Camilla Läckberg på teve. Reportern frågar om de bästa tipsen till de som vill bli författare och Camilla svarar: ”Läs! Läs! Läs!” Camilla säger att det är det viktigaste av allt. Jag tror hon har fel. Om jag ombads att ge ett tips skulle jag säga: ”Skriv! Skriv! Skriv!” Man kan läsa hur mycket som helst, men det ät först när man skriver ofta och mycket som man utvecklas. Det är därför, menar jag, som bloggfenomenet gör oss alla en så stor tjänst. Den gör så att vi snart har en värld där unga människor kan stava, kan skriva och gör det bra. De blir bra för att de övar sig. Bloggen gör samhället en stor, stor tjänst. Det är ju ganska fantastiskt. 

Mycket trevlig middag med gudfar Magnus och hans otroligt härliga fru Lolo. Kvällssolen var vänlig mot oss, lammet blev gott och konversationen vandrade vackert böljande mellan högt och lågt. Ända tills Magnus tog fram cigaretten. Vi frågade om han skulle kunna tänka sig att gå bort några steg och röka. Då frågade Magnus: “Ser jag ut som typen som tycker att det är härligt att stå upp och röka?” Jag mumlade “nej” och Magnus svarade “nej, just det” och så gick kvällen vidare. Lite dålig stämning ett tag, underlig tystnad och ljudet av någon som harklade sig. Men så hämtade vi oss också från detta intermezzo och avslutade kvällen som de såta vänner vi faktiskt är.

Jag har fått en hel del mail från tidningar och webbsajter som vill att jag på deras plattform ska svara på det Linda Skugge skrev om mitt inlägg om bloggar. Jag passar på att svara alla dessa propåer här i bloggen.

Jag har fortfarande inte läst hennes text och har därför ingen uppfattning om den. Däremot kan jag säga en annan sak rent generellt om Linda Skugge. Jag har läst att hon ska upphöra att vara journalist och istället starta en PR-byrå. Det tycker jag är ett fint initiativ och jag kan passa på att ge ett tips rent pr-mässigt: Om man, som Skugge, skriver en text där man vill göra gällande att bloggen VISST har makt, så är det inte så fiffigt att välja att publicera en sådan text någon annan stans än i sin egen blogg. Det är ju att underkänna den blogg man brinner för att försvara. Och det är inte så klokt att göra så. Rent PR-mässigt, alltså. Särskilt om man i samma vända berättar för världen att man ska börja jobba med just PR. Då har man ju skjutit sig själv i foten litegrann.

men jag önskar Linda lycka till. Jag gillar henne som fan. Hon är ett rivjärn, bra!

Vi är alldeles uppriktiga när vi säger att vi tror att Charlie är Sveriges mest perfekta bebis. Allt med den lilla raringen är utsökt. Vi börjar faktiskt ana att hon är överbegåvad dessutom. Häromdagen gjorde barnläkaren en check på Charlie. Han kollade allt från hörsel till färg på bajs. Varje gång läkaren sa att det “ser mycket bra ut” så bytte jag och Amanda stolta, bekräftande blickar med varandra. Vi sa det aldrig högt, men vi satt där och nickade mot varandra och tänkte: “Charlie Schulman är perfekt.”

Vi börjar faktiskt tro att hon är smått unik. Hon utvecklas snabbare än andra bebisar. Mycket snabbare! Ta det här med nacken, till exempel. Charlie kan nästan böja nacken nu. Nå, hon kan det inte riktigt, men man ser ANSATSEN! Man ser att hon snart kommer att kunna det. Vi tror att detta är oerhört tidigt. Och igår tyckte vi nästan att hon log mot oss. En normal bebis gör det efter några månader, men vår gjorde det i stort sett igår.

Några skulle säga att det är för tidigt att sia om sådana saker, men jag vill mena att man kan se att Charlie har en avancerad personlighet. Att hon är en skarp person. Intellektuell. Jag sa det till Amanda också och hon höll absolut med. Sånt syns i blicken.

Så där håller det på. Så där håller VI på. Berättar för alla om hur fruktansvärt fort Charlie utvecklas. Det är det enda vi talar om. Kanske är det därför det som en hel del av våra vänner inte svarar längre när vi ringer. Men vad ska vi göra, ska vi hålla klaffen om något som alla kan se? Ska vi tysta ner det faktum att Charlie är extraordinär? Som det här med hur hon ser ut, till exempel. Ska vi avstå från att konstatera att hon är Sveriges sötaste bebis? Ska vi undvika att tala om det? Nej, det går ju inte.

Ibland går vi på promenader här på Gotland. Då kan det hända att vi passerar andra bebisar. Vi finner dem motbjudande fula allihop. Och så tittar vi ner på söta Charlie. Och så upp igen på denna monsterfula bebis. Då kan det hända att vi skänker en medlidsam blick till de förbipasserande föräldrarna. Det är en blick som säger: “Vi är ledsna för er skull, att ert barn blev så fult.”

Och då händer det. När jag möter deras blickar ser jag att de ser mitt barn och ger samma medlidsamma blick tillbaka till oss. Och jag skrattar för mig själv och tänker: Det är bra. Det är som det ska vara.

Men herregud, nu får de ta och lugna ner sig. Det var inga ”gifter”. Det var vanliga hederliga blöjor. Ingenting som kommunen behöver skita ner sig över. Det har Charlie redan klarat av så bra, för övrigt. 

Björn Ranelid är numera mer än någonsin min stora förebild. En halvtimme efter att Amanda fött vårt barn skickade jag ett sms till min telefonbok. Många svarade genom sms, men bara en ringde upp. Det var humanisten Björn Ranelid. Här är hans ljuvliga meddelande. (jag var tvungen att spela in ljudet genom att filma vid datorn, därav underlig film.)

Det är otroligt många som läser den här bloggen och det är ju väldigt roligt. Men jag undrar så vilka ni är. Kan ni inte skriva hur gamla ni är och hur ni hamnade på den här bloggen i kommentarsfältet. Det vore kul att veta vad ni är för ena.

Vi har ett utebord här på Gotland som Martin Timell har byggt. Vi är mycket stolta över det. Så fort någon kommer på besök säger vi: ”Titta på det där bordet. Det är Martin Timell som gjort det.” Fint är det också, inte sant.

Svärfar Bengan kommer förbi och jag föreslår att vi ska ta en kaffe på det bord som Martin Timell har byggt. Bengan tittar på bordet. Står och synar det länge. Böjer sig ner och tittar undertill. ”Det här är ju ett jävla skitbord”, säger han. Vi säger att vi inte håller med. Bengan vänder tyst och går bort mot boden.

Så tar han fram lite virke och måttar och ser viktig ut. Vi frågar vad han gör och han säger att han ska fixa ett riktigt bord till oss. Vi tackar, men säger att vi inte behöver något bord och då säger Bengan ”äsch” och så pekar han på Timell-bordet oh säger: ”Det där är inget riktigt bord, det där är ett jävla kändisbord”.

Bengan jobbar snabbt. Mellan varven muttrar han för sig sig själv: ”Martin Timell…” Och så skakar han på huvudet.

Han sågar och slipar och säger ”Martin Timell” och sedan säger han ”HA!” och så skakar han på huvudet.

”Ni kan kasta ert kändis-bord nu” säger Bengan och visar upp sitt nya bord. Han förevisar det som en mäklare. Han drar sin hand över bordsytan och säger saker som  ”slipade kanter” och  ”hyvlade spontar”. Vi tackar och frågar om bengan vill stanna på middag, men det vill han inte. Han ska ut och ”fixa lite grejer” säger han och försvinner bort längs grusvägen.

Brorsan: Fick du in några förslag på mellannamn på bloggen?
Jag: Ja. Men inget av dem har riktigt fäst.
Brorsan: Jag har annars ett förslag.
Jag: Vad?
Brorsan: Aina.
Jag: Aina?
Brorsan: Ja.
Jag: Det är väl inte så jättefint.
Brorsan: Men fattar du inte?
Jag: Vadå?
Brorsan: Vet du inte vad Aina är slang för?
Jag: Polisen?
Brorsan: Ja! Ha ha ha!
Jag: Jag förstår inte vad som är roligt.
Brorsan: Så fort man ser henne kan man ropa: “Å nej, där kommer aina!” Ha ha ha!
Jag: Ja…
Brorsan: Är inte det så in i helvete jävla roligt? Å nej! Aina är här!  Och sen kutar man!
Jag: Okej.
Brorsan: Ha ha ha! Så jävla bra.
Jag: Jag måste sticka.
Brorsan: Jag också.
Jag: Jaha.
Brorsan: Måste in på möte nu.
Jag: Okej.
Brorsan: Sorry. Ha det bra nu, Alex.
Jag: Okej. Hej.

Charlie har sugit på mammas tutte så mycket att läpparna är blå. Hon är så till sig över denna mängd mat att hon plötsligt tuppar av mitt i en sugrörelse. Hon somnar in, på gränsen till utslagen av all mat. Mjölk-kollaps! Och där ligger hon och sover en stund, alldeles utmattad av all konsumtion. Så vaknar hon till och låter genast den första reflexen komma över henne – HON MÅSTE HA MAT! Och i en millisekund får hon panik – var i helvete är bröstet?! Men så upptäcker hon att hon faktiskt har bröstvårtan i munnen, att hon somnat så och vaknat så, och då känner hon än närmast panisk lycka, hon blir så upphetsad av eufori att hon nästan smäller av igen och så suger hon, suger hon, suger hon och det finns ingen dåtid och ingen framtid, det finns bara ett sugande NU.

Just då, vid denna oerhörda upptäckt ATT BRÖSTET ÄR I MUNNEN, måste vara den lyckligaste stunden i en bebis liv.