Jag har tagit med mig Charlie till bageriet för att låta Amanda sova lite mer. Hon ligger i min famn och tittar på mig med sin kristallklara blick. Jag spelar Tove Janssons “Höstvisa” för henne på min Iphone och vaggar han henne i takt med musiken och då börjar hon plötsligt klippa med ögonen. Det är en ljuvlig syn för en pappa som skulle vilja ta en morgonkaffe och kolla mejlen i lugn och ro. Charlie somnar efter en stund. Och nu kommer den avgörande stunden, ögonblick då allt avgörs.  Jag ska sänka ner Charlie i barnvagnen. Det är som att hantera nitroglycerin. Det är som i filmerna där det finns en nuclear device som kan go off any second now och där de darrande, svettande för ut kärnan ur det underliga röret och sedan kan andas ut och sedan säga: “That was close.”

Jag sänker henne varsamt, stilla, försiktigt. Jag ser hur hon rycker till och jag slutar därför upp med alla aktiviteter, jag fryser i rörelsen och väntar ut henne. Så fäktar hon försiktigt med sina spröda armar en stund och faller åter i sömn. Jag placerar henne i barnvagnen och konstaterar att uppdraget lyckats. Glädjen i det! Triumfen! Jag känner en seger i att finnas till!

Så tar jag min kaffe och läser mina mejl och kastar då och då en blick mot Charlie. Hon sover fortfarande. Skönt. Jag skriver ett mejl och tittar åter mot henne. Hon sover mycket djupt. Härligt!

Plötsligt saknar jag henne något fruktansvärt. Jag tittar bort mot henne. Kan hon inte vakna snart?

Jag böjer mig fram mot Charlie och luktar henne i nacken. Jag kan stå och lukta i hennes nacke i timmar. Den doften skulle de göra en parfym av. Hon vaknar ändå inte. Jag viskar till henne. “Charlie”, säger jag. Så puttar jag till henne lite lätt på axeln. Så vaknar hon. Härligt! Vi byter några nyfikna ögonkast med varandra. Det är en fin stund.

Så börjar hon att gråta.

Satan och helvete, vad hon gråter.

Måste få henne att somna
Måste få henne att somna
Måste få henne att somna

Och jag vaggar och vyssjar och så somnar hon. Och allt börjar om igen.