Jag minns när jag INTE hade barn och man skulle hälsa på en nära vän som just fött och man kom med blommor och man ropade VAR ÄR DET LILLA LIVET och man blev förd till sovrummet och där låg mamman med barnet i famnen och man sa ÅÅ och NÄMEN och VILKEN LITEN PARVEL och så förde man fram handen för att vidröra den söta lilla kinden och genast ingrep pappa eller mamma och sa: “Snälla, kan du inte tvätta dina händer, för annars är det risk att hon blir sjuk.”

Jag minns att man fann det så utomordentligt fånigt. Som om en bebis inte skulle klara av att vidröras av en fullständigt frisk människa. Och man gick till badrummet och tvättade sig och så längtade man bara därifrån så att man kunde ringa till sina kompisar och berätta att de här föräldrarna har blivit galna i huvudet.

Och nu. Jag fnissar lite generat där jag sitter på min uteplats på Gotland. Varje hand som kommer nära Charlie betraktar jag som dödens hand. En hand full av smittor och sjukdomar. Och så fort någon ska fram för att KÄNNA PÅ DET LILLA LIVET så tassar jag fram och säger: “Du skulle inte kunna tänka dig att tvätta händerna.”

Och man vet ju att det är pinsamt, för man har varit där, på andra sidan, och kanske hittar man då på något i stil med att “det är många barnsjukor som går just nu” eller “det är inte vi, det var barnmorskorna som sa åt oss att vi skulle göra på det här larviga sättet”.

Här är Charlie med morfar Bengan. Han har tvättat sig om händerna. Men ändå. Vem vet vad det finns för sjukdomar i det där skägget. Men man vågar inte säga något. Man sitter still. Lugn i båten. Försöker föra en konversation, men inombords håller man på att gå sönder av oro. Ska hon dö nu? Var det så det skulle ske? Charlie dog av bacill från skäggig man. Och till slut får man nog, man klarar det inte, man säger att man tror att Charlie är lite trött och att hon nog ska sova lite i barnvagnen och man sliter henne från skägget och pulsen slår och svetten står och man tänker snälla dö inte nu, lilla älskade du.