Jag har utvecklat en ny gångstil. Jag gungar fram. Eller, det är inte rättvist att säga att jag gungar fram. Tänk er en halt hiphoppare – så vandrar jag omkrig här på norra Gotland. Det är Charlie som kräver det av mig. Hon kräver inte bara rörelse när jag håller i henne, hon kräver en speciell typ av gungande rörelse. Ibland provar jag att sätta mig ner. Man måste ju ta en paus från detta gungande. Det ska man inte försöka sig på. Charlie känner på en gång att det är något som inte står rätt till. Och så öppnar hon ögonen, plirar till höger och sedan vänster, får något mycket OROAT i blicken. Varför gungar det inte? Så blundar hon hårt, öppnar munnen, sitter sedan tyst på det viset i två sekunder och så gallskriker hon utav bara helvete.

Jag måste hela tiden röra på mig. Får inte sitta still. Så fort jag sitter still blir jag straffad. Det känns lite åt tortyr- och terrorhållet. Inte vet jag, men det känns som att det här skulle kunna vara något de körde med i Guantanamo.