Charlie gör mig stissig. Jag tycker döden har blivit påtaglig, har den inte det. Både min egen och Charlies. Jag vill inte att Charlie ska dö. Så tänker jag mest hela tiden. Charlie får inte dö. Men det händer så mycket runt omkring som jag uppfattar som mordförsök på Charlie. Jag sitter på ett café och en farbror ställer ner en bricka med en onödig smäll så att Charlie rycker till och jag blir så förbannad på den jävla gubben att jag vill trycka upp honom mot en vägg och skrika: “Är du dum i huvudet?” När jag ser en hund komma i närheten är min första impuls att sparka till den så att den vet att hålla sig borta. En mygga svävar över barnvagnen och jag är övertygad om att Charlie ska gäspa och då flyger myggan in där och äter opp Charlie inifrån.

Charlie är en hårsmån från döden hela tiden och jag står bredvid och försöker stånga bort farorna.

Och så lägger sig lugnet i sängen där hemma. Här kan ingen angripa oss. Här är han skyddad. Så börjar han plötsligt sluta andas. Det ser ut så i alla fall. HERREGUD, han andas inte och jag kryper nära och trycker örat mot hennes lilla mun, men det hörs fan ingenting, så jag puttar till henne och säger CHARLIE och då vaknar hon och ser sur ut. Hon har en förebrående blick som säger: “Var det där verkligen nödvändigt?”

Ja, det var nödvändigt. Charlie höll ju på att dö. Tur att jag var där och räddade henne.