Jag ligger i sängen. Det går en dokumentär om en flygkrasch på TV4 och jag måste byta kanal för sånt där gör mig alldeles STRESSAD, men jag når inte fjärrkontrollen och Charlie ligger på min mage och sover. Jag vill inte väcka henne, men jag måste lyfta henne. Det gäller att göra det försiktigt.

Jag betraktar Charlie och planerar min manöver. Studerar hur hon ligger för att se vilka möjligheter jag har. Jag står som en höjdhoppare som flera gånger spelar upp sin insats i huvudet innan han börjar springa mot ribban.

Det här är en avancerad operation.
Mycket avancerad.
Möjligen är det bara två eller tre övriga människor i världen som behärskar den här typen av precisionsarbete.

Minns ni Indiana Jones-filmen när dr. Jones ska lägga vantarna på ap-statyn och ersätta den med en påse sand för att inte hela grottan ska rasa ihop? Det är jag! Jag är Indiana Jones och jag betraktar mina flinka händer och jag betraktar barnet. Händerna-barnet-händerna-barnet. Jag torkar bort en svettdroppe och så lyfter jag, bestämt men försiktigt, för henne snabbt men varsamt åt sidan, placerar henne på en kudde, betraktar henne kisande, tänker “nej, nej, nej”, men hon bibehåller stillheten i ansiktet och jag inser att jag har lyckats. Hon har inte vaknat. Triumf! Seger! Jag är otrolig!

Men så rycker det till i Charlies ansikte. En bekymrad rynka syns mellan hennes ögon. Och så öppnar hon munnen. Hon håller den öppen, ljudlös. Och så skriker hon som en besatt.

Jag är Indiana Jones och den stora stenen har just satts i rullning bakom mig.