Kan ni göra en sak för mig?
Jag skulle bli så glad.
Klicka på bilden nedan!

Jag sitter vid mitt skrivbord och skriver manus till Sommar och där borta ligger Amanda och Charlie. Amanda läser nya Elle och Charlie suger tutte, favoritsysselsättningar för båda två. Det regnar på bibliskt vis här på norra Gotland. Det är ett regn som inte går att hantera. Man sitter inne och betraktar det och möjligen säger man HERREGUD och så kommer en blixt och vi skriker SÅG DU! Och så räknar vi sekunderna, en, två, tre… Där kom åskan, ja, det är ganska nära nu, ska vi dra ut kontakterna? På detta sätt passerar dagen. Och ni, allt bra? 

Jag har tagit med mig Charlie till bageriet för att låta Amanda sova lite mer. Hon ligger i min famn och tittar på mig med sin kristallklara blick. Jag spelar Tove Janssons “Höstvisa” för henne på min Iphone och vaggar han henne i takt med musiken och då börjar hon plötsligt klippa med ögonen. Det är en ljuvlig syn för en pappa som skulle vilja ta en morgonkaffe och kolla mejlen i lugn och ro. Charlie somnar efter en stund. Och nu kommer den avgörande stunden, ögonblick då allt avgörs.  Jag ska sänka ner Charlie i barnvagnen. Det är som att hantera nitroglycerin. Det är som i filmerna där det finns en nuclear device som kan go off any second now och där de darrande, svettande för ut kärnan ur det underliga röret och sedan kan andas ut och sedan säga: “That was close.”

Jag sänker henne varsamt, stilla, försiktigt. Jag ser hur hon rycker till och jag slutar därför upp med alla aktiviteter, jag fryser i rörelsen och väntar ut henne. Så fäktar hon försiktigt med sina spröda armar en stund och faller åter i sömn. Jag placerar henne i barnvagnen och konstaterar att uppdraget lyckats. Glädjen i det! Triumfen! Jag känner en seger i att finnas till!

Så tar jag min kaffe och läser mina mejl och kastar då och då en blick mot Charlie. Hon sover fortfarande. Skönt. Jag skriver ett mejl och tittar åter mot henne. Hon sover mycket djupt. Härligt!

Plötsligt saknar jag henne något fruktansvärt. Jag tittar bort mot henne. Kan hon inte vakna snart?

Jag böjer mig fram mot Charlie och luktar henne i nacken. Jag kan stå och lukta i hennes nacke i timmar. Den doften skulle de göra en parfym av. Hon vaknar ändå inte. Jag viskar till henne. “Charlie”, säger jag. Så puttar jag till henne lite lätt på axeln. Så vaknar hon. Härligt! Vi byter några nyfikna ögonkast med varandra. Det är en fin stund.

Så börjar hon att gråta.

Satan och helvete, vad hon gråter.

Måste få henne att somna
Måste få henne att somna
Måste få henne att somna

Och jag vaggar och vyssjar och så somnar hon. Och allt börjar om igen.

Jag gick en promenad med Charlie här på eftermiddagen. Jag gick med barnvagnen uppför en ganska brant kulle och det var utmattande och jag började svettas, så på krönet mumlade jag ”ojojoj” för mig själv och tog av mig min tröja. Och vet ni vad jag gjorde sen där jag stod och flåsade? Jag tog av Charlie sin tröja. Och så stod jag där och tittade på henne och upptäckte att hon plötsligt frös. Då fnyste jag föraktfullt åt mig själv och tog mycket snabbt på henne tröjan igen. Jag var störd över denna min idioti en stund, men när jag tänker på det nu måste jag skratta! Oj vad varm jag blev – bäst att ta av Charlie tröjan. Ha ha ha. Det är dumt, det, mina vänner.   

Minne från min dag här på Gotland. Jag går en morgonprenad med charlie för att låta Amanda sova en timme till. Plötsligt dyker svärfar Bengan upp framför mig.      ”hördudu”, säger han. Han säger hördudu varje gång han påbörjar en mening. ”hördudu. Du bad aldrig om min dotters hand innan du friade till henne.” jag säger ingenting, tittar i backen, sparkar lite grus. ”Men om du hade gjort det, vilket du alltså inte gjorde, vet du vad jag hade svarat?” Jag skakar på huvudet. Bengan tittar på mig länge, synar mig uppifrån och ner som man ser i filmer att äckliga miljonärer tittar på lyxhoror innan de bestämmer sig. ”Jag tror att jag hade sagt: okej.” Jag säger att ”det var ju bra” och Bengan står åter tyst en stund innan han liksom fångas upp av verkligheten igen och säger ”nähä-jaha-nähä” och vandrar iväg nerför slänten.     

Det finns få bloggar jag läser regelbundet. Magnus Ugglas är en av dem. Han är fullständigt briljant i sina iakttagelser. Om ni är intresserade av att läsa den, så kan ni gå in HÄR. För er andra så vill jag visa filmen vi spelade in när han var på besök. Det var en stor ära att få erbjuda Uggla den traditionella fredagsdrinken.

Jag har en vän som heter Sigge Eklund. Vi var i Köpenhamn för några månader sedan för att arbeta ostört med ett projekt. Lite då och då ringde han hem till sin ljuvliga fru Malin och pratade sedan några ord med sina söner. Jag hörde ju bara ena sidan av samtalet och måste säga att det lät rätt underligt alltsammans.

Sigge sa “bra” mellan varje mening. Som en besatt. Det kunde låta så här:

“Jag älskar dig…bra…Jag är i Köpenhamn, bra, i Danmark…bra….bra… Bra! Jag saknar dig…bra, bra, bra. Jag kommer hem imorgon, bra…bra….BRA! Jag måste lägga på nu, bra. Imorgon äter vi pannkakor, bra. Jag älskar dig, bra. Bra! BRA! Hej då, bra.”

När Sigge lade på luren frågade jag vad i helvete som pågick och Sigge berättade att hans son hakat upp sig på ordet bra. Han säger hela tiden “säg bra” och då måste Sigge säga “bra”, för om man inte gör det så blir sonen alldeles tokig. Som en tvångstanke. Om han inte hör ordet “bra” så går jorden under.

Vid något tillfälle, berättade Sigge, hade han glömt bort att säga bra när han lämnade sonen på dagis. Sigge vandrade mot bilen och hörde hur något slog mot fönsterrutan bakom honom. Det var sonen som förtvivlat tryckt kind, näsa, mun mot fönsterrutan. Alldeles utom sig. Trots att det var ett tjockt glas hörde Sigge det olyckliga vrålet: “HAN SA INTE BRA!”

Sigge vinkade och skrek för allt rösten bar: “BRA!”

Då lugnade sig sonen och traskade in för att leka med lego.

Är inte det alldeles förtjusande. Håller ni inte med? Var inte det en underbar historia? Säg bra.

Världens sötaste sommarbostad. En grill som fräser flinta. Världens härligaste dotter som snusar i sin vagn.  Och världens vackraste och mest ljuvliga fästmö. Livet är just nu helt underbart. 

1. Grillkväll! Härligt! Fixa marinad, sätta på potatis, i med grillkolen. Wow, vilken kväll!

 

2. Å nej! Helvete. Jag har glömt att köpa tändvätska. Nu får jag aldrig igång glöden.

 

3. Men vänta lite! Det finns ju faktiskt ett sätt!

 

4. Fram med en urdrucken vinflaska. Ta fram den med ett leende, för det här med matlagning är ju roligt!

 

5. Ta fram en gammal tidning. Gör det med något som liknar ett hånskratt.

 

6. Riv ur ett uppslag och rulla sedan ihop det på längden.

 

7. Titta, du har nu ett tidnings-snöre, skulle man kunna säga.

 

8. Knyt tidningssnöret runt flaskan. Knyt ganska hårt.

9. Gör om samma sak fyra eller fem gånger!

 

10.Tryck ner vinflaskan i mitten av grillen. Bygg på med kol runt om flaskan så att det ser ut som om flaskan stuckits ner i ett litet berg av kol.

 

11. Dra sedan försiktigt upp flaskan och håll kvar tidningssnörena, som därmed ska skapa ett rör ner till grillens botten.

 

12. Titta! Ett rör!

13.Tänd en liten bit papper och stoppa ner den i hålet.

 

14. Betrakta lyckligt hur det tar fyr. Det fungerar på samma sätt som en kolmila fungerar. Värmen går inte uppåt, utan sprids i sidled till kolet, som börjar brinna och sedan glöda på ett baske mig fenomenalt sätt.

 

15. På med era chevre-mackor. Eller vad ni nu ska grilla. Okej. ut med er nu och försök! berätta för mig hur det gick! Bra!