Arkiv för January 2010

- Sida 1 av 8

Tack, Andrea!

av Alex Schulman

Jag var på dop igår och blev fantastiskt placerad med underbara människor på var sin sida. Vi talade om så mycket roligt, men det jag framför allt tog med mig är idén om tandborste som leksak.

Tandborste som leksak!

Jag berättade för min bordsgranne att Charlie kan vara lite ”rivig” och att hon väldigt snabbt blir trött på de leksaker som serveras henne. Då kom den, idén om tandborste som leksak.

Jag gick hem, Charlie blev lite stingslig, som hon brukar bli vid fyrarycket. Hon tyckte inte att det var det minsta roligt med leksakerna. Hon fick till och med låna Amandas sminkspegel, som hon i raseri kastade åt helvete. Jag kände hur jag långsamt höll på att förlora greppet. Då tog jag fram tandborsten och gav den till henne. Hon höll den i handen, betraktade den noga. Vägde den varsamt i handen, som om det rörde sig om goternas guld. Så stoppade hon in den i munnen.

Förde den mot den plats där tänder en gång ska finnas. Borstade försiktigt sin gom.
Triumf!
Hon satt med den en kvart!
Fullständigt uppslukad.

Tack, Andrea för idén om tandbroste som leksak!

Fest igår!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-01-30 kl. 18.04.39.png

 

Stor dag igår! Barnvakt var ordnad och vi hade tagit på oss våra bästa kläder och gick på fest! Det var mycket trevligt. Men idag tänker jag nästan bara på mitt möte med min gamla kollega Lotta Berg. Vi stod och pratade med varandra en stund, jag och hon och Amanda. Sen gick Amanda på toaletten och Lotta sa:

”Vilken snygging du är!”

Jag blev så klart glad, det var ju gulligt sagt. Men ville också vara lite ”cool” och så, så jag svarade lite snett leende och avspänt: ”Och du också.”

Lotta tittade på mig frågande. Så förstod hon. Och sa:

”Jag sa att HON var snygg. Amanda, alltså.”

Och ni förstår, det går liksom inte att komma ur en sådan sak. Man känner sig ganska pinsam. Som en tönt, så känner man sig.

Nya Schulman Show!

av Alex Schulman

Felix Herngren är vår huvudgäst idag. Tyckte ni om det?

(edit: Vi inleder programmet som vanligt med en sketch. Det är alltså inte VERKLIGHET, det som händer där. Allt är uppstyrt från början mellan oss, Felix och studiokvinnan.)

DN-budet kan fara åt helvete!

av Alex Schulman

Klockan var fem på morgonen. Charlie vaknade i sin säng och protesterade mot att vara där. Amanda bar upp henne i vår säng. Hon låg där och vred på sig. Försökte fånga sina tår med händerna. Upptäckte ännu en gång sina egna öron och fascinerades av dem en stund. Prövade lite olika läten, mest vokaler. Hon ville helt enkelt inte sova. Vi fick jobba med napp och snuttis, som hon muntert spottade ut och kastade bort. Vi försökte lägga henne bekvämt, försökte få henne att lugna ner sig.

Till slut gick det. Det tog en bra stund, men hon lugnade sig. Man ser det så enkelt på hennes blick när det händer. Hon ligger och tittar upp i taket, men en dimmig slöja mellan henne och verkligheten uppenbarar sig. Som jag älskar den slöjan! Den betyder att hon kommer att somna snart. Och så började hon att klippa med ögonen och sen var hon borta.

Det är då det händer. Jag hör ända in till mitt sovrum hur någon öppnar porten nere på bottenplanet. Jag förstår inte hur det går till, han måste ha sparkat upp dörren och sedan vräkt igen den med full kraft. Jag förstår att det är DN-killen och jag förstår att han är den typen av person som går igång på att väcka hela hus. Jag hör honom hur han går mot hissarna. Jag kan inte förstå hur man kan låta så mycket när man går – det är som att han hela tiden kommer åt saker på vägen, som att han krockar med utskjutande föremål. Han sparkar in hissdörren och smäller igen den med oerhörd kraft. Det påminner om när jag var barn och mamma var arg och smällde igen skåpluckorna i köket.

Jag tittar hela tiden på Charlie, som just har somnat. Jag hoppas så att hon inte ska vakna av den här dåren. Det verkar gå bra. Men DN-killen vill annorlunda. Han nöjer sig inte med att väcka halva huset – varenda jävel ska upp! Så kommer han till vår dörr. Det ljudet… Det är obegripligt. Jag förstår inte hur det över huvud taget KAN låta så mycket. Det är ju bara en tidning som släpps ner i ett brevinkast. Fast det är klart, den här dåren släpper inte ner någon tidning. Han kastar ner den. Och när han släpper inkastflärpen så gör han det på sådant sätt att det sjunger i hela lägenheten. Det är ett magnifikt oväsen. Men Charlie sover fortfarande. Det kanske går vägen, det här.

Men så går han mot hissen. Jag hör hur han går in. Och jag hör hur han tar sats. Och jag hör hur han drämmer igen hissdörren med förödande kraft.

Och då ser jag dem i mörkret. Charlies svarta ögon. Det är tyst några sekunder. Och så kommer gråten.

Meddelande till Dagens Nyheter. Byter ni inte ut dåren säger jag upp min prenumeration.

Sanningen om Amanda

av Alex Schulman

Jag inser att många av er kommer att tro att jag ljuger. Eller åtminstone: att jag överdriver. Kryddar lite. Men låt mig från mitt hjärta försäkra er att vad jag ska berätta är alldeles sant,

Det började för några veckor sedan. Jag vaknade till och såg att Amanda inte låg bredvid mig i sängen. Jag reste mig upp och gick ut till vardagsrummet. Där satt hon i soffan, framåtlutad över en ask med blåbär. Hon åt de här blåbären med en målmedveten frenesi som man annars bara ser i djurvärlden. Jag blev vittne till ett maniskt ätande. Hon stoppade in blåbär efter blåbär i munnen på ursinnigt vis. Jag sa “älskling” och hon ryckte till i soffan, ryggade tillbaka en sekund. Torkade sig om munnen med baksidan av handen.
   
“Oj, vad du skräms”, sa hon.
 “Vad gör du”, frågade jag.
   
Det kunde hon inte riktigt berätta. Hon blev otydlig. Sa att hon inte kunde sova. Hon hittade lite blåbär i kylen och tyckte att det var härligt att ha något att tugga på. Vi gick och lade oss sen. Jag tänkte inte mer på det. Förrän dagen därpå. I ett obetänksamt leende såg jag att hennes tänder hade en blå ton. Tungan skiftade mot rött. Det såg ut som efter en slabbig vinfylla, om ni kan tänka er.
   
“Har du ätit blåbär igen”, frågade jag.
“Äh”, svarade hon. Hon ville inte prata om det.
   
Dagarna som följde fylldes av märkliga händelser. Jag kom ibland på henne där hon stod med halvöppen kylskåpsdörr och grävde efter saker. När hon såg mig smällde hon snabbt igen dörren, torkade sig om munnen och fortskred med någon syssla. Hon började göra blåbärspajer. Tre dagar i rad åt vi blåbärspaj till efterrätt. Det var blåbärssmoothies och blåbärssafter. Det var helt enkelt väldigt mycket blåbär i våra liv. Men det var nattätandet som gjorde mig direkt orolig. Jag kom på henne igen där hon satt med sina bär i svinottan.  Jag bestämde mig då för att prata med henne om det.
   
“Äskling. Det här med alla blåbär du äter hela tiden. Vill du prata om det?”
   
Det ville hon inte. Jag lirkade och hon stretade. Och till slut berättade hon. Blåbär är det enda botemedlet i världen mot cancer. Om man bara regelbundet äter blåbär så löper man ingen risk att få den fruktansvärda sjukdomen.  Jag stirrade på henne där hon satt med blått runt läpparna och blåbärsask i hand.
   
“Vem har sagt det här till dig”, frågade jag.
 “Anna Skipper”, svarade hon.
   
I något sammanhang har alltså Anna Skipper påstått att blåbär minskar cancerrisken och all Amandas skräck för denna sjukdom utvecklades till en besatthet i dessa bär. Anna Anka tror på kycklingbrosk – Amanda tror på blåbär.

“Hur mycket blåbär äter du”, frågade jag.
 “Äh, jag vet inte. En del.”
   
Jag insisterade på att få veta och hon berättade till slut att det möjligen rör sig om ett paket om dagen. Kanske mer. Jag räknade lite i huvudet. En ask blåbär kostar strax under 40 kronor. En ask om dagen ger en månadskostnad på över 1.000 kronor. Om Lyxfällan hade kommit till oss så hade vi stått vid deras pengatavla med böjda nackar och Charlie och Mattias hade radat upp våra kostnader med sina sedlar och en post hade varit “BLÅBÄR” och Mattias hade bara lassat på sedel efter sedel. Och så hade vi stått där inför fullbordat faktum och Mattias hade smugit fram till oss, ställt sig nära, väst ursinnigt i våra öron: “För helvete. Sluta. Äta. Blåbär.”
  
Och jag sa till Amanda att hon måste sansa sig litegrann. Det är nog inget fel på att äta blåbär, men de här volymerna… Det är väldigt mycket blåbär… Och det här med att det botar cancer, vet man verkligen det? Är det verkligen så? Amanda lade ifrån sig asken. Hon höll med. Hon sa att hon skulle tänka på det.
   
Jag trodde vi kunde lämna det där. Trodde vi kunde gå vidare i livet. Trodde att Amanda släppt blåbärsspåret. Det hade hon inte. Under de senaste dagarna har jag upptäckt de märkligaste saker med vår dotter Charlie. Det är något med hennes tunga. Den är alltid alldeles blå.  

Tryck på min tumme!

av Alex Schulman

Det finns en knapp man kan trycka på här nere. En TUMME-UPP-KNAPP.

Ser ni den?

Kan ni inte trycka på den en gång?
Vore kul att se hur många upptummar det blir om alla trycker.

Triumf att existera!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-01-28 kl. 08.32.13.png

God morgon, mina vänner! Vilken dag, va! Så här såg jag ut för en liten stund sedan.

 

Skärmavbild 2010-01-28 kl. 08.31.47.png

Så här såg min butik ut. Men så hände något. Jag har äntligen hittat mina drömmars skrivbordsstol. Jag hittade den i en affär i Malmö genom Internet. Och alldeles nyss kom leveransen. Jag har den nu! Den är min!

 

stolen.jpg

Är den inte så in i helvete snygg! Men betoning på ”IN”.
Så IN i helvete snygg.
Va? Är den inte?
SÄG DÅ!

Adjö, drinkvagn!

av Alex Schulman
charlie.jpg

Det är ju roligt att Charlie kryper numera. Men det här innebär ju också en del förändringar. Titta på bilden. Kan ni komma på varför Charlie är så glad? Det har att göra med det som finns bakom henne på bilden. Det är vår drinkvagn. Charlie är mycket förtjust i den. Så fort jag går ett snabbt ärende till köket eller så, vänder hon på rumpan och sätter fart mot drinkvagnen. Hon får något jagat i blicken då, hon måste fram till drinkvagnen innan jag kommer tillbaka!

Hon älskar att ta i flaskor, se hur de välter. Det är nog det bästa Charlie vet.

Det var en fin tid, men jag tror att det är dags att ta farväl av drinkvagnen.

Adjö och tack för allt.

Nu finns Skynda att älska på pocket

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-01-27 kl. 09.52.55.png

God morgon!

Ni vet att jag inte är den som ”håller på och håller på”, men jag tänker att om ni läser min blogg så kanske ni också är intresserade av min bok ”Skynda att älska”, som i veckan kom ut i pocket. Det innebär att man inte längre behöver betala över 200 kronor för att köpa den.

Om ni klickar HÄR kan ni få den för 41 kronor och det är väl ett bra pris!

Den sålde 20.000 ex på bara några dagar och det är så jävla roligt.

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB