Arkiv för May 2010

- Sida 1 av 8

Charlie hade…

av Alex Schulman
IMG_4636.jpg

Charlie hade tunnelbanepemiär idag. Hon började kaxigt. När vi kom till perrongen började hon klänga och skrika – hon ville ner på marken och härja. Men så kom tåget. Ni skulle sett henne. Hon blev så förfärad. Vilket oljud! Och sen ville hon inte lämna min famn, höll sig nära mig, naglade sig fast vid mitt bröst med kaninpuls. 

Den här bilden togs…

av Alex Schulman

Den här bilden togs hösten 2008. Jag och Amanda hade varit tillsammans i tre dagar. Jag ser bilden och tänker GUD VAD ÅREN BEHANDLAT OSS ILLA. Titta på oss. Så unga och vackra. Oförstörda. Oförställda. 

IMG_4633.jpg

Åter i butiken en stund

av Alex Schulman

Lyssnar på Mix Megapol, de har författaren Mari Jungstedt i studion. Jag gillar henne skarpt. Undrar om det beror på att hon i en intervju sa att hon gillade mina krönikor. I så fall är det ju lite tragiskt, det måste man säga. Även om ”gillande” som sådant är något positivt och härligt. Ja, ni fattar.

 

Charlie har lärt sig gå!

av Alex Schulman

En stor dag för familjen Schulman. Jag och Amanda skulle byta blöja på Charlie. Jag satte mig på knä, sträckte fram händerna och sa: “Kom!” Hon reste sig upp så att hon stod upp. Det brukar hon göra. Men jag såg att hon var osedvanligt stadig, så jag kände att det kunde vara ”läge”. Jag backade ett steg och sträckte fram händerna och sa: “Kom då, Charlie!”

Charlie tittade på mig, betraktade avståndet, och så lyfte hon på ett dallrande ben och satte det framför sig. Och så följde nästa ben efter. Och så nästa. Hon tog väl fyra eller fem steg innan hon rasade ihop. Det såg mycket osäkert ut, som en förlamad man i filmer som första gången reser sig från rullstolen.

Jag och Amanda skrek och gjorde hajfajvs och hoppade och lyfte upp Charlie och kramade henne så hårt att hon började protestera.

Själv fattade hon ingenting. Hon förstod inte vad hon hade gjort.
Vi försökte upprepa det sedan.
Om och om igen.

Vi ställde upp henne och sa “KOM”.
Hon satte sig ner omedelbart, med frågande blick.

Men. Hon gick! Hon gjorde det!

Skärmavbild 2010-05-30 kl. 22.45.28.png

Amandas 30-årspresent!

av Alex Schulman

Amanda fyllde 30 år för en vecka sedan. Hon önskade sig en väska i present. Och jag vet ingenting om väskor.  Jag vet att Amanda tycker om fina väskor som finns i fina butiker. Hur ska jag kunna veta vad som skiljer en fin väska från en ful? Det är omjligt för mig. Så vet ni vad jag gjorde? Jag gick till Indiska och köpte den fulaste väska jag kunde hitta. Det var en väska i fuskläder med konstiga fransar och skit. Riktigt ful – det såg till och med jag! Kostade en hundring. Jag slog in den i ett fint paket och när hon fyllde 30 år så fick hon det paketet. Bara det paketet – ingenting annat.

Hon öppnade och såg väskan och jag såg nog hur leendet blev stelt, men hon höll masken och sa att den var jättefin. Sen öppnade hon väskan och i den fanns ett kuvert där det stod att hon skulle få en resa till London och i London skulle hon få köpa vilken väska hon ville. Då blev hon väldigt glad. Men ni skulle sett henne de där sekunderna då hon trodde att hon skulle vara tvungen att använda den där fulväskan. Det var roligt!

Nå! Det var därför vi åkte till London. Det var min present. Och här ser ni väskan som hon köpte igår. Jag kan inte avgöra om den är ful eller fin, men Amanda är väldigt nöjd.

bild.jpg

Sen kom Amanda och…

av Alex Schulman
IMG_4609.jpg

Sen kom Amanda och jag lekte att hon var mystisk skönhet i baren. Skulle jag våga gå fram till henne, denna ofattbart vackra kvinna? Skulle jag ha modet att bjuda henne på ett glas champagne? Ja! jag vågade! Och hon verkade road av min uppsyn. Vart ska detta leda? Så lekte vi och höll på. 

Lobbyn på…

av Alex Schulman
IMG_4605.jpg

Lobbyn på Dorchester är underbar. Igår när Amanda skulle piffa till sig på rummet så satte jag mig där och tog en öl. Jag hade med mig mitt anteckningsblock, jag skrev några rader i det och tittade ut över människo-groggen omkring mig. Jag tyckte om den känslan, att låtsas vara ensamresenär, bara en man med sitt block. 

Jag och Amanda åkte…

av Alex Schulman

Jag och Amanda åkte till London imorse! Första gången vi båda är på resa tillsammans utan Charlie. Vi Utnyttjade tillfället. Häpet insåg vi att vi kunde ta en spontan tupplur båda på på hotellrummet. Nu ligger vi här försiktigt förbluffade. Det här är ju fantastiskt. Det fanns verkligen sina fördelar med ett liv utan barn! Jag uppmanar alla er som ännu inte har barn, men som planerar att skaffa: ta en tupplur! Njut medan ni kan!

IMG_4602.jpg

80.000 ex!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-05-29 kl. 00.50.41.png

 

Skynda att älska har sålts i 60.000 ex i pocket och nästan 20.000 ex i inbundet. Det är så otroligt roligt. Varken jag eller förlaget trodde väl att det skulle bli mer än sammanlagt 10.000 ex – om vi hade tur. Det är en underbar känsla att veta att 80.000 människor läst min bok, kanske ännu fler om man tänker att en bok har fler än en läsare.

Jag är inte ett dugg intresserad av att tjäna mer pengar på den här boken, nu får det räcka. Men däremot vill jag att fler läser den. Jag har varskott förlaget om inställningen – jag ger gärna bort boken helt royaltifritt till någon månadstidning, om de ville skicka med den med något nummer eller så, bara de kommer överens med förlaget. Jag tänkte också att det kunde vara en rolig idé att lägga ut den som sommarläsning här i bloggen, för de som inte har råd att köpa den i butik. Bloggen i sig skulle så klart fortsätta som vanligt. Vad tycker ni om det? Är inte det roligt?

Det kanske jag inte får för förlaget, förresten, jag måste kolla det. Men säg vad ni tycker.

Här får ni i alla fall de första två kapitlen av boken.

 

 

Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag far fram i min bil till ljudet av ivriga däck mot grus och någon sten som då och då rasslar in i bilens underrede, väsnas och försvinner. De har huggit ner lite skog till höger, men annars är allt sig likt. Min puls stiger när jag kör förbi dungen vid postlådorna där jag många gånger stannat med pappa för att plocka liljekonvaljer till mamma. Jag passerar den lilla ån där det kunde hända att jag och mina bröder paddlade kanot. Jag far upp över krönet där solen kan vara besvärligt låg om kvällarna och sedan in på den igenvuxna grusvägen nerför sluttningen mot sjön.

Känslan av vildmarksexpedition stärks när bilen kör över de stora stenarna och lutar strängt och farligt först åt vänster och sedan åt höger. Förbi ladan där vi en gång i tiden inhyste tre höns som pappa döpte till ”systrarna Johansson” och så är jag framme vid torpet.

Jag har rest från Stockholm via Västerås, Örebro, Karlskoga och Filipstad, men jag har underskattat sträckan. Pappa klarade den alltid på strax över fyra timmar, men så kände han också till några listiga genvägar på skogsvägarna mellan Gustava och Gustavsfors. Själv har jag tagit mig fram på asfalt så länge det varit möjligt, jag tittar på klockan och noterar att jag kört i nästan fem timmar.

Det är sent, men fortfarande sol. Jag kör bilen ända fram till torpet, det fick man förr om åren endast göra om man hade tung packning som måste lastas ur bilen. Jag kliver ut och ställer mig och tittar ner mot bastun och ut över sjön. Det blommar överallt. Smörblommor fladdrar i den försiktiga vinden nere på ängen som en gång var vår fotbollsplan. Lupiner står uppradade som böjda sablar. De röda vinbären gnistrar vid jordkällaren. Björkarna viskar bakom huset och äppelträdet som pappa gav till mamma den sista sommaren har vuxit sig någon decimeter högre. Och hela tiden vindsnabba svalor som gör livsfarliga cirkusnummer alldeles över mitt huvud. Långa bågar upp i luften, vilda störtdykningar ner mot marken och så upp igen. De ser ut att vilja berätta något, de där svalorna, men de kan lika gärna ha förlorat förståndet.

På varje liten yta på den här tomten kan jag se min pappa framför mig. Jag blir fullständigt övermannad. Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent. Pappa tackar mig för att jag gör honom sällskap, han vet att jag tycker att det är tråkigt att titta på när han håller på med näten. Jag ser honom nere vid vattenbrynet på kvällen. Han har följt efter kvällssolen och dricker ett sista glas whisky innan solen försvinner. Det är bara en strand och pappa i en stol. Han sitter kvar en stund och tittar på aftonrodnaden över bergen, så får han något vemodigt i blicken och vandrar åter upp mot huset. Jag ser honom med bar överkropp vid grillen, där han fokuserat och under mycket stor brådska vänder biffar och ropar ”fort-fort, ge mig en tallrik” när han upptäcker att något är färdiggrillat. Jag ser honom inne i bastun där han sitter med benen i kors och i exploderande tystnad tittar ut över sjön. Eller när han strax efteråt sitter utanför i badrock och njuter av en kall öl och nyplockade rädisor som Calle och jag sprungit upp och hämtat till honom. Han viskar ”oj” varje gång han dricker ur ölglaset.

Det här är en plats där pappa finns överallt. Det går att frigöra sig från minnena av honom på alla andra ställen på jorden, men här är det omöjligt. Varje millimeter i och omkring det här torpet berättar historier om pappa. Det är ofattbart att vara här igen, att se ekan nere vid sjön och inse att vi inte kommer att lägga nät tillsammans ikväll. Att höra en bil mullra uppe vid vägen, men omedelbart tvingas ge upp hoppet om att det är pappa som kommer tillbaka från affären. Att känna doften av kol och tändvätska och konstatera att jag inte kommer att höra pappa upphetsat ropa efter en tallrik.

Pappa är inte här och det gör att hela torpet är ur led.

Jag blickar ut över fälten och ser alla miljontals osynliga fotspår av mig själv som liten. Det var här jag tillbringade alla mina somrar från att jag var sex år tills att jag var arton. Alla dessa hundratals dagar på torpet, tillsammans med mamma, pappa och mina bröder Calle och Niklas. Det regnade ibland och då satt vi i köket och blickade dystert ut över sjön i hopp om att se tecken på bättre väder, men de flesta minnen jag har härifrån badar i solsken. Varje dag var ny, men ändå en variant av den föregående. Alla de där åren, alla de där dagarna, känns som en ljuvlig upprepning av en och samma lyckliga dag.

Pappa väckte mig och Calle klockan åtta på morgonen, det var dags att dra upp näten som vi hade lagt i kvällen före. Ibland var Niklas med, oftast inte. Han var äldre och höll sig mest för sig själv. Pappa hade ett halmstrå i munnen, oerhört stora gummistövlar, en blåvitrandig murarskjorta och hatt på huvudet. Vi gick på en daggkittlande stig ner till sjön och drog ut ekan. Jag fick oftast ro och Calle öste vatten ur båten och hjälpte pappa med näten. Vi hade två nät, det ena var gammalt och fullt av hål och det andra var nytt och modernt grönfärgat. När pappa stod upp i båten skulle vi sitta stilla så att den inte krängde. Det var mycket viktigt, sa han och vi trodde honom: om hjärtat satt lite till vänster kompenserade vi genom att luta oss lite till höger. Han visste omedelbart om det fanns fisk eller inte. Han kände det på vibrationerna. ”Jodå, här finns fisk”, sa han och det var alltid lika hisnande och fantastiskt. Pappa drog in decimeter för decimeter och nerifrån djupet kunde vi se hur glittrande fiskfjäll plötsligt reflekterades i solen. Vi fick gädda, abborre och ibland lax. All mört kastade vi tillbaka i sjön. ”Mört ska man inte ens mata hunden med”, sa pappa. Abborrarnas fenor var vassa, varnade han. Och gäddornas tänder ännu farligare.

Pappa rodde tillbaka och jag och Calle betraktade storögt hur fiskarna panikslaget slog med gälarna där de låg på ekans durk. När vi kom iland sa pappa att vi skulle visa fångsten för mamma, så vi lade fisken i en röd hink och sprang upp till torpet. Mamma satt mot husväggen med sitt morgonkaffe i solen och sa: ”Vad fint.” Och så vände vi tillbaka ner till sjön.

Calle och jag vågade aldrig ta i fiskarna, men pappa avrättade dem kliniskt. En vass knivspets i nacken, KNAK, sedan det obligatoriska och mycket obehagliga sprattlet från fisken och pappas mummel: ”Det är bara reflexer, barn. Den känner ingenting, för den är redan död.” Sen rensade han fiskarna med kännarhänder. Klippte bort fenorna, snittade upp magen, slet ut innehållet och kastade till måsarna ute på sjön. Efteråt åt vi frukost. Kalaspuffar med mjölk som blivit varm i solen. Pappa och mamma läste morgontidningarna så där extra noga som man bara gör på torpet. Sen spelade vi fotboll och ibland var pappa med, om han inte var trött. Och så åkte vi in till Hagfors, storstan, där vi fick glass. Pappa ville ha Nogger och jag och Calle Lakritspuck. Vi fick alltid Coca-cola som skulle drickas på kvällen. Doften av pappas cigariller i bilen på väg hem. Ljudet av hans ”äsch” när han råkade aska i sitt eget knä.

Mamma löste Svenska Dagbladets mycket avancerade korsord, pappa tände grillen och vi spelade mer fotboll. Jag var Zico och Calle var Platini. Jag sköt ett skott rakt i krysset och skrek till mamma: ”SÅG DU?” Och mamma lyfte blicken från korsordet och sa: ”Vad fint.”

Pappa grillade fint kött och mamma stod i köket och ordnade med sallad, potatis och bearnaisesås. Det hände att såsen skar sig och då sa mamma alltid ”shit” och så började hon vispa hysteriskt. Vi tog två steg bakåt för att låta henne arbeta ifred.

Vi åt när solen stod lågt och våra kroppar var röda efter en lång dag utomhus. Efter maten tog mamma och pappa en whiskypinne och vi barn drack saft som sjöng av järnsmak från de rostiga rören.

Före läggdags gick pappa med oss ner till sjön igen. Han hade ett halmstrå i munnen när han drog ut ekan. Två nät skulle läggas i.

”Ikväll hoppas vi på lax”, sa pappa. ”Den kanske vi kan röka. Mamma tycker att rökt lax är det bästa som finns.”

Sjön var alltid som vackrast på kvällen. Ljudet av svalors tvära kast nära vattenytan och någon geting som närmade sig och försvann.

”Mamma!”

Calle ropade över sjön.

”Ikväll ska vi fånga lax! Vi ska röka den till dig!”

Mamma satt där uppe med ett glas vin och en tidning. Hon vinkade med hela armen. ”Härligt!”

Nyckeln till torpet är gömd på samma plats som alltid, under stenen vid stuprännan. Allt är sig likt, men inget blir någonsin detsamma. Jag låser upp, öppnar den flagnande trädörren och stiger in. Pappas träskor i storlek 45 står kvar i tamburen. Hans blåa regnjacka, som han bar vid dåligt väder, hänger fortfarande på en av krokarna. Jag går in i köket. Jag ser kortleken som vi spelade femhundra med om kvällarna. Skrivblocket med anteckningar med pappas omisskännliga handstil, ett daterat telefonnummer och ett namn som hade betydelse då.

Jag avvaktar en stund, tar in alla minnen som pyr och är redo att explodera. Sedan måste jag ut igen. Ställer mig på stentrappan, tänder en cigarett och tittar ner mot sjön. Jag överlägger med mig själv. Funderar på att omedelbart resa tillbaka till Stockholm, men inser att det inte är möjligt just nu. Det är fem år sedan jag satte min fot på det här torpet som utgjorde en så stor del av min barndom och min tid med pappa. Jag har hållit mig borta härifrån och man kan enkelt säga att det har berott på ett avgörande beslut jag tog bara några timmar efter pappas död. Jag tog det inte för att jag ville, utan för att inga andra alternativ fanns. Varför skulle det vara annorlunda nu?

 

Några timmar efter pappas död.

Mamma satt i pappas fåtölj framför teven, med blicken fäst på väggen ovanför. I hallen hade hon placerat ett fotografi av pappa och tänt ett stearinljus bredvid det. Jag fann det makabert. Det var en ganska nytagen bild, ett närbildsporträtt i svartvitt. Han log på bilden, men leendet dolde inte krämporna. Vartenda litet drag i ansiktet skvallrade om att han hade smärtor. Hans skägg var förvuxet, vi hade varit dåliga på att klippa det när bilden togs. Han hade försökt kamma det vita håret i en snedbena, eller så hade någon av oss gjort det, men det stack ut tovor överallt. Han bar sin blåvitrandiga skjorta, vilket måste betyda att bilden var tagen den sista sommaren på torpet. Sen blev han för gammal för att färdas längre sträckor. Bilden gjorde mig illa till mods. Jag ville inte minnas pappa på det där sättet, som en plågad gamling. Jag ville minnas honom som en stark och stor man som kramades så hårt att det nästan gjorde ont. Personen jag såg på bilden var inte pappa, det var någon som behövde hjälp med att ansa sitt skägg. Någon som inte själv hade valt kläderna han hade på sig.

Han hade blivit påklädd och uppklädd för fotografering. Det var som när morfar dog. De sista åren när familjen insåg att han var på väg att gå bort började de klä ut honom i basker och kavaj och så tog de bilder på honom i en massa konstiga miljöer. De ställde upp honom i bersån i trädgården, satte ner honom i en fåtölj i biblioteket, lät honom sortera papper i sitt arbetsrum. Han hade ju ingen aning om vad det var för papper han sorterade. Jag minns känslan av omänsklighet när jag såg honom sitta där och le i en basker som han inte hade burit på tio år.

Jag hängde av mig kläderna i farstun och mamma bjöd in mig till vardagsrummet, där hon gjort i ordning sitt alldeles för starka kaffe. Jag gick förbi köket och såg att dörren till pappas rum stod på glänt och att lampan var tänd. Precis som om han låg där inne och läste och kanske behövde min hjälp med att putsa glasögonen. Jag stannade till utanför, funderade en stund och öppnade sedan försiktigt dörren och steg in. Det kändes så egendomligt. Rummet var som ett museum över pappas sista tid i livet. Allt som förut vittnade om pappas närvaro påminde nu om hans frånvaro.

Persiennerna var fördragna, pappa ville oftast ha det så. Sängen var obäddad och lakanet tvinnat, som efter en mardröm. Några Läkerol Original hade fastnat i örngottet och påslakanet. Pappa hade haft dem i munnen, somnat och så hade de trillat ut. Och där låg de, olika stora beroende på hur länge han hunnit ha dem i munnen innan han föll i sömn. Jag försökte peta bort dem från lakanen, men de satt hårt fast i tyget. Det låg näsdukar utspridda lite överallt i sängen. Några av dem använde pappa för att snyta sig i, andra för att gråta i. Han grät ofta, genom hela livet, men särskilt mot slutet.

Vid sängen stod ett bord och där fanns pappas telefon. Ett litet knyck med högerhanden och pappa hade luren i handen. Han svarade alltid efter en signal när jag ringde, ”Schulman”, och gjorde vad han kunde för att inte låtsas om att han sov. ”Nej då, jag sitter och går igenom lite papper, bara”, ljög han och frågade genast hur jag hade det.

Pappa fick den där telefonen av oss när han fyllde år. Den var stor, men framför allt: Knapparna var stora. På varje knapp hade vi klistrat bilder av oss själva, och så hade vi programmerat kortnumren till de som stod honom nära. Vi förklarade för honom att om han sökte Calle så räckte det med att han lyfte luren och tryckte på knappen med hans ansikte på. Pappa blev mycket glad och sa att det var den finaste present han någonsin hade fått.

Pappa ringde oss därefter med oerhörd frenesi. Flera gånger i timmen under vissa perioder. Han kunde ringa om dagar och om kvällar och om nätter, nästan alltid med ett och samma ärende: ”Jag ville bara höra din röst.”

Oftast bytte vi vänligt några ord med honom och lade sedan på, men ibland tappade vi tålamodet. ”Nu får du faktiskt inte ringa på ett tag, pappa!” Och pappas ”nä, nä” och ”förlåt och hej” och så klick i luren och tystnaden och det plötsligt dåliga samvetet som slog med full kraft.

Bredvid telefonen låg sömntabletterna. En liten burk med minimala piller som påverkade en stor del av min och pappas sista tid tillsammans. Pappa hade tagit sömnpiller så länge jag kunde minnas, men det var först de sista åren som han började missbruka dem. Han tog dem så fort han blev uttråkad eller fick för ont i kroppen. Det gjorde att han förlorade grepp om dag och natt, vilket ledde till att han aldrig riktigt sov och aldrig var riktigt vaken. När jag kom in i hans rum på eftermiddagen kunde han titta upp från sängen och säga: ”Men snälla nån, Alex, jag måste få sova. Vad gör du här mitt i natten?” Jag förklarade för honom att det var dag och att han måste gå upp och pappa svarade: ”Prata inte strunt.” Jag fick gå fram till fönstret och dra upp persiennen så att rummet bländades av solsken. ”Det var som fan”, sa pappa. Han satte sig upp, begrundade sömndrucket sin omgivning. ”Vad blir det för mat?”

På bordet vid sängen stod ett halvdrucket whiskyglas. Det var ett rundat glas som Calle en gång gav honom i födelsedagspresent, och efter det vägrade pappa att dricka sin whisky i något annat än i det där glaset. Det var mycket solkigt, för han ville inte ens ställa ner det i diskmaskinen. Han ville helt enkelt inte vara utan det. Pappa drack mycket whisky. Vid ett tillfälle var vi oroliga för att han drack för mycket. Sen drog han ner på det där, tappade lusten och då blev vi oroliga för att han drack för lite. 

På nattygsbordet fanns också ett fotografi av mamma. Mamma var ung på den svartvita bilden och hade rygglångt hår. Pappa hade placerat fotot på ett sådant sätt att han tydligt kunde se det när han låg i sin säng. Hon var vacker på bilden. Hon kisade med hela ansiktet, som om hon satt i en bastu och besvärades av hettan. Fotot måste ha tagits när mamma och pappa nyss träffats.

På väggen ovanför sängen syntes formen av ett krucifix i tapeten. Där brukade ett enkelt kors i trä hänga. Pappa tog det med sig till varje nytt stopp han gjorde i livet. Ålderdomshem för ålderdomshem, sjukhus för sjukhus; hans första åtgärd var alltid att be någon spika upp krucifixet på väggen ovanför hans huvud. Pappa talade ofta om sin tro som växte sig allt starkare. Han berättade, på något sätt tröstande, att vi fanns med i hans aftonbön. ”Jag ber för dig, Alex, för Calle, för Niklas och för Lisette. Och sen ber jag för några fler om jag orkar. Men er missar jag aldrig.” Den sista tiden hade han använt uttrycket ”läsa katedralen” när han menade ”läsa aftonbön”. Vi påpekade det för honom, men han fortsatte och på något sätt fann vi det vackert. Att läsa katedralen. Det var ett vettigt uttryck i all sin ovettighet. 

Mamma klev in i rummet och ställde sig bredvid mig. Vi tittade båda ut över minneslandskapet. Det fanns så många trygga saker i det där rummet som plötsligt innebar en känsla av absolut otrygghet.

”Man borde kanske ta tag i de här sakerna …”, sa mamma. ”Jag tänkte att jag skulle ha gjort det tidigare idag, men jag har inte haft ork. Det är så …” Jag tog mamma i handen. Vi lämnade rummet tillsammans.

”Jag har köpt kyckling. Jag kan göra kycklingstek med brunsås och potatis”, sa mamma sen.

”Nej, mamma. Kan vi inte gå ut och äta? Vi går på någon restaurang. Jag klarar faktiskt inte av att vara här just nu.”

Vi tog på oss jackorna och gick ut.

 

I samma sekund som jag stängde dörren till pappas sovrum stängde jag dörren till alla minnen av honom. Jag valde bort dem, vägrade låta dem komma åt mig. Det där besöket där jag fortfarande kunde känna hans andedräkt, där Läkeroltabletterna i sängen fortfarande blänkte av hans torkade saliv, var så drabbande att jag var nära att förgöras helt. Jag visste att jag aldrig skulle klara mig om jag inte stängde av fullständigt. Min enda utväg blev att rymma. Jag utvecklade under åren en förmåga att undvika att tänka på pappa. Efterhand blev jag en mästare på det. Att besöka torpet var och förblev otänkbart.

Till slut trodde jag nog att jag hade kommit undan. Men den senaste tiden har det hänt underliga saker. Jag gifte mig och skilde mig på väldigt kort tid. Jag träffade en ny kvinna och sörjde att pappa aldrig fick träffa henne. Hon blev gravid. Och när jag tänkte på mig själv som pappa så rämnade hela den där fasaden. Pappa blev åter närvarande. Saknaden efter honom blev extremt närvarande. Jag låste in mig på en toalett och satte mig ner och grät för första gången sedan han dog. Jag grät i timmar, tog igen fem års gråtande.

När jag var färdig bestämde jag mig för att åka hit till torpet. Jag ville öppna en dörr som varit stängd i fem år.

Jag går trots allt in i igen. Slår bort tankarna och spelar avtrubbad. Låtsas att detta är ännu en i raden av fullständigt normala dagar på torpet, att allt är precis som det ska vara. Jag borstar tänderna till ljudet av den vilt vrålande vattenpumpen på toaletten. Mamma, som var här för någon vecka sedan, har meddelat att hon bäddat med rena lakan i pappas gamla sovrum på övervåningen och att jag kan sova där. Jag går långsamt upp för trapporna och öppnar dörren till det välbekanta rummet. Jag tänder en lampa och tittar försiktigt in. Jag ser pappas skrivmaskin på arbetsbordet vid fönstret. Det sitter ett papper i den, men ingenting är skrivet på det. Det fanns en ansats att skriva här, men något hände och det blev för sent.

Plötsligt slamrar minnena över mig där jag står. De rasar mot mig i stötvisa attacker och jag anstränger mig för att bli av med dem. Måste tänka på annat. Jag slår undan dem i panik, men så fort jag blir kvitt ett minne, blir jag attackerad av nästa. Som att gå på stadens zoo om natten. Man ställer sig vid ett galler och plötsligt flyger det upp en apa mot gallret. Den visar tänderna, för oväsen och försvinner snabbt in i mörkret igen. Man står chockad och paralyserad kvar vid gallret och så dyker nästa apa upp och grinar alldeles vid ens ansikte. Minne efter minne kastar sig emot mig, som apor vid gallret på ett zoo.

Pappa sitter och tittar på teve i sin fåtölj här på torpet. Han försöker tända en cigarill, men missbedömer avståndet mellan cigarill och tändsticka. Han suger på cigarillen, men lågan når inte fram. Till slut rycker han till när tändstickslågan nått ner till fingrarna och väser ”helvete”. Jag tänder en tändsticka och när jag tänder hans cigarill mumlar han ”tack” genom mungipan. Minnet av dysterheten i att konstatera att pappa inte kan tända sin egen cigarill.

Pappa på väg ner till bastun på torpet. Han bär smutsiga jeans och en blå t-shirt av märket Puma som mamma flera gånger krävt att han ska kasta i sopen. Den där tröjan smet åt kring hans stora mage på sådant sätt att man kunde se hans navel genom den. Minnet av pappa som sa ”Äsch, den kan man ha här på torpet”.

 Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är 18 år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa ”ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker ”MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: ”Om du ser lite mjölk på vägen så behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

Vi sitter i en bastu i Gröndal. Pappa har lagt benen i kors, som han brukar göra i bastun. Jag sneglar åt hans håll och upptäcker att hans pung håller på att sprängas mellan låren. Det ser ut så i alla fall. När han lutar sig fram för att hälla vatten över stenarna så spänner det ännu mer. Jag vill inte att pappas pungkulor ska sprängas, men jag vågar inte säga något. Jag tittar bort. Minnet av den skräcken.

Pappa sitter på en stol i köket. Han har ryggstödet mot magen, pannan begravd i stödets överkant och gråter hejdlöst.

”De vill inte ha mig”, säger han mellan de vilda andhämtningarna. Pappa var nypensionerad, men ville fortsätta arbeta på SVT. Samma dag hade han varit på möte med SVT-chefen och fått dåliga besked. Hans tjänster var inte längre önskvärda. Och nu sitter han här och gråter.

Jag och Calle står bredvid honom, handfallna. Oförmögna att göra någonting.

”De vill inte ha mig…” Minnet av den hjälplösheten.

Jag fyller elva år, det är tidig morgon och jag ligger vaken i sängen och väntar. Utanför hörs ljudet av gräddvispar, prassel som uppstår då paket slås in i stor hast och någons hyschande när Calle slamrar för mycket med assietterna som han ställer fram på bordet. Jag hör hur de viskar och väser och till sist uppfattar jag att det hasande ljudet av pappas tofflor mot parkettgolvet kommer närmare. Jag ligger med kaninpuls och sover räv och låtsas vara yrvaken när dörren öppnas. ”Var är min pojke, var är min födelsedagspojk?” säger pappa och leder in mig till köket, där hela familjen står uppradad framför en tårta med gnistrande ljus. Jag öppnar paket och sparar det största till sist. Det är mitt livs första stereo. Dubbla kassettdäck och dynamic bass booster i högtalarsystemet. Minnet av min glädje, men framför allt: Minnet av pappas glädje, hans lysande ögon och öppna famn när jag kramar honom.

På något sätt lyckas jag släcka lampan i pappas gamla sovrum och ta mig därifrån.

Jag flyr in i gästrummet som ligger vägg i vägg med köket. Det är svårt att vara här på torpet, men omöjligt att gå in i pappas rum.

Min bror Calle har gett mig några sömntabletter, men jag har ändå svårt att somna. Jag ligger i det rum som en gång var mitt och Calles sovrum. Ett inramat foto alldeles över sängen skingrar tankarna. Det föreställer en gammal man, han har stort svart skägg och grinar som en dåre mot kameran. Mamma sa en gång att han hette Joar, att han var smed och att det var min farfars farfars farfar och jag tyckte det var så fantastiskt att det faktiskt existerade ett foto på honom. Mamma tog aldrig upp det där mer och det var först långt senare som jag förstod att hon bara hade skojat. Det mesta från barndomen är annars bortstädat och nu finns det bara en säng, ett nattygsbord och en lampa i rummet.

Jag har legat sömnlös här många gånger förut, särskilt under tidiga sommarmorgnar. Torpet vaknade oftast i samma turordning. Först pappa och sedan jag. En stund senare Calle i sängen intill mig. Jag väckte honom oftast för att jag var uttråkad. Sedan Niklas och sist mamma. Någon gång hände det att jag vaknade först av alla och jag minns hur jag brukade ligga i den här sängen och vänta på att få höra de dova dunsarna när pappa gick från sitt sovrum och nerför trätrapporna. Långsamma, tunga steg som innebar att det var okej att gå upp. Jag sprang upp för att möta honom. ”Hej, min pojke”, sa han när han fick syn på mig och så gjorde vi frukost tillsammans i köket.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner för ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: ”Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: ”Du behöver inte oroa dig för mig.”

Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sen, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvungna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

Jag vänder på mig än en gång i den smala tältsängen.

 

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB