Fyra mil söderut har stockholmarna nu anlänt till Visby för att festa. Synd att man inte är där. Då kunde man bränt dem med eldgafflar. Det är vad man känner för när man ser bilder av den här typen, inte sant. Man vill smyga på han som blundar och försiktigt placera en rykande het eldgaffel i ryggen på honom, bränna honom, göra honom lite ”svedd” på det att han skriker Aj och HELVETE och springer hem och tar på sig sin skjorta igen.

Just nu! AIK vann mot serieledarna, vilket gjort Charlie på ett särdeles gott humör. Och Amanda har gjort kaffe som vi ska dricka i kvällsmörkret på Sveriges ljuvligaste uteplats. Vår egen. Jag önskar inget mer än detta. 

Charlie hämtar sig efter vidrigt litet besök hos barnmorskan som varken hon eller jag kommer att glömma. Tanten var ju dum i huvudet! Höll på att dra i henne och skulle mäta och väga och slita och dra och Charlie fick ligga där naken och huttra. Hon blev så arg att hon vibrerade! Och Amanda, hon gjorde ingenting för att stoppa denna terror mot hennes enda dotter. Ingenting! Plötsligt stoppade barnmorskan in ett finger i charlies mun, för att få henne tyst, och det gjorde mig så provocerad att jag ville trycka upp damen mot en vägg och sticka in ett finger I hennes mun och skrika: ”KÄNNS DET HÄR TREVLIGT TYCKER DU?” Men det gjorde jag inte. Jag satt tyst. Sen gick vi och tog igen oss, jag och Charlie, fy fan.  

Jag sitter i min hammock många timmar om dagen. Läser morgontidningarna mycket noga. Dricker kaffe.  Tittar upp i himlen och tänker ”nu klarnar det nog snart”. Ibland åker det förbi en bil uppe på grusvägen. Det var väl en jävla fart! ”saktare”, skriker jag och gör underliga tecken med armen, men de ser inte. De har redan försvunnit bakom krönet. 

Vi har ringt Vägverket som ena sura jävla gubbar. Nu får det vara nog med de här fartdårarna! Vi har bett dem sätta upp en 30-skylt vid vägen. De vägrar. Säger att det inga pengar finns. Jag frågar om NÅGON SKA BEHÖVA DÖ för att det ska bli förändring och då kommer de med ett klurigt tips. De uppmanar oss att placera ut en väl synlig barnleksak längs vägen. De uppmanar oss att få den att se ”tillfälligt övergiven ut”. Som om 5-åring när som helst kan kasta sig fram ur ett dike för att återuppta aktiviteten. 

Den här cykeln står nu alldeles vid infarten. Och plötsligt krypkör bilarna förbi. Det finns något sympatiskt i det, känner ni det? 

Jag ligger i sängen. Det går en dokumentär om en flygkrasch på TV4 och jag måste byta kanal för sånt där gör mig alldeles STRESSAD, men jag når inte fjärrkontrollen och Charlie ligger på min mage och sover. Jag vill inte väcka henne, men jag måste lyfta henne. Det gäller att göra det försiktigt.

Jag betraktar Charlie och planerar min manöver. Studerar hur hon ligger för att se vilka möjligheter jag har. Jag står som en höjdhoppare som flera gånger spelar upp sin insats i huvudet innan han börjar springa mot ribban.

Det här är en avancerad operation.
Mycket avancerad.
Möjligen är det bara två eller tre övriga människor i världen som behärskar den här typen av precisionsarbete.

Minns ni Indiana Jones-filmen när dr. Jones ska lägga vantarna på ap-statyn och ersätta den med en påse sand för att inte hela grottan ska rasa ihop? Det är jag! Jag är Indiana Jones och jag betraktar mina flinka händer och jag betraktar barnet. Händerna-barnet-händerna-barnet. Jag torkar bort en svettdroppe och så lyfter jag, bestämt men försiktigt, för henne snabbt men varsamt åt sidan, placerar henne på en kudde, betraktar henne kisande, tänker “nej, nej, nej”, men hon bibehåller stillheten i ansiktet och jag inser att jag har lyckats. Hon har inte vaknat. Triumf! Seger! Jag är otrolig!

Men så rycker det till i Charlies ansikte. En bekymrad rynka syns mellan hennes ögon. Och så öppnar hon munnen. Hon håller den öppen, ljudlös. Och så skriker hon som en besatt.

Jag är Indiana Jones och den stora stenen har just satts i rullning bakom mig.

Jag läser vädret som jag aldrig gjort förut. Jämför mellan olika sajter. Har länge litat på SMHI, men här på Gotland har uppstickaren yr.no visat sig vara pricksäkra. Men igår hade de fel – det skulle vara mulet och det var sol. Och idag har de fel – det skulle vara sol, men det är molnigt och den här vinden som kommer från väst är riktigt besvärlig. Jag kan ärligt säga att jag hatar den här vinden. Den är pågående. Den slutar aldrig. Visst, den kan variera i styrka, men den lägger aldrig av. Den ger mig hög puls, den här vinden. Det är som en subtil form av tortyr, något de kan ha använt sig av i Guantanamo. Man blir fan tokig i huvudet av den här satans helvetes vinden.

Till slut, när den pågått i någon timme, härjat runt i mitt ansikte och levt rövare här på innergården, så får jag nog och skriker högt FAN! Amanda undrar vad som pågår och jag säger att jag är trött på den här satans jävla vinden och Amanda säger att jag ska lugna mig och komma in istället. Men jag kommer inte in. Det är sommar och NÄR DET ÄR SOMMAR HAR JAG RÄTT ATT VARA UTE!

Idag skänker vi en tanke till Charlie Schulman i hennes sorg. Det har just upptäckts en virvel i luggen. Idag bryr sig Charlie inte alls om den där virveln, men om femton år kommer den att utgöra hennes stora sorg i livet. Hon kommer aldrig kunna klippa lugg. Hoppas aldrig det blir populärt igen. För Charlies skull. 

Jag läser många intervjuer med nyblivna föräldrar som länge gått och undrat vad deras kommande barn ska bli för en typ och så kommer barnet ut och då beskriver de allt som ”självklart”. Jag läser det hela tiden, ”när barnet väl kom ut så var det så SJÄLVKLART att han skulle vara som han är”.

Jag känner inte igen det här alls. Jag finner ingenting ”självklart” här. Charlie är inte på något sätt självklar. Hon är en ny bekantskap som vi sakta bekantar oss med. Jag och Amanda uppträder artigt mot henne, som om hon vore en främmande gäst som ska sova över Det finns en stor respekt här också, så tänk er hellre att en äldre man skulle sova över. En äldre man av viss dignitet. Nelson Mandela! Vi uppför oss mot Charlie som vi skulle uppfört oss mot Nelson Mandela om han skulle sova över en natt.

Vi är artiga. Förekommande. Vi gör oss till för att herr Mandela ska trivas. Och så lär vi känna varandra, varsamt, försiktigt.Vi är nyfikna, men vi tränger oss inte på.

Och om herr Mandela vill äta så får han det och om han vill ha mer mat trots att han borde vara mätt så får han det och om han rapar säger vi BRAVO och om han därefter börjar skrika klappar vi honom på rumpan och säger ”såja såja”.

När jag fyllde år 18 fick jag ett kuvert av pappa. I detta kuvert fanns ett ex av Dagens Nyheter från den 17 februari 1976, dagen då jag föddes. Där fanns också en silverdollar, som skulle ge mig tur i livet. Och där fanns ett brev som pappa skrev till mig samma dag som jag föddes. Pappa skrev om världen jag hamnat i, om förlossningen och hur lyckliga både han och mamma var. Det var ett fint brev som jag läst så många gånger genom åren att skrivmaskinsvärtan börjar blekna av allt tummande. Brevet ligger just nu på mitt nattygsbord i Stockholm. Jag är så glad att jag har det.

När Charlie föddes skrev jag ett brev till henne, som jag ska ge henne när hon fyller 18 år. Jag sparade Dagens Nyheter från den 4 juli, som hamnar i samma kuvert. Och jag har skrivit ut de 1 721 kommentarer som ni skrev för att hälsa Charlie välkommen till världen. Denna pappersbunt ska Charlie också få läsa när hon fyller 18.

Ni som inte varit med på den här bloggresn från början – skriv en hälsning under detta inlägg så lägger jag in dem tillsammans med de övriga. Era kommentarer är så fina och hon kommer att bli så glad och rörd när hon får dem.

1721

”Jaha du, Alex. Hur tyckte du att det där blöjbytet gick då? Är du belåten? Du är kanske inte direkt den flinkaste snubben i världen. Du är inget naturbarn när det gäller det här med att byta blöjor, om man säger så. Vi gör så så här. Jag ger dig en chans till och då ser du till att inte vara så där fumlig. Och om du inte sköter dig så kommer jag att ställa till ett sånt jävla liv så att Amada kommer springande och frågar vad i helvete du håller på med. Jag kommer att skrika så mycket att Amanda kommer att tro att du slår mig. Okej? Ska vi säga så? En chans till.”