Stor sak idag! Vi har börjat med bröstmjölksersättning. Varje kväll vid 23 ska Charlie enligt barnmorskans rekommendationer få sig en kyss av denna vätska och det fina i kråksången är naturligtvis att det är jag som håller i flaskan. Det är väl lika bra att erkänna – jag har känt mig lite förminskad under de senaste dagarna. Jag har känt mig onödig som en svanskota. Charlie skriker och jag försöker trösta, och jag vaggar och säger “såja” och kallar henne “älskling” och sjunger en sång, men hon är otröstlig och Amanda säger “jag tar henne” och så visar hon tutten och då upphör Charlie omedelbart med allt skrik och larm. Hon blir alldeles förtjust och tystnar genast. Jag är avundsjuk på Amandas tuttar. Jag vill också ha sådana. Amandas tutte är ett supervapen, om jag vore i en serietidning skulle hennes bröstmjölk vara en superkraft som är mig övermäktig. Jag kan aldrig besegra henne. Därför har jag i stor hemlighet hatat Amandas bröst en smula.

Men nu! Nu kan jag också göra Charlie tyst och lycklig. Jag har en flaska! Det känns underbart, för nu blir jag åter meningsfull i det här föräldraskapet. Nu slipper jag bara stå vid sidan om och fråga Amanda om hon vill ha ett glas vatten.  Och jag tar min uppgift på allvar. Måttar noga med pulvret i flaskan. Strukna mått! Det måste vara strukna mått! Jag känner på vattnet. Är det svalt nog nu, nej, bäst att vänta lite till. Ibland vill Amanda hjälpa till, så hon börjar dona med kastruller, men då ryter jag: “Låt bli den där!” För det här är min operation, jag äger den från start till mål. Jag är så glad att den finns. Jag är glad. Jag ÄR någon. Charlie behöver också mig. Litegrann.