Minne från förlossningen. Amanda var i slutskedet. För varje gång hon krystade tog hon ett nacktag om mig och tryckte ner mig mot kudden där hon låg. Ju längre mot värkens final, desto hårdare höll hon mig i detta helvetesgrepp. Det gjorde så fruktansvärt ont. Hon höll på att vrida nacken ur led. Jag kvävde hela tiden desperata rop på hjälp. Min första tanke var att säga åt henne, att varsko henne om att det faktiskt gör ont. Min andra tanke: att låta bli att säga något alls. Och så blev det. Jag på ingenting. Men ont gjorde det. Så in i helvete, med betoning så ’IN’. Pröva att säga det högt för ersjälva så att ni förstår vad jag är ute efter: Så IN i helvete ont.