Vi har ett utebord här på Gotland som Martin Timell har byggt. Vi är mycket stolta över det. Så fort någon kommer på besök säger vi: ”Titta på det där bordet. Det är Martin Timell som gjort det.” Fint är det också, inte sant.

 

Svärfar Bengan kommer förbi och jag föreslår att vi ska ta en kaffe på det bord som Martin Timell har byggt. Bengan tittar på bordet. Står och synar det länge. Böjer sig ner och tittar undertill. ”Det här är ju ett jävla skitbord”, säger han. Vi säger att vi inte håller med. Bengan vänder tyst och går bort mot boden.

 

Så tar han fram lite virke och måttar och ser viktig ut. Vi frågar vad han gör och han säger att han ska fixa ett riktigt bord till oss. Vi tackar, men säger att vi inte behöver något bord och då säger Bengan ”äsch” och så pekar han på Timell-bordet oh säger: ”Det där är inget riktigt bord, det där är ett jävla kändisbord”.

 

Bengan jobbar snabbt. Mellan varven muttrar han för sig sig själv: ”Martin Timell…” Och så skakar han på huvudet.

 

Han sågar och slipar och säger ”Martin Timell” och sedan säger han ”HA!” och så skakar han på huvudet.

”Ni kan kasta ert kändis-bord nu” säger Bengan och visar upp sitt nya bord. Han förevisar det som en mäklare. Han drar sin hand över bordsytan och säger saker som  ”slipade kanter” och  ”hyvlade spontar”. Vi tackar och frågar om bengan vill stanna på middag, men det vill han inte. Han ska ut och ”fixa lite grejer” säger han och försvinner bort längs grusvägen.