Jag ber Pontus Gårdinger berätta om när han vann en miljon och Pontus viftar argsint med handen och säger “äh, den där gamla storyn”, men jag säger att mina bloggläsare kanske inte har hört hur det gick till och vad du gjorde av pengarna och Pontus svarar “nähä, men då får de väl leva i ovetskap, då.”

Men Amanda ber snällt. “Snälla, Pontus, kan du inte berätta. Vad hände egentligen. Du var med i en pokerturnering?”

 

“Ja, det var en pokerturnering”, säger Pontus. “Det var en turnering för riktigt duktiga spelare, för proffs, och så ville de krydda upp alltsammans med några kändisar. För att få lite FLÄRD”, säger Pontus och levererar ett pimpinett leende och gör en elegant gest med handen som jag uppfattar som självironisk. “Förstapriset var en miljon kronor. Jag kan ju inte spela poker, men jag tyckte det skulle vara roligt att åka utomlands och sola vid en pool på ett lyxhotell i några dagar, så jag ställde upp. Och turneringen började. Jag hade väl tur eller något. Jag gick hela tiden vidare och blev lika överraskad varje gång jag slog ut något etablerat proffs. Och jag märkte att de där proffsen blev alltmer irriterade, jag gick in och vann och det var alldeles som om jag därmed spottade på deras sport. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag bara vann och vann. Ni vet hur det kan vara i fotboll, om en riktigt bra forward kommer med bollen och har bara en back kvar att finta innan han sätter den i nättaket. Och han gör en kroppsfint, han tar ett steg till vänster och rycker sedan snabbt till höger. En normalgod back tar första steget till vänster och blir sedan förbisprungen. Men det kan hända att backen är så jävla dålig att han inte ens upptäcker finten. Och han står helt enkelt kvar. Och forwarden springer rakt in i honom. Backen är så dålig att han blir bra. Så tror jag att det var för mig. Jag var den där dåliga backen. Jag gick inte på deras finter, för jag uppfattade dem inte. Så jag vann alltihopa. En miljon kronor. Rakt i handen. Skattat och klart.”

 

“Vad gjorde du med pengarna”, frågar jag och Pontus svarar “äh”. Jag har hört om vad Pontus gjorde med sin vinst, men vill ändå dubbelkolla. Enligt historien ska Pontus sedan ha satt sig på planet hem till Stockholm. Innan planet lyfte hade han bett om att få säga några ord till den smockfulla kabinen i högtalarsystemet. “Hej, mina damer och herrar. Jag heter Pontus Gårdinger. Jag har vunnit lite pengar i en pokerturnering och skulle gärna fira detta tillsammans med er under resan. Därför bjuder jag på allt ni beställer under hela resan. Drick allt ni kan få i er – det är jag som betalar. Och det blev klang och jubel och skål och när flygresan var över betalade Pontus 90 000 kronor till SAS-värdinnan. I kontanter. Jag frågar Pontus om det stämmer och han tittar på mig och säger: “Jag vill ha någon att fira med.”

Och sen då? Vad gjorde han av resten av pengarna? Pontus hade hört att om man är riktigt rik så gör man av med massor av pengar på välgörenhet. Så han reste på ett kändisjippo till Åre, där det auktionerades ut kändisprylar och pengarna gick till svältande barn. Där fanns en skidoverall som Ingmar Stenmark vann världskuppen med på 80-talet. Budet låg på 5 000 kronor – Pontus skrek: “Jag ger 40 000 kronor!” Han fick den. Och han fick en Anja Pärson-hjälm och ett par längdskidor som Björn Dähli eller någon vunnit VM med. Och så reste han hem. Och då var pengarna nästan slut. “Jag köpte en bil också. En SAAB. Det var allt. Så var det med den saken”, säger Pontus och sätter sig i sin bil och reser tillbaka till Visby.