radio där jag högläst manuset för min producent Fredrik Olsson, som är en av de mest begåvade människorna jag arbetat med någonsin. Han accentuerar der bästa i manuset och påpekar försynt vad som är dåligt och måste bort. Han är fantastisk. Jag kommer hem och då har Amanda köpt svenska signalkräftor, ungersk picksalami och tallegio, som jag älskar. Det är så rart av henne att göra sådana saker.

Och vi ska just sätta oss ner efter denna dag och skåla för att Charlie idag klarade av sin första flygresa mellan Visby och Stockholm och precis då börjar hon skrika.

Charlie har en kuslig tajming. Precis när vi lyft gaffeln för att äta den första tuggan på en trevlig middag börjar hon skrika. Det händer hela tiden. Precis exakt på sekunen då Charlie inte får skrika så sätter hon igång.

Och vad är det som gäller då? Vad är det man måste göra? Vet ni?

Just det.

Man måste gilla läget
Gilla-la-la-la-läget
Man får ta det som det kommer
Man får ta det som man.
Oh yeah
OH YEAH!

Äh

av Alex Schulman
IMG_0375.jpg

Äh, jag har suttit nu i två timmar och försökt vända på den här bilden i min iPhone, men nu skiter jag i det, för det är inte bildens vridning som är det viktiga, det är Charlies mun som ni ska titta på. Ser ni att hon ler! Hon ler!!! Jag vet inte vad som hände. Hon bara log. Jag sa inte ens något roligt. Gjorde inte ens en min. Det var fantastiskt. Och det visar ju också att mitt barn är EXTREMT tidigt utvecklat. Andra barn börjar ju inte le förrän de är 7 år eller så.  

Det gick åt helvete!

av Alex Schulman

Det gick inte som vi hade tänkt oss. Krogbesöket blev inte så lyckat som vi hade hoppats. Vi gick in på O’learys i Visby. Det var inte mycket folk, inte heller lite folk. Gästerna verkade skötsamma – de förde inte oväsen, men satt heller inte tysta. De låg någonstans mellan sorlande och lätt slamrande. Vi satte ner Charlie i bilbarnstolen på golvet mellan våra stolar. Och så satte vi oss för att titta på matchen. Försökte att slappna av. Men så fort det kom in en ny människa i rummet så synade jag honom uppifrån och ner och tänkte: Vad är han kapabel till? Hur hade han tänkt skada min dotter? Och så följde jag honom med blicken ända tills han var utom synhåll och då dök nästa figur upp i dörröppningen – vad var han kapabel till? Det var en paranoja att gör ett långfilmsmanus på. Alla som närmade sig Charlie ville döda henne. Eller åtminstone ramla över henne av misstag och bryta ryggen på henne och sedan ambulans till Visby Sjukhus, som är ledsna, det var inget de kunde göra, ryggen var bruten.

Det blev värre sen. När chanserna kom på plan började folk att väsnas. Och när någon idiot skrek “NEJ” sådär idiotiskt jävla onödigt högt efter en missad målchans så ville jag gå fram, knacka honom med en sked i pannan och fråga honom om han möjligen var dum i huvudet.

Det var droppen. Vi tog Charlie och åkte hem.

Jag förstår att det här är överkänsligt. Jag inser att ni kommer att håna mig i kommentarsfältet. Men hörrni. Det här är mitt första barn och jag har haft henne i tre veckor. Jag är rädd. Rädd för allt.

Det är mtachdag och…

av Alex Schulman
IMG_0374.jpg

Det är mtachdag och då får jag enligt löfte av Amanda ta på Charlie AIK-dressen. Det är inte bara Charlie som gjort sig fin. Jag har tagit på mig en vit skjorta och Amanda har tagit på sig något hon kallar rouge. Vi ska nämligen till Visby hela familjen för att titta på när AIK krossar Malmö. Vi är mycket uppspelta att tjuvstartade vårt möte med civilisation innan vi åker till Stockholm imorgon. Charlie är kanske mest uppåt av alla. När hon fick på sig AIK-dressen började hon vifta med knytnävarna som en huligan och skrika fullständigt osammanhängande dumheter. Som en huligan. Härligt! Nu vinner vi detta!  

Senaste nytt från…

av Alex Schulman

Senaste nytt från Rute på Gotland. Bengan öppnade häromdagen en marockansk loppis utanför sin lada. Nu har han tröttnat på den. Han struntar i den. Han sitter här och dricker en kopp kaffe. ”Har inte du en loppis att sköta”, frågar jag och då svarar Bengan ”äh, tråkigt”. Det förklarar den märkliga synen jag möttes av där borta i förmiddags. Människor gick vilsna runt mellan sakerna. Spejade bakom knutar för att få syn på någon som kunde berätta vadden där fina bordsskivan kostade. Men det fanns ingen som kunde hjälpa. Därav den fullständiga förvirringen. Det var något hönslikt över alltihop. Jag frågar Bengan igen varför han inte tar hand om kunderna och Bengan sörplar på sin kaffe och plötsligt ryter han: ”Jävla turister, åk hem!” sen talar vi inte mer om saken.

Charlie kan prata!

av Alex Schulman
TRÄDGÅRD.JPG

Vi hade bagarn på middag igår. Låter inte det fantastiskt – vi hade bagarn på middag. Vi hade faktiskt det, bagarn på middag. Och hans förtjusande fru. De kom med en påse bröd och fina presenter till Charlie och så åt vi middag. Det skulle bara bli vi och bagaren och hans fru. Men så blir det ju aldrig. Svärmor Stina kom förbi med en flaska vin. Hennes kompis Maud såg att ”något stod på i trädgårn” och anslöt. Svärfar Bengan skulle grilla med en kompis vid sin lada, avbröt och så kom både bengan och bengans kompis Pelle över. Och brorsan var ju här med sin familj. Vi åt torsk och talade om Charlie. Vi konstaterade att hon gör framsteg. Hon tittar nu understundom upp i taket. Inte bara skrik kommer ur hennes mun – någon gång har hon helt kort sagt ”ao”. Hon utbrister ibland i ett leende eller något som påminner om ett sådant. Hon har börjat ligga på sidan ibland när hon sover. Hon ser därvid ut som en vuxen. Hon ser ut som en vuxen överlag, tycker jag. Ibland när jag tittar på henne länge så finner jag det löjligt att vi inte pratar med varandra. Jag undrar varför hon håller på med den här charaden. Jag vet ju att hon kan prata i fullständiga meningar, hon vet att jag vet att hon kan. Alla vet. Ändå ligger hon där och tittar på mig och tiger. Som igår kväll. Jag såg ju hur hon ansträngde sig för att inte ”försäga sig”, för att inte avslöja för mig att hon kan uttrycka sig i både tal och skrift. Hon knep igen, helt enkelt. Jag fann det lite larvigt.

vux.jpg

Ladan på Gotland, 00.18

av Alex Schulman

Någonstans på sovrummet i vår lada finns en syrsa som visslar försiktigt för att sedan tystna. Jag känner snart att jag måste söka upp syrsan och döda den. Och det gör jag också. Jag finner den på golvet vid skötbordet och släpper ner DVD-filmen Bourne Identity över den och det krasar läskigt och det enda som går att urskilja när jag sedan lyfter upp filmen är dess tentakler. Resten är klet. Jag klarar inte av syrsor. De gör mig så dystra för de påminner om ålderdomen. Visste ni att äldre människor inte kan uppfatta ljudet av syrsor? Pappa kunde inte göra det så länge jag kan minnas. Han tyckte att det var en festlig sak, vi satt i kvällningen på torpet hela familjen och syrsorna började spela och hela familjen förundrades men pappa hörde ingenting. Jag fann det alltid så dystert, som om pappas organ redan börjat avveckla sig själva, som om de försiktigt förberedde sig på döden.

Jag skyfflar bort klet av syrsa med en tidning och kastar i kaminen. Jag tittar till Charlie. Hon kämpade länge mot sömnen, men har äntligen givit upp. Jag och Amanda går ut tillsammans och dricker ett glas vin på uteplatsen. Det är gnistrande stjärnklart och vi tittar snabbt upp och sedan ner och är fullständigt överens om att vi hatar rymden. Det är vårt exakta ordval, vi hatar den och all ofattbarhet den rymmer. Att titta upp mot rymden längre än en minut skulle förmodligen göra mig sinnessjuk. Jag vill inte se den över huvud taget. Vi är båda överens om att vi någon dag måste ta tag i det här med rymden, men inte idag. Vi dricker ett glas vin, håller om varandra i mörkret och så går vi in för att lägga oss i sängen och värma Charlie Schulman från var sin sida.

Sommar, 1 augusti, klockan 13.00

av Alex Schulman

Jag lägger den sista handen över mitt P1-Sommar-manus och börjar till sist bli nöjd med texten. Det har varit den svåraste text jag skrivit, jag har aldrig mått sämre, jag har aldrig mått bättre, det har tagit otroligt lång tid, men det har också varit bland det mest självutvecklande jag gjort. Jag kommer, till skillnad från de allra, allra flesta av årets Sommarpratare, att vara värd för programmet LIVE. Alal andra spelar in i färväg, men det här är ett program som jag MÅSTE hålla live. Annars falnar det så fasligt. Därför åker jag hem till Stockholm på fredag för att direkt från studio ett i Stockholm prata i radion i en och en halv timme.

Den här stunden kommer jag att fylla med en berättelse om “året som förändrade mitt liv”. En sann saga som börjar den första augusti 2008 i och med min skilsmässa och som slutar den 1 augusti 2009, samma sekund som “Sommar” slutar klockan 14.30. För det här var verkligen året som färändrade mitt liv. Och jag vill berätta om det.

Jag hopps ni vill lyssna! Det kommer att bli mycket spännande!

Charlie kan bli…

av Alex Schulman

Charlie kan bli mycket irriterad om hon känner att ingen bryr sig om henne. Att ligga  ensam i barnvagnen utan vänliga händer omkring sig är det värsta hon vet. Hon mår som allra bäst när man byter hennes blöja. Då känner hon sig uppmärksammad, bekräftad, hon ÄR någon. Charlie Schulman har helt enkelt ett mycket stort bekräftelsebehov. Hon vill synas, ta plats och ställa till liv. Hon vill hela tiden vara i centrum. Det har hon ärvt från sin mamma, tror jag.  

IMG_0183.jpg

Min morgon i bilder

av Alex Schulman
Bild 1.jpg

Jag vaknar klockan 07.00 i min säng. Det har varit lite myggigt de senaste dagarna, så vi har haft vår myggardin över sängen nerfälld. När jag vaknar känns det som att jag ligger i en himmelssäng. Det är så intressant att ligga om natten och lyssna på myggorna i mörkret. Man ser dem inte, men man hör dem på distans och man förstår att de svävar där, alldes utanför nätet, trevar intensivt längs sömmarna för att hitta luckor. När jag stiger upp på morgonen ser jag en lång rad döda myggor på golvet, längs kanten av nätet. De har känt vittringen av blod, vägrat ge upp och sedan dött av utmattning. Jag blir alltid lite dyster när jag sopar bort de där myggorna. Jag har en känsla av att fruktansvärda saker har hänt när jag sov.

 

Bild 2.jpg

Jag bär Charlie till skötbordet, byter blöjor, tar på henne nya kläder och så lägger jag en varsam hand över hennes späda kropp och betraktar henne. Vad är hon på för humör idag då? Ska jag ta henne i barnvagnen eller kommer hon att kräva babybjörnen? Hon ser lugn och harmonisk ut. Vi tar en vild chansning – det blir barnvagnen. Den hisnande känslan av att som pappa leva ”det farliga livet” infinner sig.

 

Bild 3.jpg

Jag lägger ner henne i vagnen. Det är redan 21 grader och sol ute, men jag tar ändå på henne en mössa, för gör jag inte det kan det hända att Amanda blir galen. Över hennes huvud placerar jag Amandas nattlinne. Varje gång vi lämnar Amanda tycker Charlie att det är så härligt att ha den att snusa i. Det där nattlinnet är kanske det viktigaste Charlie har. Jag känner mig lite utanför när jag ser henne gosa med det, men jag tycker samtidigt att det är så otroligt rörande att jag nästan tar till lipen.

 

Bild 4.jpg

Jag har sätter på Peter Settmans gamla sommarprat i min Iphone och så börjar promenaden. Jag vandrar förbi Amandas systers Hannahs hus, som är så bullerbyskt fint att det inte är sant. Hon sover fortfarande där inne. Jag vandrar försiktigt förbi. Peter Settman har inte manus när han pratar i ”Sommar”. Han improviserar. Det är olyckligt. Att inte ha manus gör att alla ens tal-tics ger sig till känna. Jag har bara lyssnat fem minuter, men Settman har redan sagt ”om jag ska vara helt ärlig…” fyra gånger. Man måste ha manus. Man kan inte förlita sig på sin egen ”sköna stil”. Det är en läxa som Peter Settman lär mig. Han är i och för sig väldigt rolig. Ett geni i det lilla, denne Peter Settman.

 

Bild 5.jpg

Jag vandrar förbi svärfar Bengans lada. Vad är det där för skylt? Vad har Bengan för sig nu egentligen?

 

Bild 6.jpg

Jag går dit och ser en massa marockanska möbler på hans gård. Okej. Bengan ska göra business. Bäst att inte lägga sig i. Bäst att sjappa.

 

Bild 7.jpg

Så går jag till bageriet lite längre bort på grusvägen. Jag får mig en latte. Jag tar fram datorn. Charlie sover sött. Jag skriver några rader på manus. Det här är en härlig stund. En fin start på dagen. God morgon!

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB