Middag med svärfar Bengan. Jag får veta att han också arbetar som filmfotograf. Han berättar om en reklamfilm för hundmat han spelade in härförleden. För att det verkligen ska se ut som att hundarna NJUTER av maten svälter man dem i ett dygn innan man spelar in. För att de ska sätta i sig maten i ett huj. Dessutom, och det tyckte jag var intressant: De penslar sirap i mungiporna på hundarna och så filmar de när de försöker få bort sirapen med tungan. Det ser då ut som att de slickar sig glupskt om munnen. Men det gör de inte. De försöker få bort sirapen som någon producent kletat på dem. Bengan berättar detta roat.

 

Men så berättar Bengan att hundarna i regel var så hungriga att maten blev en chock för deras system. De kräktes vilt efteråt. De åt för mycket, helt enkelt. Bengan tystnar och stirrar i fjärran. Han tänker på hundarna. Hur de kräktes där. Stämningen blir sorgsen. Bengan vill inte berätta mer nu, säger han.

 

 

Så börjar han gråta. Han tänker på hundarna, hur de kräktes och så hulkar han så att det hörs över Gotlandsslätten. “Deras magar… De klarade inte av det”, säger Bengan och faller åter i gråt. Jag lägger en hand på hans axel, men jag vet inte hur jag ska trösta honom. Vi bryter upp tidigt.