Jag har en vän som heter Sigge Eklund. Vi var i Köpenhamn för några månader sedan för att arbeta ostört med ett projekt. Lite då och då ringde han hem till sin ljuvliga fru Malin och pratade sedan några ord med sina söner. Jag hörde ju bara ena sidan av samtalet och måste säga att det lät rätt underligt alltsammans.

Sigge sa “bra” mellan varje mening. Som en besatt. Det kunde låta så här:

“Jag älskar dig…bra…Jag är i Köpenhamn, bra, i Danmark…bra….bra… Bra! Jag saknar dig…bra, bra, bra. Jag kommer hem imorgon, bra…bra….BRA! Jag måste lägga på nu, bra. Imorgon äter vi pannkakor, bra. Jag älskar dig, bra. Bra! BRA! Hej då, bra.”

När Sigge lade på luren frågade jag vad i helvete som pågick och Sigge berättade att hans son hakat upp sig på ordet bra. Han säger hela tiden “säg bra” och då måste Sigge säga “bra”, för om man inte gör det så blir sonen alldeles tokig. Som en tvångstanke. Om han inte hör ordet “bra” så går jorden under.

Vid något tillfälle, berättade Sigge, hade han glömt bort att säga bra när han lämnade sonen på dagis. Sigge vandrade mot bilen och hörde hur något slog mot fönsterrutan bakom honom. Det var sonen som förtvivlat tryckt kind, näsa, mun mot fönsterrutan. Alldeles utom sig. Trots att det var ett tjockt glas hörde Sigge det olyckliga vrålet: “HAN SA INTE BRA!”

Sigge vinkade och skrek för allt rösten bar: “BRA!”

Då lugnade sig sonen och traskade in för att leka med lego.

Är inte det alldeles förtjusande. Håller ni inte med? Var inte det en underbar historia? Säg bra.