Jag vaknar klockan 07.00 i min säng. Det har varit lite myggigt de senaste dagarna, så vi har haft vår myggardin över sängen nerfälld. När jag vaknar känns det som att jag ligger i en himmelssäng. Det är så intressant att ligga om natten och lyssna på myggorna i mörkret. Man ser dem inte, men man hör dem på distans och man förstår att de svävar där, alldes utanför nätet, trevar intensivt längs sömmarna för att hitta luckor. När jag stiger upp på morgonen ser jag en lång rad döda myggor på golvet, längs kanten av nätet. De har känt vittringen av blod, vägrat ge upp och sedan dött av utmattning. Jag blir alltid lite dyster när jag sopar bort de där myggorna. Jag har en känsla av att fruktansvärda saker har hänt när jag sov.

 

Jag bär Charlie till skötbordet, byter blöjor, tar på henne nya kläder och så lägger jag en varsam hand över hennes späda kropp och betraktar henne. Vad är hon på för humör idag då? Ska jag ta henne i barnvagnen eller kommer hon att kräva babybjörnen? Hon ser lugn och harmonisk ut. Vi tar en vild chansning – det blir barnvagnen. Den hisnande känslan av att som pappa leva ”det farliga livet” infinner sig.

 

Jag lägger ner henne i vagnen. Det är redan 21 grader och sol ute, men jag tar ändå på henne en mössa, för gör jag inte det kan det hända att Amanda blir galen. Över hennes huvud placerar jag Amandas nattlinne. Varje gång vi lämnar Amanda tycker Charlie att det är så härligt att ha den att snusa i. Det där nattlinnet är kanske det viktigaste Charlie har. Jag känner mig lite utanför när jag ser henne gosa med det, men jag tycker samtidigt att det är så otroligt rörande att jag nästan tar till lipen.

 

Jag har sätter på Peter Settmans gamla sommarprat i min Iphone och så börjar promenaden. Jag vandrar förbi Amandas systers Hannahs hus, som är så bullerbyskt fint att det inte är sant. Hon sover fortfarande där inne. Jag vandrar försiktigt förbi. Peter Settman har inte manus när han pratar i ”Sommar”. Han improviserar. Det är olyckligt. Att inte ha manus gör att alla ens tal-tics ger sig till känna. Jag har bara lyssnat fem minuter, men Settman har redan sagt ”om jag ska vara helt ärlig…” fyra gånger. Man måste ha manus. Man kan inte förlita sig på sin egen ”sköna stil”. Det är en läxa som Peter Settman lär mig. Han är i och för sig väldigt rolig. Ett geni i det lilla, denne Peter Settman.

 

Jag vandrar förbi svärfar Bengans lada. Vad är det där för skylt? Vad har Bengan för sig nu egentligen?

 

Jag går dit och ser en massa marockanska möbler på hans gård. Okej. Bengan ska göra business. Bäst att inte lägga sig i. Bäst att sjappa.

 

Så går jag till bageriet lite längre bort på grusvägen. Jag får mig en latte. Jag tar fram datorn. Charlie sover sött. Jag skriver några rader på manus. Det här är en härlig stund. En fin start på dagen. God morgon!