Det är jag som har hand om bajset i familjen. Så fort Charlie nerkommer med något så är jag där som en ninja. Jag hugger på allt som kladdar. På bilden ser ni det som en gång var mitt skrivbord, platsen där jag skriver manus till mitt sommarprat den första augusti. (EDIT: Nej, det gör ni inte, för jag kan inte publicera bilder. Måste snacka med Bladet-teknikerna om detta imorgon.) Numera är det mitt skötbord. Här ska ingen komma och röra något! Om jag ser att någon varit där och stökat blir jag tokig! Det här är mitt bord och här är det jag som bestämmer. Ibland står svärmor bakom min rygg och pekar och ska hjälpa till, MEN JAG VILL INTE HA NÅGON HJÄLP! Jag gjorde sju prickfria blöjbyten igår och det skulle man kanske vara stolt över, men ärligt talat så har de här bajsprodukterna inte varit några utmaningar att tala om alls. Det har inte rört sig om bajs, det har rört sig om kladd. Något man sveper undan med en pappersbit och så fortsätter dagen.

Men nu! Nu har Amanda kommit igång med produktionen av den riktiga mjölken i brösten. Förut gav hon Charlie låtsasmjölk på något sätt. Men nu säger de till mig: Nu smäller det! Se för fan upp nu, Alex, för nu ska du få se så bajs. Och jag säger: Bra! Visa mig det här bajset! Jag är inte rädd för något! Det här är mitt skötbord och här kan inget stoppa mig. Kom, superbajs, kom! Jag är inte rädd för dig!