Sanna Lundell skriver om mig och Persbrandt
avMinns ni att jag skrev om mitt möte med Micke Persbrandt häromdagen? Hur jag och Amanda låtsas vara fullständigt oberörda av att plötsligt se the incredible Persbrandt, men inom oss kokade vi av upphetsning? Jag går in på Sanna Lundells blogg, och hon har också skrivit om exakt samma möte. Som jag skrattade när jag läste det. Jag läste upp texten för Amanda och så skrattade vi ännu mer. Ängslighet från alla håll och kanter. Så här beskriver hon vårt möte i sin blogg:
Vi har alltså kommit till Furillen för lunch. M vill visa mig stället. Barnen är med. Hunden likaså. Alla hungriga. M tar sig en runda runt restaurangen, kommer tillbaka och säger att det finns ett bord på ett ställe i lä.
”Det är bara det att den där bloggaren sitter där. Ska vi ta det ändå?”
”Ja, men det gör vi”
Det märkliga är att vi har pratat om Alex i bilen. Jag har nämnt att han bor här på norra delen av ön, och att hans nya blogg är riktigt riktigt rolig. Nästan genialisk. Men oförutsägbar. Han är mänsklig, men ändå inte. I bland tar en liten mobbare över, och han blir otäck. Jag är liksom lite rädd för honom.
Vi går runt huset och ser att personalen placerat oss vid bordet precis intill Alexs och Amandas. Precis bredvid. Inga andra sitter på den här uteplatsen. Bara vi och de. Det finns säkert fyra bord, men personalen har alltså trängt in oss precis vid bordet intill. Och det är inte läge att börja flytta hela dukningen efter eget behag, det skulle kännas oförskämt. De hör allt vi säger. De ser våra barn som är, ja hur ska jag uttrycka det, lite ur balans. Och hunden som vimsar runt. Och jag tänker att ”fan, hoppas hoppas att Alex Schulman har på sig sina vänliga glasögon idag. Hoppas att han inte tycker att vi stormar in här och tar över hela serveringen, pratar högt och hittar fel som han sedan sätter sig i sin gotländska lada och skriver något mobbaraktigt om.”
Alex och Amanda ser tämligen ointresserade ut. Tämligen svala och världsvana. Som att Furillen är deras andra hem. Här sitter de alltid och fikar i blåsten, liksom.
Vi äter en god lunch, men censurerar oss. Jag försöker tona ner barnen något och försöker hålla in hunden. Vi pratar lågt över brödkorgen och majskycklingen.
Som ett kallt krig helt i onödan.
Ni förstår ju att jag är mest nöjd med att Sanna skriver att vi såg ointresserade ut. Svala och världsvana! HA! TRIUMF! Då lyckades vi alltså dölja vår makabra upphetsning! Ni förstår, vad roligt.
Hur som helst var Sannas blogg en trevlig upptäckt. Bekanta er med den genom att klicka HÄR.