Arkiv för December 2009

- Sida 1 av 8

Varför är denne man en hjälte?

av Alex Schulman
Skärmavbild 2009-12-30 kl. 11.33.38.png

Dagens snackis är 70-årige Ronald som häromveckan anmäldes för att ha gett en pojke en örfil. Han arbetade ideelt på Folkets Park i Värnamo och det var en massa busungar som cyklade runt  och busade och till slut, när en av pojkarna kallade honom ”gubbjävel”, fick Ronald nog och daskade till honom i ansiktet.

I dag dömdes han till dagsböter på 3.000 kronor. Det finns nu en opinion som tycker att det var fel. De tycker att det inte var mer än rätt att den här ohyfsade pojken fick en liten hurring. Ronald har fått massor av brev från folk som TACKAT honom.

Jag förstår ingenting. Ronald ska inte gå runt och slå barn. Punkt slut. Det är inte särskilt härligt med ungar som kallar äldre för ”gubbjävel”. Men det är rentav sorgligt med en vuxen människa som blir så provocerad av ett barn att han känner sig nödgad att slå honom. Jag förstår faktiskt inte vad folk menar när de tackar Ronald för att han ”modigt stod upp mot buset”. Stod upp? Han slog en liten pojke. Hur är det modigt?

Jag tycker nog att Ronald genom den där örfilen bevisade att han faktiskt var ”en gubbjävel”. Bra att han fick sitt straff. Härligt!

Morgon i butiken

av Alex Schulman
bild[24].jpg

Sitter i butiken, lite missmodig och ur balans. Borde ta tag i ekonomin, betala fakturorna och fakturera de som är skyldiga mig pengar. Men jag orkar inte. Jag orkar just ingenting. Under den timme som jag varit i butiken har jag bara stirrat på en och samma fläck.

Jag har dragit ner rullgardinen till skyltfönstret för jag orkar inte titta på gråheten där ute. Den gör mig så otroligt dyster. Solen går upp, flämtar och fladdrar till i en kvart och sedan går det ner. Är det värdigt, det? Är det så vi ska ha det, vi människor? Det är väl klart att det inte är! Förstår ni inte att vi måste flytta härifrån!? Vad fan är det med oss svenskar som finner oss i det här. Vad hände med drömmen om ett värdigt liv?

Dagens enda höjdpunkt: glömde kaffebryggaren på över natten. Det dofta brända mandlar när jag kom in. Botten av kannan såg ut som månens yta, fast svart. Det var väldigt vackert, i något sammanhang skulle man kunna kalla det för konst. Om man kan kalla Anna Odell för konst så kan man kalla det här för konst. Anna Odell. Jävla människa. 2009 års stora fåntratt.

Herregud ändå. Minus 12 grader ute. Det går ju inte att gå ut över huvud taget. Det enda som jag finner riktigt roligt just här och nu är obegripligt nog ordet ”dvärgjävel”. Jag säger det för mig själv gång på gång, säger det högt och aggressivt, som om dvärgjäveln stod framför mig.

Dvärgjävel!

Och så fnissar jag hysteriskt. vad är det för humor? Återigen: var finns värdigheten?

Snart – LOST!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2009-12-29 kl. 10.29.25.png

Har suttit i en timme och tittat på trailers för nya och SISTA Lost-säsongen på Youtube. I början av februari är det dags. Då inleds början på slutet. Då tycker jag att vi alla klär ut oss till John Locke och Kate och njuter av avslutningen av denna magiska tv-serie.

Myten om Stureplan

av Alex Schulman

Björn av Kleen heter en av Sveriges mest intressanta stilister. Han har skrivit en bok om adeln som jag tyvärr inte har läst, men i dagens Expressen skriver han en väldigt skarp sak om fenomenet STUREPLAN på 00-talet. Det var så roligt att läsa den, jag fick så mycket minnen. Det var på sajten stureplan.se som jag började min karriär en gång i tiden och den där texten fick mig att tänka på de där tiderna.

Om ni har tid över, läs den HÄR.

Charlie är ett geni!

av Alex Schulman
bild[23].jpg

Charlie blir allt klokare för varje dag som går. Till exempel: Jag har upptäckt en början till ett simultantänkande hos henne. När vi ligger i badet händer det numera titt som tätt att hon klöser min kind med stor koncentration samtidigt som hon håller ett vakande öga på ankan så att den inte guppar iväg. Hon är klok, den här tjejen!

Men nu står vi inför det som kallas “6-månaderskontrollen”. En barnläkare ska på olika sätt kontrollera att allt står rätt till med vår Charlie. Jag ser det inte som en “kontroll”. Jag ser det som ett prov. Det är bara några dagar kvar till detta prov och jag tänker på det alltmer. Tänk om Charlie flunkar på provet? Tänk om läkaren hummar och ser bister ut och mumlar “nej, det här var inte sörskilt imponerande…”.

Vi har diskret undersökt vilka moment som finns med i denna kontroll. En BVC-sköterska berättade häromdagen att en uppgift som Charlie måste klara är att hålla ett föremål i ena handen och sedan lägga över samma föremål i den andra. Jag och Amanda försökte se ointresserade och blasé ut när vi hörde det, men vi rusade hem och placerade Charlie på stora mattan. Och så satte vi oss ner på knä med henne. Gav henne en kloss, som hon höll i ena handen. Och så peppade vi henne att byta hand.

Byt hand nu då, Charlie!
Ja, byt hand!
Kom igen, det här kan du!
Byt nu då!
Byt, byt, byt!

Charlie tittade på oss ointresserat. Och så tittade hon ner på klossen. Vägde den i handen. Undersökte den. Och så förde hon långsamt klossen mot den andra handen. Jag och Amanda andades inte. Vi viskade. “Bra. Lägg över den nu, Charlie.”

Charlie övervägde sina möjligheter en stund, men bestämde sig för att behålla klossen i samma hand. Förtvivlan! Hade det varit Ferdinand hade detta varit tillfället då jag rev sönder mitt hår och slet upp bröstet. Men så gjorde hon plötsligt ännu ett närmande med klossen. Långsamt började hon fingra på den med andra handen. Och så, efter någon minuts fullständig tystnad, lade hon över klossen i den andra handen.

Som vi skrek.
Som vi jublade!
Charlie blev förskräckt och började gråta vilt.

Men vilken glädje.
Charlie klarade provet.
Hon är ett geni.
Hon ÄR ett geni.


Jag har en ”speciell” relation med Charlie

av Alex Schulman

Det finns ett band mellan Charlie och Amanda som är starkt. De hör ihop på ett märkligt sätt. Det är mycket vackert att se dem tillsammans. Charlie kan skrika och gråta, men i Amandas famn blir hon alltid så lugn. Ibland kan det hända att Charlie faller i gråt när jag ska lyfta henne från Amanda. Då avbryter vi operationen, hon får vara kvar hos mamma och då lugnar hon sig igen. Det är lite ledsamt när det händer. Jag får en känsla att otillräcklighet. Jag känner mig misslyckad när Charlie ligger lugn i mammas famn och plötsligt gråter när jag kommer nära.

Men det är väl som det ska vara, antar jag. Och jag hittar mina egna sätt att vara behövd. Imorse gick jag upp med Charlie klockan sex. Vi lekte och drack kaffe. När jag sedan smög tillbaka med Charlie i sovrummet vid halv nio så ville jag att hon skulle somna så att Amanda kunde sova en stund till. Jag lade ner henne i sängen, stoppade i nappen och gick ut. Men så började hon skrika och leva rövare där inne. Det blev ett jävla liv, kan jag berätta. Jag gick tillbaka in i sovrummet. Amanda halvlåg och försökte få henne lugn. Då lade jag mig bredvid, lyfte Charlies fötter och pussade henne på fotsulorna. Först höger sedan vänster och sedan höger och sedan vänster. Puss efter puss, i sakta mak.

Hon blev med ens så sällsamt lugn. Tittade på mig tyst medan jag pussade hennes fötter. Tittade och begrundade. Sedan somnade hon. Det var otroligt. Jag kände mig som en häxdoktor, som en schaman som drev ut onda andar och skapade frid. Som en magiker med svindlande formler. Amanda låg där och gapade. Jag lade en hand på hennes axel, en varm hand. Och jag sa: ”Vi har en speciell kontakt, jag och barnet. Oroa dig inte för det.”

Sen gick jag. Jag lämnade ett rum i tystnad. Två personer i det. Den ena sov. Den andra var häpen.

Det var så fint. Jag kunde något som Amanda inte kunde.

Mina två älsklingar

av Alex Schulman

Jag trevar mig till jobbet idag. Kanske inte jobbar hela dagen, kanske öppnar butiken vid tio och går vid lunch. Kanske bara markerar lite närvaro, skickar en signal som säger HÄR ÄR JAG och sen går jag hem. Jag vill till butiken, framför allt eftersom jag äntligen fått min tavla på mina två älsklingar. Jag vill sätta den på skrivbordet, se hur den ser ut på plats. Det blev den här. Vad tycker ni? Rätt val? Visst är de härliga?

bild[22].jpg

Mina tankar om Stjärnorna på Slottet

av Alex Schulman

Ni vet hur det kan vara på en middag där man inte känner varandra särskilt bra. Man sitter med raka ryggar och håller besticken rätt, man ler, nickar och gör sig till. Det är olidligt, men det brukar ordna till sig efter några glas vin. Man slutar fåna sig och blir människor. Stjärnorna på Slottet var precis som den stela och korrekta inledningen av en sådan middag. Problemet var bara att den här stelheten höll i sig i två dygn. Jag fick en känsla av att de fem deltagarna konstant tävlade i att ge varandra komplimanger. De förminskade sig själva till små blöta fläckar och argumenterade stringent för att alla andra var Guds gåva till konsten. “Jag vet minst runt bordet”, intygade Björn Ranelid och möttes av vilda protester. “Du vet en jävla massa”, skrek Siw Malmkvist och alla andra höll med.

    Den här kullen av Stjärnorna på Slottet har ju varit noga med att berätta att de är så mycket vettigare än alla andra årgångarna. “Vi är inga hybrismänniskor”, sa Kjell Bergkvist. “Vi är inte pretentiösa”, konstaterade Tommy Körberg. Och det var ju naturligtvis en stor besvikelse. De tycks ha missförstått alltihop. Vi vill inte se fem kända människor ge varandra beröm. Vi vill se djupa diskussioner, självspeglingar, utbrott, elakheter, skratt, gråt och försoning. Det här var platt, ytligt och snällt.

    Elakast och roligast på slottet var kocken, som först dissade Siw Malmkvist för att hon hade den dåliga smaken att välja ett Amarone-vin till havskräftorna och som i efterhand hånade henne för att hon försökte krossa kräftklorna genom att hugga med knivens vassa sida. Ta in kocken och kasta ut Siw Malmkvist så kanske det blir lite fart på det där gänget!

    Jag känner dock ingen hopplöshet. Det finns embryon till riktigt spännande saker här. Framför allt glänser Björn Ranelid. Först gav han bort en fullständigt meningslös tavla i present och kallade den “den mest intressanta gåvan i Stjärnorna på Slottets historia”. Sedan sa han något om Siw Malmkvist och recenserade omedelbart sig själv: “Det där var det mest begåvade som sagts om henne i SVT.” Vilken märklig man han är ändå. Nästa vecka är han huvudperson. Vi ger det nog en chans till, tycker jag.

Ni som vill nå mig…

av Alex Schulman

Ni som vill nå mig på telefonen kan pinga mig enkelt på ”kompisalex”. Det krävs att ni har iPhone. Men det har ni väl? Pinga på!

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Mikael Hedmark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB