Jag sitter i min hammock många timmar om dagen. Läser morgontidningarna mycket noga. Dricker kaffe.  Tittar upp i himlen och tänker ”nu klarnar det nog snart”. Ibland åker det förbi en bil uppe på grusvägen. Det var väl en jävla fart! ”saktare”, skriker jag och gör underliga tecken med armen, men de ser inte. De har redan försvunnit bakom krönet. 

Vi har ringt Vägverket som ena sura jävla gubbar. Nu får det vara nog med de här fartdårarna! Vi har bett dem sätta upp en 30-skylt vid vägen. De vägrar. Säger att det inga pengar finns. Jag frågar om NÅGON SKA BEHÖVA DÖ för att det ska bli förändring och då kommer de med ett klurigt tips. De uppmanar oss att placera ut en väl synlig barnleksak längs vägen. De uppmanar oss att få den att se ”tillfälligt övergiven ut”. Som om 5-åring när som helst kan kasta sig fram ur ett dike för att återuppta aktiviteten. 

Den här cykeln står nu alldeles vid infarten. Och plötsligt krypkör bilarna förbi. Det finns något sympatiskt i det, känner ni det?