Vi är alldeles uppriktiga när vi säger att vi tror att Charlie är Sveriges mest perfekta bebis. Allt med den lilla raringen är utsökt. Vi börjar faktiskt ana att hon är överbegåvad dessutom. Häromdagen gjorde barnläkaren en check på Charlie. Han kollade allt från hörsel till färg på bajs. Varje gång läkaren sa att det “ser mycket bra ut” så bytte jag och Amanda stolta, bekräftande blickar med varandra. Vi sa det aldrig högt, men vi satt där och nickade mot varandra och tänkte: “Charlie Schulman är perfekt.”

Vi börjar faktiskt tro att hon är smått unik. Hon utvecklas snabbare än andra bebisar. Mycket snabbare! Ta det här med nacken, till exempel. Charlie kan nästan böja nacken nu. Nå, hon kan det inte riktigt, men man ser ANSATSEN! Man ser att hon snart kommer att kunna det. Vi tror att detta är oerhört tidigt. Och igår tyckte vi nästan att hon log mot oss. En normal bebis gör det efter några månader, men vår gjorde det i stort sett igår.

Några skulle säga att det är för tidigt att sia om sådana saker, men jag vill mena att man kan se att Charlie har en avancerad personlighet. Att hon är en skarp person. Intellektuell. Jag sa det till Amanda också och hon höll absolut med. Sånt syns i blicken.

Så där håller det på. Så där håller VI på. Berättar för alla om hur fruktansvärt fort Charlie utvecklas. Det är det enda vi talar om. Kanske är det därför det som en hel del av våra vänner inte svarar längre när vi ringer. Men vad ska vi göra, ska vi hålla klaffen om något som alla kan se? Ska vi tysta ner det faktum att Charlie är extraordinär? Som det här med hur hon ser ut, till exempel. Ska vi avstå från att konstatera att hon är Sveriges sötaste bebis? Ska vi undvika att tala om det? Nej, det går ju inte.

Ibland går vi på promenader här på Gotland. Då kan det hända att vi passerar andra bebisar. Vi finner dem motbjudande fula allihop. Och så tittar vi ner på söta Charlie. Och så upp igen på denna monsterfula bebis. Då kan det hända att vi skänker en medlidsam blick till de förbipasserande föräldrarna. Det är en blick som säger: “Vi är ledsna för er skull, att ert barn blev så fult.”

Och då händer det. När jag möter deras blickar ser jag att de ser mitt barn och ger samma medlidsamma blick tillbaka till oss. Och jag skrattar för mig själv och tänker: Det är bra. Det är som det ska vara.