Säg att du får ett sms från en ytlig bekant. Där står det att vederbörande befinner sig på BB och att han eller hon äntligen fått det efterlängtade barn de väntat på så länge. Den väger si och så och alla mår bra. Slut på meddelandet.

Vad gör du då? Jo, du svarar kanske GRATTIS eller FAN VAD ROLIGT eller HÄRLIGT eller liknande. Du bekräftar att du mottagit meddelandet, att du är glad för innehållet i det och så gör du inte så mycket mer. Du ringer inte upp den nyblivna föräldern och ställer följdfrågor. Du släpper det för tillfället.

Jag skickade sms till hela min telefonbok 30 minuter efter att Charlie föddes. Många svarade med gratulationer. Men bara en enda person ringde upp på studs. Det var Björn Ranelid. En man som jag bara träffat två eller tre gånger. Jag aktar honom visserligen högt, men man kan inte betrakta honom som en nära vän.

Jag stod på BB och torkade svetten ur Amandas panna när han ringde. På något sätt var det självklart att han skulle ringa. Det var både förvånande och fullständigt självklart. Jag svarade inte, men han talade in på svararen. Han talade om MIRAKLET som nyss hade skett. Det var ett väldigt fint meddelande. Jag lyssnade på det flera gånger.

Jag har sparat det på svararen. Vill ni höra det?