Charlies största behov är mat och sömn. Eller, det är hennes enda behov. Antingen sover hon eller så äter hon. Eller så gråter hon och denna gråt beror det på att hon inte får äta eller inte får sova.

Men det finns en stund om dagen, som aldrig är mer än 30 minuter lång, då Charlie varken sover, äter eller vill något av dessa två. Under denna halvtimme vill hon just ingenting. Hon bara ligger och betraktar. Hon är alldeles rofylld – under denna halvtimme lever hon i en värld där det inte finns några problem. Det är alldeles otroligt att betrakta henne under denna halvtimme. Hon ligger och tittar upp i taket. Hon betraktar sina fingrar och förundras över att de rör på sig. Hon nyser och så är det inte mer med det.

Och ibland spänner hon blicken i mig. Helt lugnt och stilla tittar hon på mig. Det är som om hon ser igenom mig och all min uselhet. Just där och då är hon mig fullständigt överlägsen. Hon blinkar inte och hon viker inte undan blicken. Hon bara betraktar mig. Och man ser att hon tänker: “Jaha. Och du ska vara min pappa. Jag måste säga att du inte övertygat speciellt hittills.”

Och jag tänker att den här människan kommer att styra mitt liv tills den dag jag dör.