Arkiv för November 2009

- Sida 1 av 10

Vilket charterbolag är spädbarnvänligast?

av Alex Schulman

Finns det några läsare som är vana vid att resa charter med barn? Jag och Amanda funderar på att åka en vecka eller två till Thailand efter nyår, som ett plåster på såren efter att vi ställde in vår höstresa, och nu undrar jag om någon vet vilket charterbolag som är bäst? Spädbarnsmässigt, menar jag.

Helst skulle jag vilja betala lite extra för att få lite mer utrymme för Charlie. Är det inte väldigt jobbigt, både för Charlie och en själv, att ha henne i famnen i tolv timmar.

Vilka ska man välja?

Skriv en kommentar eller mejla alex.schulman@aftonbladet.se

Charlie förlorade förträfflighetstävlingen!

av Alex Schulman

Min första tanke: What happens at the föräldrakurs stays at the föräldrakurs.
Min andra tanke: Äh. Detta måste berättas.

Jag trodde det hette ”föräldrakurs” för att både mamma och pappa var välkomna. Det kan inte stämma, för jag var den ende mannen i rummet. De andra mödrarna tycktes känna varandra ganska bra, det fanns en intern stämning i rummet. Jag och Amanda satte oss på var sin stol tillsammans med Charlie och väntade på att BVC-tant skulle komma.

Genast började jag jämföra mitt barn med de andras. Upptäckte till förtvivlan att en unge redan satt obehindrat på rumpan. Det var mycket upprörande att se – Charlie är inte ens i närheten av att kunna sitta på det sättet. Jag stirrade hatiskt på barnet och blev alldeles förtjust när hon till slut tappade balansen och föll ihop i en hög.

Här gällde det att skryta om sina barn utan att någonsin artikulera detta skryt. Det gällde att visa upp barnet och dess färdigheter alldeles omärkligt. Jag är väldigt belåten över hur Charlie kan stå nästan utan stöd och satte upp henne i mitt knä stående, försökte se lite lätt uttråkad ut samtidigt som jag i lönn tittade upp för att se om mödrarna upptäckte vilken osannolik uppvisning jag bjöd dem på.

Alla barnen var uppklädda, jag anar att det var en del i positioneringen. Amanda hade slagit till med en kashmirskjorta på Charlie, vilket fick mig att tänka för mig själv: ”Charlie Schulman for the win!”

Jag satt och balanserade Charlie på mitt knä och ville inte sluta trots att hon gnällde. Det var ju tävling!

Så kom BVC-tant in. Hon talade i en timme om sjukdomar. Öronsjukdomar, ögonsjukdomar, magsjukdomar och förkylning i största allmänhet. Vi lyssnade vänligt. När något av barnen började tjuta kände vi alla andra en tyst triumf – det var inte vårt barn som förstörde! För varje sekund som Charlie satt där alldeles tyst blev jag mer och mer stolt.

Så brast det. Charlie började gallskrika. Jag tänkte HELVETE-HELVETE-HELVETE men försökte se fullständigt oberörd ut när jag lyfte upp henne och gungade henne. Men jag var inte oberörd. Vi hade förlorat förtäfflighetstävlingen och det var för jävligt.

Jag gick därifrån utmattad, alldeles svag i kroppen, med pärlor på pannan.

Min första föräldragrupp

av Alex Schulman
Skärmavbild 2009-11-30 kl. 12.40.25.png

Sitter i butiken. Amanda har köpt lite julpynt och jag har placerat ut det i skyltfönstret så att det ska se mer tilldragande ut. Men jag vet inte. Jag har en känsla av att något fattas. Kanske mer glitterband? Det ser så dystert ut med en hyacint där i hörnet och en ensam lykta. Fattigmansjul i butiken.

Ska just gå på mitt första föräldragruppsmöte. Det ska bli spännande. Jag hoppas att jag inte blir sådär innesluten och tyst som jag kan bli när jag förväntas prata med andra människor. Då blir alltid Amanda så arg. Hon säger ingenting förrän efteråt då hon väser och fräser och undrar vad det är med mig egentligen. ”

”Vadå är med mig”, frågar jag.
”Du sitter tyst och bara glor som en idiot”, säger hon.
”Det gör jag inte alls”, säger jag.

Och sen är vi tysta i flera minuter och sen inser jag att jag gjort just det och då lovar jag att jag ska bli bättre till nästa gång. Jag har någon typ av social störning. Om ni vill hitta mig på en fest finns jag alltid i någon av hörnen.

Jag är en fejk!

av Alex Schulman

Jag har fått och får fortfarande en hel del mail från upprörda människor som inte förstår hur jag kan bete mig som ett sådant svin i de här ”dokumentärfilmerna” som spelats in om mig. Argast har folk varit över ett klipp där jag blir intervjuad i radio om min bok, det är ett varmt samtal, men så fort som jag TROR att kameran är avstängd så skriker jag KA-TCHING och berätar förtroligt för programledarna om alla pengar jag dragit in på boken. I själva verket – det har jag ingen aning om – så går allt ut live på radion.

Låt mig nu en gång för alla betona att samtliga de här filmerna är uppgjorda. Det är alltså jag och Calle som producerat dem. Vi har haft manus, alla inblandade har varit införstådda med innehållet. Jag ogillar verkligen att behöva gå ut och förtydliga de här sakerna, det känns som att en viktig hinna försvinner då, men eftersom så många har blivit upprörda så känner jag att jag verkligen vill berätta hur det ligger till. Dessutom kommer jag inte att spela in några fler sådana här filmer.

Alltså. Filmer av den typ som ni ser här nedan är fejk.

 

Bengan är tillbaka!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2009-11-30 kl. 09.54.05.png

En svag knackning på dörren och så steg han in med ett ”hallå”.

Bengan var tillbaka. Under de senaste månaderna har han varit i Afrika och filmat vilda djur. Brunbränd satte han sig i soffan och berättade hur han bröt armen när han var på flykt från en uppretad noshörning. När han visade upp sår och stygn skymtade vi också hans nya tatuering. Var inte det fint? Bengan har skrivit ”CHARLIE” på armen. Och ovanför står Rosa, som är Bengans andra barnbarn.

Vi åt lammstek, mamma var med också. Och Calle med hans exotiska flickvän. Bengan svarade på frågor, men ibland kunde det hända att han tystnade och stirrade på en fläck i väggen. Kanske drömde han sig åter tillbaka till savannen. ”Bengan”, sa vi.

Bengan!
BENGAN!

Då vaknade han ur transen och fortsatte sin berättelse.

Matchernas match

av Alex Schulman

Såg ni Zlatans mål igår? Det var härligt att se. Mindre härligt: att SAMTLIGA svenska journalister nu lätt och ledigt – SOM OM DE INTE GJORT ANNAT I LIVET – plötsligt slänger sig med uttrycket ”el clasico”.

Det är lika generande varje gång.

Nu sitter de i Morgonsoffan på TV4 och talar om ”el clasico” med självklara uppsyner. De ser nästan förvånade när de gör det, som om de anar att det kan komma en kritik, som de genast svarar på: ”Men vänta nu, snälla nån, jag vet inte hur det är med de andra, men jag har kallat det EL CLASICO hela mitt liv.”

De har de inte alls. De lärde sig uttala det igår förmiddag.

Gotlandsresan i bilder

av Alex Schulman
Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.51.50.png

Vi tog bilen till färjan och när det blev lite lugnare trafik så fick Charlie prova att ta över ratten. Hon tyckte att det var spännand en stund, men sen tappade hon intresset och ville istället suga på sitt eget finger.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.52.59.png

Vi var mycket glada över att vi fick bästa platserna – längst fram i båten! Som att sitta på en galapremiär av ett hav.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.53.18.png

Amanda tog sin plats och Charlie tog sin.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.53.31.png

Ibland krängde båten av någon våg och det tyckte Charlie var mycket lustigt. Då fick hon hålla i sig för att inte ramla. Och så jollrade hon och lät.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.53.41.png

Charlie lutade sig över mot stolsgrannen och socialiserade. ”Brukar ni ta den här båten ofta?” De hade ett mycket trevligt samtal.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.53.52.png

När vi närmade oss Gotland kom också den sol som jag över huvud taget inte sett skymten av under den senaste månaden. Det kändes overkligt att ta del av den.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.54.04.png

När vi kom fram till Gotland började vi kontrollera platser att gifta oss på. Självklart ska vi gifta oss på Gotland. Det är här vi hör hemma. Det var här Charlie föddes. Det finns ingen plats vi älskar mer än detta Gotland. Vi hittade en vacker plats som såg ut som en blandning av militärförläggning och sandindustri. Här kanske?

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.54.15.png

Så åkte vi upp mot ladan och alla minnena från sommaren kom tillbaka. Det var nästan smärtsamt. Här är bageriet. Varje morgon hela sommaren. Jag var där klockan åtta tillsammans med Charlie. Vi drack vår kaffe, läste Gotlands Allehanda, kände hur dagen startade. Och nu. Titta på det nu. Fortfarande så vackert, men nedmonterat.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.54.42.png

Vår älskade lada. Jag och Amanda blev stående med bilen här en stund och bara tittade på den. Sommaren har aldrig känts närmare, den har aldrig känts längre bort heller.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.55.02.png

Det var så underbart att se solen. Om man blundade kunde man låtsas att det var mitten på juni.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.55.11.png

Det var så dystert också. Här är trädgården där vi brukade lägga Charlie på en flit och högläsa kvällstidningarna för varandra.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.54.52.png

Här brukade vi grilla flinta och öppna en flaska vin. Om fem månader gör vi det igen.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.55.21.png

Amandas syster Hannah bor i huset intill och hon var där tillsammans med sin förträfflige pojkvän Gustaf. Vi satt och pratade, tog en kaffe och jag skrev min krönika till Aftonbladet. Eftersom skärmen var sönder skrev jag den i skärmens absoluta nederkant. En mycket märklig upplevelse. Men det gick. Jag satt där och tänkte på sommaren och då kom krönikan att handla om den också.

 

Skärmavbild 2009-11-29 kl. 23.55.31.png

Sen åkte vi tillbaka till Stockholm. Vädret? Ja, det var väl som vanligt.

Amanda lät mig klä…

av Alex Schulman

Amanda lät mig klä Charlie i AIK-kläder endast under matchdagar och det tyckte jag var vettigt. Man fick vara glad för det lilla. Men nu är säsongen över sedan länge och både jag och Charlie kände plötsligt suget att rota i AIK-garderoben. Jag hittade den här klänningen, en present från AIK:s huvudstyrelse och i smyg, när Amanda var på toaletten, tog jag på henne den. Och så låg vi i soffan och viskade AIK-ramsor en stund. Så kom Amanda ut och då var det marsch pannkaka in i Charlies rum för att byta om. Och där inne bytte vi menande blickar med varandra, jag och Charlie. I april är det dags igen. Då ska vi försvara vårt guld. Då ska Charlie åter få gå klädd i de svartgula kläder hon älskar mest av allt. 

IMG_3433.jpg

stor dag idag

av Alex Schulman

stor dag idag! Charlie får en ny smak! För första gången i livet tar hon del av smaken MOROT. Det står ganska snart klart att Charlie inte är förtjust i morot. Hon grimaserar först en smula. Och sen kan man se hur maten sväller i munnen på henne. Vi förstår. Morot är inte gott. Vi håller för fan med! Det var inte alls gott. Imorgon ska vi prova majs! 

IMG_3432.jpg

Sommarminnen

av Alex Schulman

Minns ni den där historien om Gud som kom ner och hälsade på människorna och sa till oss svenskar: ”Ni skulle inte BO här.” Jag skrev om den i bloggen häromdagen. Med utgångspunkt från den skrev jag en krönika i dagens Aftonbladet. Här är texten:

 

 

Jag läste i tidningen att det har varit sol i Stockholm under endast tre timmar i november månad.

Tre timmar, det får mig att tänka på historien om när Gud kom ner till jorden för att hälsa på människorna.

Han åkte världen runt och inspekterade hur vi levde. När han kom till Sverige blev han alldeles förbluffad.

Häpen gick han runt i iskylan och betraktade svenskarna. Så sa han: ”Men hörrni. Jag tror ni har missförstått. Ni skulle ju inte BO här. Min tanke var att ni kunde komma hit några veckor på sommaren och bada i någon sjö och gå i naturen. Men ni skulle ju inte ­BOSÄTTA er här”. Så måste det ju vara. Gud visste vad han pratade om.

Det kan ju aldrig vara meningen att vi människor ska behöva utsätta oss för det här, att vi ska acceptera att leva under de här omständigheterna. Vet ni vad jag känner allt som oftast när jag går i snålblåsten på Nybrogatan på väg till jobbet? Jag känner att jag lever ett ovärdigt liv.

 

Det värsta är att det inte ens har vänt än. Ni tycker att det är mörkt nu? Det kommer att bli mörkare. Ni tycker att det är kallt? Det kommer att bli kallare. Sommaren har aldrig varit längre bort. Minns ni den över huvud taget? Minns ni hur det kunde vara för bara några månader sedan?

Första dagen på semestern. Grusvägen den sista biten har räfflat sig som grillchips efter vårregnet, ofarliga stenskott mot bilens underrede. Det dammar efter bilen, som när fnöske brinner. Man anländer till sitt landställe, stiger ut ur sitt luftkonditionerade kylskåp och träffas av en vägg av värme. Det doftar så fint av grönska. Och man går ut och tar höga kliv genom det oklippta gräset. Insikten att hela sommaren ligger framför en gör att det porlar inom en. Man donar med grillen, lägger på fläskkarré som lagts i egen marinad, det droppar och tar fyr, köttet blir lite svart i kanterna, men det gör inget.

 

Man öppnar en flaska vin. De första snabbt kluckande ljuden när man häller upp det första glaset. Man ser ut över den varma kvällningen och vet att man ska sitta här mycket länge nu.

Jag saknar det något oerhört!

 

Jag saknar den ljuvliga sysslolösheten. Att läsa båda kvällstidningarna från pärm till pärm. Till och med dagens skratt och horoskop! Ljudet av hammockgånggjärn! Ljudet av en mygga som närmar sig och försvinner. En radio står ständigt står på. Ibland lyssnar man, ibland struntar man i den. Man läser en mycket dålig deckare, som man genast förlåter. Man hittar ett korsord i en veckotidning från förra året som man mumlande fyller i med blyertspenna. Man planerar inte för någonting utom för den dagliga resan till affären. Den är dagens event, man kammar håret och tar på sig en skjorta. Man undrar plötsligt om det är tisdag i dag? Onsdag? Skit samma.

Jag saknar känslan när man stiger upp en tidig morgon till en mycket varm sommardag. Sömndrucken ställer man sig på altanen och tittar ut. Ett spår av nattkyla finns kvar i luften, dagg i gräset, men när man ser den klarblå himlen och hur solen börjat bearbeta dagen, hur det börjar gnistra i bersåerna och bland haggtornen, då inser man: ”Jösses. Den här dagen kommer att bli obeskrivlig”.

 

Jag saknar smält glass på fingrarna. Synen av brunbrända barnryggar som ägnar en hel dag åt att samla grodyngel i en hink.

Jag saknar sensommarflugornas lättja, mätta och modiga sitter de kvar på ens arm. Jag saknar ljudet av is som krackelerar i saftkanna. Jag saknar att bära shorts, att känna hur låren klibbar mot varandra. Jag saknar att sitta vid en sjö som är så spegelblank att den målar världen upp och ner. Solen bildar en väg av hamrat guld över den. Det blåser så lite att inte ens björkarna orkar bry sig.

Jag saknar till och med sommarregnen, som kommer så snabbt att man inte ens hinner ta in dynorna. ”HERREGUD ­ DYNORNA”, ropar någon och någon annan sätter fart ut. Det är sex grader och regn i dag. Det vet vi ju ingenting om, men Gud sitter säkert där uppe just nu och skakar dystert på huvudet när han tittar ner på oss. ”Herregud”, säger han. ”Jag förstår ingenting. De bor kvar.”

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB