Det händer att Charlie skriker. Det sker alltid på samma sätt. Hon ligger först lugn i sängen. Och sedan, från ingenstans, skrynklar hon i ihop sitt ansikte i fullständig tystnad. Hon ligger så en stund, alldeles stilla, fastfrusen i sin grimas. Hon påminner om den frustrerade matadoren i Ferdinand precis innan han får spel och sliter upp sin overall och visar blomman på bröstet för tjuren som bara sitter där och latar sig.

Och så briserar Charlie. Som hon kan skrika! Hon paralyserar ju våra liv med det här skriket. Allt annat som vi har planerat får stå åt sidan tills det tystnar. Hennes skrik styr våra liv. I början kände jag viss frustration. Herregud, middagen är JUST klar och så börjar hon skrika. Det kan inte vara sant! Men nu har jag lärt mig något viktigt. Det är bara att gilla läget. Man behåller sitt fullständiga lugn och gillar läget. Inget att göra åt. Så kan det vara.

Jag känner mig som en ny människa. Varje gång Charlie skriker så tar jag lugnt och bekymmerslöst upp henne och så nynnar jag för mig själv en låt som jag inte nynnat på länge:

Man måste gilla läget.
Gilla-la-la-la-läget.
Gilla läget
Gilla-la-la-la-läget.

Den här insikten var viktig för mig, förstår ni vad jag menar?