Jag läser många intervjuer med nyblivna föräldrar som länge gått och undrat vad deras kommande barn ska bli för en typ och så kommer barnet ut och då beskriver de allt som ”självklart”. Jag läser det hela tiden, ”när barnet väl kom ut så var det så SJÄLVKLART att han skulle vara som han är”.

Jag känner inte igen det här alls. Jag finner ingenting ”självklart” här. Charlie är inte på något sätt självklar. Hon är en ny bekantskap som vi sakta bekantar oss med. Jag och Amanda uppträder artigt mot henne, som om hon vore en främmande gäst som ska sova över Det finns en stor respekt här också, så tänk er hellre att en äldre man skulle sova över. En äldre man av viss dignitet. Nelson Mandela! Vi uppför oss mot Charlie som vi skulle uppfört oss mot Nelson Mandela om han skulle sova över en natt.

Vi är artiga. Förekommande. Vi gör oss till för att herr Mandela ska trivas. Och så lär vi känna varandra, varsamt, försiktigt.Vi är nyfikna, men vi tränger oss inte på.

Och om herr Mandela vill äta så får han det och om han vill ha mer mat trots att han borde vara mätt så får han det och om han rapar säger vi BRAVO och om han därefter börjar skrika klappar vi honom på rumpan och säger ”såja såja”.