Arkiv för July 2009

- Sida 3 av 10

vi ska äta en lunch…

av Alex Schulman

vi ska äta en lunch ute med Amandas familj. Trevlig stämning råder. Det blir sparris och rödbetor, vad gott. Alla vill gulla med Charlie och det får de. Så kommer Charlies mormor Stina fram. Hon gullar inte. Hon rättar till en strumpa som hon påstår håller på att trilla av. Hon fixar med strumpan länge och tittar ibland upp på mig med en blick som säger att jag är en slarver som inte kan sätta på en strumpa rätt. Jag vill väsa till henne att hon ska fara åt helvete, att jag kan rätta till Charlies strumpa själv. Men jag tiger. Sen sätter vi oss och äter. Charlie sitter i min famn. ”Hon kan inte sitta i solen så där”, säger Stina. Jag tittar ner Hon ligger ju i skugga. Hon ligger ju för helvete i skugga! Vad fan är ditt problem din jävul!? Tänker jag. Men jag säger ingenting. Jag trär filten tätare över Charlie och tackar Stina för omtanken. Sen äter vi. Jag är inte explosion, jag är implosion.

Ska man sätta regler?

av Alex Schulman

Det har väl varit lite high chaparal med Charlie här nere. Hon sover när hon är trött och så fort hon börjar skrika får hon bröstet. Det är helt och hållet Charlie som bestämmer. Jag tycker att det är vettigt.

Nu har våra mammaerfarna kompisar börjat säga att det snart börjar bli dags att SÄTTA REGLER. Charlie ska ha mattider och hon ska ha sovtider. Och snart ska hon sova i egen säng. Och om hon skriker så får hon skrika, spelar ingen roll, hon ska sova nu!

Sådana saker.

Jag är lite kluven till alltsammans. Vet inte riktigt hur vi ska göra med allt det här. Ska man sätta regler, vilka regler ska man sätta och när ska man börja sätta de här reglerna? Finns det några erfarna läsare som kan dela med er av tips? Hur har ni gjort?

Och om ni läser kommentarerna och plötsligt får syn på ett tips som är helt uppåt väggarna, skriv en kommentar om det också. Så att jag vet att det finns delad syn på frågan.

Är det jag som förälder som bestämmer eller är det Charlie? Skulle verkligen uppskatta er hjälp!

Jag mötte Håkan Nesser

av Alex Schulman

Jag skulle vilja dela med mig av fem sekunder av mitt liv.

Förutsättningarna är dessa.  Jag sitter på Rute Stenugnsbageri på norra Gotland och dricker en kaffe. Trots människomyllret har jag hittat en plats för både mig och min dotter Charlie som ligger och sover i barnvagnen vid min sida. Jag dricker en latte och läser DN söndag. Jag trivs med mig själv och mitt sammanhang. Det är en underbar dag.

Plötsligt går det ett sus bland gästerna på cafét. Ett imploderande kaos uppstår. Uppför slänten vandrar nämligen Håkan Nesser, den store författaren. Han bor på Gotland, har byggt ett mycket märkligt och omtalat hus nere vid kusten. Huset ser ut som en blandning av en kyrka och en månraket. Alla talar om huset. Vi är många som åkt förbi där och stirrat in på tomten. Jag var där senast igår och stirrade. Alla talar om den store Nesser. Och när han nu kommer uppför slänten så är det faktiskt ett event. Det är en händelse som det kommer att talas om här i Rute. Stämningen blir speciell på cafét. Det är som i Truman Show. Alla människor blir bifigurer i Nessers liv. Alla låtsas göra annat, prata, dricka kaffe, läsa en tidning, men man märker att de är på spänn, att de utgår från Nesser, att det är Nesser det EGENTLIGEN handlar om. Håkan Nesser tar ytterligare några steg och så får han syn på mig. Våra blickar möts och Nesser ler vänligt och sträcker upp handen i en hälsning.

Nu känner jag inte Håkan Nesser. Vi har inte träffats över huvud taget. Men jag antar att det rör sig om en kollegial hälsning. Kanske har han läst min roman. Kanske vill han visa att vi författare håller ihop. Jag blir mycket glad för denna vänliga gäst. Jag skiner upp och hälsar tillbaka och ropar: “Hallå där!”

Sen går allt mycket fort. Jag ser hur Nesser, fortfarande leende, vandrar uppför slänten, han blickar ner i backen för att inte trampa fel på en sten och tittar åter upp, men han vandrar plötsligt inte mot mig längre, han vandrar lite ur min kurs, till vänster. Och jag hör snett bakom mig hur någon säger: “Allt bra?” och jag hör hur Håkan svarar: “Jodå, bara bra” och även om detta äger rum under bara en sekund, så känns det som att det mycket, mycket långsamt går uppför mig att Håkan inte alls hälsat på mig, utan på en annan person som suttit bakom mig. Blickriktningarna för Håkan och hans vän har varit så olycklig att jag hamnat mitt i mellan.

Jag känner skam. En ofattbar skam. Det är stor sannolikhet att väldigt många människor har sett mig göra den här blundern. Att de om en liten stund ska börja fnissa och viska och peka åt mitt håll. Men jag inser också att jag fortfarande har en chans att rädda upp alltsammans. Nesser har tagit ett eller två steg ur min kurs, åt sidan, och jag kan alltså fortfarande titta åt exakt samma håll och LÅTSAS att den jag i själva verket hälsade på är någon bakom Nesser, att det var Nesser som stod i vägen i min blickriktning mot min riktiga kompis. Där finns nämligen ett myller av människor och folk kanske inte ser så noga. Så jag tittar åt exakt samma håll, ler, gör ett tummen-upp-tecken mot myllret och sedan formar jag handen som en telefon mot min kind. Det betyder: ”Vi sitter lite långt ifrån varandra, kompis, men allt är bra och vi måste höras på telefon!”

Och så slår jag åter ner blicken i tidningen, känner hur jag blossar och svettas. Vågar inte titta upp, vill bara försvinna. Nu är risken fördubblad. Det finns nämligen en möjlighet att de dels har upptäckt att jag trodde att Nesser hälsade på mig och att de sedan DESSUTOM upptäckt att jag försökt rädda upp alltsammans genom att hälsa på en person som inte existerar! Jag hör hur det sorlas. Men jag vågar inte titta upp. Måste härifrån. Ge mig en spade och jag gräver mig härifrån, rakt ner i jorden.

Sekund ett – Nesser hälsar.
Sekund två – Jag hälsar tillbaka
Sekund tre – Jag inser att Nesser hälsat på någon annan.
Sekund fyra – jag hälsar på låtsaskompis.
Sekund fem – jag vill fara åt helvete.

Där har vi dem. Fem sekunder ur mitt liv.

Att varje dag upptäcka att man har en dotter

av Alex Schulman

Charlie och Amanda sover i sängen och jag sitter och försöker skriva klart mitt Sommar-manus. Med jämna mellanrum vandrar jag fram till sängen för att kontrollera att de mår bra. Jag tittar på Amanda.

Alltså.
Amanda.

Vilken underbar människa. Vilken underbar mamma till Charlie. Ibland betraktar jag henne i smyg när hon pratar med Charlie i samband med blöjbyte och det är så rart och fyllt av kärlek att jag blir alldeles skakad. Jag är så oerhört glad att Amanda är mamma till Charlie. Hon är den klokaste, vackraste, roligaste människa jag känner. Varje sekund i mitt liv då jag får vara nära henne är en seger. En triumf. Så känner jag. Och jag måste hela tiden stångas med rädslan av att hon ska lämna mig för att hon är för bra och att jag är för dålig.

Så tittar jag på Charlie som sover med händerna i vädret och öppen mun. Och jag tänker på pappa. Veckorna, månaderna efter att han dog kände jag en sorg och en saknad som gjorde livet på gränsen till outhärdligt. Den här sorgen var påtaglig hela tiden, utom precis när jag vaknade på morgonen. Väckarklockan ringde och jag vaknade, men var fortfarande i ett töcken, fortfarande med ena benet kvar i sömnen. Människan JAG var ännu ingenting, en historielös kropp som måste tankas med innehåll, själens bagage. Och allt går väldigt fort, på någon ekund. Medvetandet och själen lägger blixtsnabbt klart pusslet Alex Schulman och serverar det och efter någon sekund vet man sitt sammanhang. Man vet vem man är och alla aspekter av detta varande.

Men den där stunden, den sekunden, den var unik, för där och då kände jag inte sorgen av att ha en död far. Där fanns inte det oket. Den var så skön, den sekunden. men så slog det till med full kraft. Allt föll på plats och dagen blev åter svår att uthärda.

Precis så är det med Charlie, fast omvänt. Jag vaknar innehållslös och lika tomhänt som skjortan på tvättsträcket och blixtsnabbt läggs pusslet och efter en sekund inser jag att Charlie finns och att hon ligger bredvid mig. Och då fylls jag av så mycket glädje och kärlek och kraft och lust. Jag stiger raskt upp ur sängen. Det är en underbar dag. Nu ska jag och min dotter gå på en promenad.

Kan ni tvätta händerna?

av Alex Schulman
bengan.jpg

Jag minns när jag INTE hade barn och man skulle hälsa på en nära vän som just fött och man kom med blommor och man ropade VAR ÄR DET LILLA LIVET och man blev förd till sovrummet och där låg mamman med barnet i famnen och man sa ÅÅ och NÄMEN och VILKEN LITEN PARVEL och så förde man fram handen för att vidröra den söta lilla kinden och genast ingrep pappa eller mamma och sa: “Snälla, kan du inte tvätta dina händer, för annars är det risk att hon blir sjuk.”

Jag minns att man fann det så utomordentligt fånigt. Som om en bebis inte skulle klara av att vidröras av en fullständigt frisk människa. Och man gick till badrummet och tvättade sig och så längtade man bara därifrån så att man kunde ringa till sina kompisar och berätta att de här föräldrarna har blivit galna i huvudet.

Och nu. Jag fnissar lite generat där jag sitter på min uteplats på Gotland. Varje hand som kommer nära Charlie betraktar jag som dödens hand. En hand full av smittor och sjukdomar. Och så fort någon ska fram för att KÄNNA PÅ DET LILLA LIVET så tassar jag fram och säger: “Du skulle inte kunna tänka dig att tvätta händerna.”

Och man vet ju att det är pinsamt, för man har varit där, på andra sidan, och kanske hittar man då på något i stil med att “det är många barnsjukor som går just nu” eller “det är inte vi, det var barnmorskorna som sa åt oss att vi skulle göra på det här larviga sättet”.

Här är Charlie med morfar Bengan. Han har tvättat sig om händerna. Men ändå. Vem vet vad det finns för sjukdomar i det där skägget. Men man vågar inte säga något. Man sitter still. Lugn i båten. Försöker föra en konversation, men inombords håller man på att gå sönder av oro. Ska hon dö nu? Var det så det skulle ske? Charlie dog av bacill från skäggig man. Och till slut får man nog, man klarar det inte, man säger att man tror att Charlie är lite trött och att hon nog ska sova lite i barnvagnen och man sliter henne från skägget och pulsen slår och svetten står och man tänker snälla dö inte nu, lilla älskade du.

Bröstmjölksersättning from hell

av Alex Schulman

Jag inser att det finns föräldrar som läser detta och tänker ”å mäh” och ”tjena blixten” och sånt”, men jag måste skriva om det här bröstmjölkeriet som jag ansvarar för i familjen. Bara jag! Jag kunde inte ana att det skulle vara ett sånt projekt! Att det skulle utgöra en så avancerad operation! Först ska jag koka vatten. Sen ska jag koka nappflaskan. Sen ska det heta vattnet svalna. Förstår ni hur tråkigt det är att titta på vatten som svalnar? Förstår ni?

Jag står där vid diskbänken och tittar på detta vatten som långsamt kyls ner och tänker att det här är en miljö att bli tokig i. Och Charlie skriker och skriker och jag står där som en idiot och väntar och när vattnet är lagom kallt så har Charlie säkert kollapsat av sorg. Om jag ska få till en bra flaska härlig mjölk till Charlie vid 23-tiden så måste jag börja dona med alltsammans någon gång tidig eftermiddag. Men det är inget att göra något åt, det är bara att GILLA LÄGET, bara att stå kvar där vid diskbänken och titta på detta helvetes vatten, betrakta hur det långsamt kallnar, i takt med att jag lika långamt blir galen i huvudet, förlorar förståndet. Tappar det helt. Jag får GILLA LÄGET på hispan, så får det bli.

Det gläder mig…

av Alex Schulman

Det gläder mig mycket att teve-kanalerna gratulerat Charlies ankomst med officiella presenter. Häromdagen kom TV4:s hotshot executive producer Matilda Snövall med fin present från kanalen i form av ett par bebisskor. Och igår anlände Kanal 5:s representant Sara Goldensohn med en mycket rolig liten tröja. Kanalens devis ”roligare TV” blev plötsligt ”roligare bebis”. Jag tyckte det var mycket roligt. Nu undrar jag bara – var håller TV3 hus? Programchef Anders Knave har inte hört av sig över huvud taget.  

IMG_0217.jpg

Jag har betydelse!

av Alex Schulman
Bild 3333.jpg

Stor sak idag! Vi har börjat med bröstmjölksersättning. Varje kväll vid 23 ska Charlie enligt barnmorskans rekommendationer få sig en kyss av denna vätska och det fina i kråksången är naturligtvis att det är jag som håller i flaskan. Det är väl lika bra att erkänna – jag har känt mig lite förminskad under de senaste dagarna. Jag har känt mig onödig som en svanskota. Charlie skriker och jag försöker trösta, och jag vaggar och säger “såja” och kallar henne “älskling” och sjunger en sång, men hon är otröstlig och Amanda säger “jag tar henne” och så visar hon tutten och då upphör Charlie omedelbart med allt skrik och larm. Hon blir alldeles förtjust och tystnar genast. Jag är avundsjuk på Amandas tuttar. Jag vill också ha sådana. Amandas tutte är ett supervapen, om jag vore i en serietidning skulle hennes bröstmjölk vara en superkraft som är mig övermäktig. Jag kan aldrig besegra henne. Därför har jag i stor hemlighet hatat Amandas bröst en smula.

Men nu! Nu kan jag också göra Charlie tyst och lycklig. Jag har en flaska! Det känns underbart, för nu blir jag åter meningsfull i det här föräldraskapet. Nu slipper jag bara stå vid sidan om och fråga Amanda om hon vill ha ett glas vatten.  Och jag tar min uppgift på allvar. Måttar noga med pulvret i flaskan. Strukna mått! Det måste vara strukna mått! Jag känner på vattnet. Är det svalt nog nu, nej, bäst att vänta lite till. Ibland vill Amanda hjälpa till, så hon börjar dona med kastruller, men då ryter jag: “Låt bli den där!” För det här är min operation, jag äger den från start till mål. Jag är så glad att den finns. Jag är glad. Jag ÄR någon. Charlie behöver också mig. Litegrann.

Historien om när Gårdinger vann en miljon!

av Alex Schulman
11.jpg

Jag ber Pontus Gårdinger berätta om när han vann en miljon och Pontus viftar argsint med handen och säger “äh, den där gamla storyn”, men jag säger att mina bloggläsare kanske inte har hört hur det gick till och vad du gjorde av pengarna och Pontus svarar “nähä, men då får de väl leva i ovetskap, då.”

22.jpg

Men Amanda ber snällt. “Snälla, Pontus, kan du inte berätta. Vad hände egentligen. Du var med i en pokerturnering?”

 

33.jpg

“Ja, det var en pokerturnering”, säger Pontus. “Det var en turnering för riktigt duktiga spelare, för proffs, och så ville de krydda upp alltsammans med några kändisar. För att få lite FLÄRD”, säger Pontus och levererar ett pimpinett leende och gör en elegant gest med handen som jag uppfattar som självironisk. “Förstapriset var en miljon kronor. Jag kan ju inte spela poker, men jag tyckte det skulle vara roligt att åka utomlands och sola vid en pool på ett lyxhotell i några dagar, så jag ställde upp. Och turneringen började. Jag hade väl tur eller något. Jag gick hela tiden vidare och blev lika överraskad varje gång jag slog ut något etablerat proffs. Och jag märkte att de där proffsen blev alltmer irriterade, jag gick in och vann och det var alldeles som om jag därmed spottade på deras sport. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag bara vann och vann. Ni vet hur det kan vara i fotboll, om en riktigt bra forward kommer med bollen och har bara en back kvar att finta innan han sätter den i nättaket. Och han gör en kroppsfint, han tar ett steg till vänster och rycker sedan snabbt till höger. En normalgod back tar första steget till vänster och blir sedan förbisprungen. Men det kan hända att backen är så jävla dålig att han inte ens upptäcker finten. Och han står helt enkelt kvar. Och forwarden springer rakt in i honom. Backen är så dålig att han blir bra. Så tror jag att det var för mig. Jag var den där dåliga backen. Jag gick inte på deras finter, för jag uppfattade dem inte. Så jag vann alltihopa. En miljon kronor. Rakt i handen. Skattat och klart.”

 

44.jpg

“Vad gjorde du med pengarna”, frågar jag och Pontus svarar “äh”. Jag har hört om vad Pontus gjorde med sin vinst, men vill ändå dubbelkolla. Enligt historien ska Pontus sedan ha satt sig på planet hem till Stockholm. Innan planet lyfte hade han bett om att få säga några ord till den smockfulla kabinen i högtalarsystemet. “Hej, mina damer och herrar. Jag heter Pontus Gårdinger. Jag har vunnit lite pengar i en pokerturnering och skulle gärna fira detta tillsammans med er under resan. Därför bjuder jag på allt ni beställer under hela resan. Drick allt ni kan få i er – det är jag som betalar. Och det blev klang och jubel och skål och när flygresan var över betalade Pontus 90 000 kronor till SAS-värdinnan. I kontanter. Jag frågar Pontus om det stämmer och han tittar på mig och säger: “Jag vill ha någon att fira med.”

Och sen då? Vad gjorde han av resten av pengarna? Pontus hade hört att om man är riktigt rik så gör man av med massor av pengar på välgörenhet. Så han reste på ett kändisjippo till Åre, där det auktionerades ut kändisprylar och pengarna gick till svältande barn. Där fanns en skidoverall som Ingmar Stenmark vann världskuppen med på 80-talet. Budet låg på 5 000 kronor – Pontus skrek: “Jag ger 40 000 kronor!” Han fick den. Och han fick en Anja Pärson-hjälm och ett par längdskidor som Björn Dähli eller någon vunnit VM med. Och så reste han hem. Och då var pengarna nästan slut. “Jag köpte en bil också. En SAAB. Det var allt. Så var det med den saken”, säger Pontus och sätter sig i sin bil och reser tillbaka till Visby.

Sida 3 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Sandra Christensen, Stefan Sköld, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB