När Charlie just var född var det stor aktivitet bland barnmorskorna. De tvättade och fixade och trixade och vägde och kollade att allt stod rätt till. Barnmorskan tog tag i en hand och räknade fingrarna högt. “EN, TVÅ, TRE FYR, FEM”, sa hon och tog tag i nästa hand och gjorde samma sak.

“EN, TVÅ, TRE FYR, FEM”
“EN, TVÅ, TRE FYR, FEM”

Och så tårna och jag blundade och ville verkligen inte höra: “EN, TVÅ, TRE, FYR… Men vad i hela världen…?” Men det gick bra. Hon grävde dessutom runt mellan Charlies fingrar på ett underligt sätt och när hon hållit på ett tag frågade jag vad hon sysslade med och hon svarade att de kontrollerade att barnet inte hade simhud mellan fingrarna. Simhud mellan fingrarna? Missänkte de att Charlie möjligen kunde vara en groda? Men det gick också bra.

Sen gick vi in till vårt rum och lade oss i våra sängar. Klockan var 21.30. Jag gjorde plats för Charlie mellan mig och Amanda. Hon skrek mycket, inte Amanda utan Charlie alltså, och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde, men plötsligt blev jag så fasligt trött. Amanda fixade med Charlie och jag låg där och klippte med ögonen som en psyksjuk. Och jag tänkte:

“Satan. Helvete. Jävlar. Jag får inte somna, jag får inte somna”.

För hur skulle det se ut? Amanda sov inte en blund natten innan – hon låg med värkar hela natten. Dessutom hade hon arbetat fram en bebis under tio helvetestimmar under dagen. Och vad hade jag gjort? Jo, jag hade stått och tittat på. Och nu var det jag som klippte med ögonen. Därför:

FÅR INTE SOMNA.
FÅR INTE SOMNA.
FÅR INTE SOMNA.

Jag somnade efter någon minut. Mitt sista minne var att Amanda stoppade om mig. Jag fick imorse höra av barnmorskorna att det inte var ett dugg konstigt. Modern producerar en massa hormon i och med graviditeten som gör att hon kan vara vaken i tre dygn i sträck. Det gör inte mannen. Därför somnar han före kvinnan.

Men det spelar ingen roll. Ni kan tänka er skammen. Skammen i att somna före Amanda. Att ligga där och klippa med ögonen och inse att man somnar före Amanda. Skammen i det.

Det här är Charlie Schulman, tjejen som förändrat mitt liv. Hon är bara några timmar gammal. Hon ligger bredvid mig i sängen och övar på andning. Det är alldeles som om hon glömmer bort det ibland och så flämtar hon lyckligt till och inser att hon kan fortsätta leva.

Det har varit en lång dags färd mot födsel. Det senaste dygnet har varit det mest fasansfulla i mitt liv. Jag har stått bredvid och tittat på när kvinnan jag älskar haft så ont att hon nästan kollapsat. Vid något tillfälle förlorade Amanda till och med medvetandet. Läkare sprang in, höll om hennes kinder som man håller misosoppa och sa: “Är du med oss, Amanda? Är du med oss?” Men det var hon inte. Jag gjorde det man ska göra. Jag tog två steg tillbaka och lät proffsen arbeta ostört. Egentligen ville jag kasta mig fram och hålla läkarens ansikte som man håller samma soppskål och skrika: “Du måste laga henne! Du måste få henne att må bra igen!”

Amanda repade sig och efter 10 timmar krystade hon ut Charlie Schulman. Det var fasansfullt för mig – och tio resor värre för Amanda. Det går inte att uttrycka hur tacksam jag är för att hon klarade det och hur vidunderligt stolt jag är över henne. 

Men Amandas belöning är magisk. Hon heter Charlie Schulman och den här bloggen handlar om henne. Möjligen har jag några nya läsare och andra har hängt med från början. 

Vem ni än är, kan ni inte skicka en välkommen-hälsning till Charlie i kommentarsfältet? Jag ska högläsa dem för henne sen.